Jag har nu annonserat lite på FB för att få mer folk att bli uppmärksammade på IVO’s skamlösa behandling av Daniel och patientsäkerheten i allmänhet.
Dessa annonser kostar pengar vilket också allt annat gör.
Bidra gärna med att skänka några kronor till denna sajt.
I spalten till höger finns en ”Paypalknapp” som det står Donera på.
Klicka gärna och lämna ett bidrag.
Har du inget paypal konto kan du lämna i alla, även det genom att klicka på Donera
Stort tack på förhand
Kommer du ihåg ett av våra samtal när vi pratade om vänner, och hur vänner ”Borde vara”. Hur viktigt det var att kunna lita på dom och att dom fanns där i vått och torrt.
Jag fick mig en påminnelse om det idag Daniel.
Jag blev också påmind om att lita på min magkänsla. Något jag varit dålig på den senaste tiden.
Av allt kränkande jag hört och fått kastat mot mig det senaste året tog denna dag priset. Är fortfarande lite chockad över det, men det går över.
Det hemska är bara att denna gång var det från ett håll som faktiskt stått bredvid dig…
Livet tar sina vändningar ibland du, och ibland hinner man knappt med fast det är ok det också. Allt löser ju sig så småningom.
Nu ska jag sova, ville egentligen bara mest tala om för dig att på fredag skickas två brev från mig till samma adress. Adressen är Justitieombudsmannen.
Än ska inte IVO och NUS andas ut. Lustigt egentligen, att en vårdgivare och tillsynsmyndighet står på samma sida i ens synfält. Borde vara annorlunda egentligen.
Fast efter idag ska man inte bli förvånad över något för det finns ingen lägre gräns för vad folk kan hitta på.
Älskar dig, in i evigheten
/Walle
Hej Tussen.
Det var längesedan nu jag skrev till dig sådär privat. Har haft så mycket att göra, och vet inte men drar mig ibland för att sätta mig för att skriva ner vad jag känner och tänker. Kanske för att det jag känner allt mer blir svartare och svartare, och även om jag tror att det är bra för mig att skriva ur mig allt, blir jag samtidigt rädd för mig själv.
Jag saknar dig Daniel, och just nu saknar jag min vän Daniel mest. Den Daniel som visste mer om mig än någon annan någonsin fått göra. Honom saknar jag för vad jag behöver dig i mitt liv nu. Jag har ingen som jag kan eller vill öppna mig för totalt, inte som jag kunde göra för dig. Under en tid denna höst har jag haft en i mitt liv som jag trodde jag skulle kunna hitta lite av den vänskap med som jag hade med dig, men den personen visade sig vara allt annat än just en vän. Jag tror inte jag träffat någon som ljugit så om precis allt som han gjort och det roliga är att trots att jag mer eller mindre tryckt upp exempel under näsan på honom att jag vet att han ljuger så erkänner han inte i alla fall. Påminner en hel del om en vän du hade i ditt liv en gång faktiskt. Depp för det är jag inte för jag har lärt mig en sak det senaste året: Låt inte de som tar din energi vinna. Förlusten ligger hos dom, inte hos dig.
Tänk så du fick mig att öppna mig under de där nätterna framför webcamen och i mitt kök. Tänk vad vi kunde prata och hur mycket vi pratade.
Just nu saknar jag det. Jag saknar det som så snabbt gjorde att vi kunde hitta varandra så och som gjorde att nätterna blev något man stod ut med.
För jag står inte ut med nätterna just nu, och jag vet faktiskt inte hur längre jag står ut med något alls.
Alla runt om mig vet att jag inte mår så bra, men jag tror inte att någon vet hur dåligt jag faktiskt mår. Ibland har har funderat på att sätta mig ner med någon och berätta allt om hur jag ser på livet, mig och allt där emellan men jag ångrar mig alltid. Jag är en öppen person men det finns grindar i min själ som jag inte öppnar för någon, inte för någon utom dig. Därför hade jag behövt dig hos mig nu.
Är det så här livet ska vara nu Daniel? Är det så här jag ska leva? Är det så här det kommer bli nu. Är det olycklig jag ska fortsätta vara? Hur blir jag lycklig igen? Vill jag bli lycklig igen?
Kommer jag träffa någon ny och hur ska jag kunna det? Hur ska jag kunna träffa någon som får mitt hjärta att hoppa så där som du fick det att göra? Allt det där funderar jag på, och samtidigt saknar jag dig så.
Samtidigt funderar jag på hur det skulle ha varit nu. Skulle vi firat julen ihop i år? Hos Jennie? I Norrland? Hos mig? Vart skulle vi gjort av mor min? Gud vad du hade charmat henne förresten.
Ja, tankarna far omkring och inga svar finns förutom ett enda och det är att ingenting av det där spelar någon roll för du är ändå död.
Jag skriver ofta att vi ses snart och snart kan i det här sammanhanget vara 50 år, men allt mer inser jag att det är inte några 50 år vi pratar om för allt mer inser jag att vi kommer ses snart igen Daniel. Mörkret sänker sig allt snabbare över mig, och det handlar inte bara om sorgen efter dig. Nej, mitt liv är som en godispåse med skit som trycker ner en.
Inget blev som jag ville, så som mitt liv alltid varit.
Saknar dig, älskar dig,
in i evigheten
/Walle
Jo kära IVO.
Det där med den där omprövningen som ni gjorde men som ni sen inte gjorde men som eran generaldirektör, innan ni sade att ni inte gjorde det, sade att ni gjorde (Om ni blir förvirrade IVO av min text så är det ingenting med hur förvirrade alla andra blir av er)….
Är det inte fantastiskt konstigt att verksamhetschefen för Psyk på NUS svarar tidningen Västerbotten Kuriren när dom skrev om detta ”fall” i augusti att ärendet låg hos er för att ni skulle förklara om fel begåtts. Ja menar, det låg ju inget hos er då för ni hade ju inte tagit upp fallet igen enligt erat beslut den 30 oktober. Varför svarar hon så? Varför svarade hon inte, ”VI HAR INTE GJORT NÅT FEL JU!”
Ärligt, är det inte bara enklare att ni börjar bete er som det ska ni ska vara: En inspektion för vård och omsorg?
Nu gör jag det sista jag kan göra för dig Daniel.
Sen är jag tom på idéer. Sen är det väl kört.
I ett år har jag levt med ADHD, missbruk, psyk, journaler, anmälningar, yttranden, socialstyrelser, lögner, IVO, mera lögner, dåliga bortförklaringar, och myndigheter som är en parodi på sig själva.
Under tiden har nästan alla jag känner redan hunnit tröttna på både saken och på mig, men det har varit värt det. För vi skulle ju inte få det så här, eller hur?!
Att sedan vårt land är byggt på det sättet så att sånt här ska dras ut på tiden för att man ska tröttna. Ja, det biter inte på mig, inte ett skit.
Nu försöker jag med mina sista krafter en sista gång. Sedan vinner väl psyk då.
Sedan är det ok att göra som dom gjorde, och det dom gjorde är helt ok enligt svenska myndigheter.
Jag hoppas du är stolt över mig, men vet du? Det tror jag du är.
Du brukade gilla när jag blev arg över Sverige, och i ditt fall är jag inte bara arg utan jag är mer än så.
Nu kör vi Tussen, en sista gång.
Älskar dig!
Som alla kanske kommer ihåg fick undertecknad ett litet brev från IVO för några veckor sedan där dom hade beslutat att min begäran om omprövning inte blev godkänd.
Som också då alla kanske kommer ihåg skrev jag ett inlägg som berättade att IVO själva i juli berättade för mig att det var dom själva som beslutat att ompröva ärendet och att jag i själva verket inte ens hann begära att göra det innan meddelande om omrövning lämnades av Socialstyrelsen och senare IVO efter att dom tog över.
Läs följande mening noga…
Även om jag inte kan kommentera ditt enskilda ärende som just nu ligger under omprövning hos oss, så vill jag ge ett svar på de viktiga generella frågor som du lyfter.
Snälla alla, läs det en gång till…
Även om jag inte kan kommentera ditt enskilda ärende som just nu ligger under omprövning hos oss, så vill jag ge ett svar på de viktiga generella frågor som du lyfter.
Vet ni vem som skrivit det?
Jo, det är hon på bilden bredvid här.
Hon heter Gunilla Hult Backlund och hon är generaldirektör på IVO.
Hennes svar finns att läsa i sin helhet här och var ett svar på ett öppet brev jag skrev i somras.
Alltså har Inspektionen för vård och omsorgs högsta chef förklarat i början på juli att Daniels ärende ligger under omprövning.
Hur kan det sedan bli till att min begäran om omprövning inte godkänns?
Hur kommer det sig undrar jag att varenda människa som arbetat med Daniel, både under hans vårdtid och dom som sedan ska utreda den verkar göra lite hur som helst? Är det över huvud taget någon som tar på allvar att Daniel dog och finns det någon i den här soppan som har koll på något?
IVO’s högsta chef har sagt att ärendet ligger under omprövning. Så se då till att utreda ärendet då IVO!
Som sagt…
Detta är inte över
Tror du att du och jag kommer att ses igen?
Tror du att du och jag, har en framtid tillsammans?
Tror du att du och jag kommer att leva länge än?
Det tror inte jag.
Till er som arbetar där Daniel låg, och som jag vet läser denna sida….
Det är lördag natt, och jag har för ovanlighetens skull suttit och druckit lite vin. Jag dricker inte vin normalt, tycker inte det är direkt gott faktiskt. Egentligen dricker jag inte alls direkt mycket. Jag är inte så där värst förtjust i droger av något slag så det är väl kanske tur att jag aldrig blivit inlagd på ”ettan”.
Idag sitter jag här dock och dricker och blev lite sentimental. Man kan väl säga att jag blev lite ledsen och så där djup som man kan bli av vin ni vet.
Varför tog ni Daniel ifrån mig?
Kan ni svara mig på det?
Kan ni svara mig på varför ni gjorde som ni gjorde, och kan ni sedan förklara för mig varför ni så totalt vägrar erkänna att ni gjort fel?
Se på kortet här bredvid. Visst är han söt där! Jag har ju lagt upp det kortet många gånger innan men tröttnar aldrig på det.
Vet ni vad Daniel gör just på den bilden där?
Jo han skickar ett SMS till en vän han hade inne på avdelningen då. Han berättade att han skulle gifta sig. Han var helt slut efter att ha hoppat omkring lycklig i lägenheten. Där behövde inte Daniel de enorma mängder mediciner ni stoppade på honom. Där utanför Umeå var han lycklig. Där i sitt nya liv, och i sin nya stad. Det han drömt om så länge. Den dröm som dog ju mer ”medicinering” ni satte in på honom.
Han var så glad där, och där trodde vi ju att den glädjen skulle fortsätta.
Där på den bilden ser ni min framtid, och ni tog ifrån mig den framtiden. Ni tog ifrån mig en person som på så kort tid kommit in och vänt upp och ner på allt, men som också gjorde mig själv levande.
Se sedan på detta kort. Taget samma dag som det förra men några timmar tidigare. Där är Daniel med sin systerson. Den systerson som han älskade över allt annat på jorden.
Vet ni om att systersonen var det första han berättade för mig om när jag lärde känna honom. Vet ni om hur enormt mycket Daniel älskade att vara med sin systerson.
Sade han någon gång till er om hur han planerade att köpa massa presenter till sin systerson i London. Fick ni någonsin se blicken hos Daniel när hans systerson kom springandes emot honom och skrek ”Molblol Danne!”. Fick ni någonsin uppleva den totala villkorslösa kärlek Daniel kände för sin stora trygghet i livet, en liten kille som bara fick 3 år med sin morbror? Förstår ni att Daniel ändrade hela sitt liv tack vare denna lilla pojk?
Fortfarande pratar hans systerson om att han åkte Farfars bilar med Daniel, och förstår ni hur svårt det är att för en fyraåring förklara vad döden är? Vad Danne är nu? Vad han gör och varför han inte är här?
Förstår ni sorgen jag kände i somras när systersonen stolt visade upp sitt åkpass på Liseberg och jag kände i hela mig hur Daniel älskat att åka med honom. Hur stolt Daniel skulle varit för att han systerson hade ett åkpass.
Förstår ni sorgen man känner över att Daniel inte får se sin systerson växa upp? Förstår ni sorgen hos hans syster och familj att dom aldrig mer får berätta för Daniel vad som sker i deras liv eller fråga vad som sker i hans? Förstår ni hur det känns för dom som är kvar? Bryr ni er? Förstår ni vad ni gjort eller var Daniel bara ett personnummer på en person som numera är ett dödsbo istället? Ert agerande känns så mycket så, och det är därför jag ikväll sitter här och gråter och är sentimental.
Ingen ville att Daniel skulle dö. Ni ville det inte heller, och ingen gjorde något medvetet för att Daniel skulle tas ifrån oss.
Men ni har gjort fel, och jag förstår inte varför ni inte kan erkänna det. Jag förstår inte varför ni inte kan visa oss, Daniels närstående och hans familj, den respekten att ni öppet ber om ursäkt. Jag förstår inte varför ni fortsatt skydda er för ni vet ju lika väl som jag att fel begicks. Jag förstår inte hur ni kan skriva i era utredningar som ni gör när ni själva vet att det inte stämmer. Jag förstår inte att en psykavdelning, som i alla fall jag vill se som en avdelning som ska vara bra på känslor, kan agera så fruktansvärt kallt som ni gjort under detta år.
Kanske tror ni att jag gjort vad jag gjort det senaste året för att hämnas på er. I så fall tror ni fel. Hatar er, ja det gör jag. Jag hatar er något så innerligt så det skär sönder mig emellanåt. Jag tror inte det finns några människor på denna jord som jag hyser så lite respekt för som er som jobbade på psyk sommaren 2012, men hämnas på er vill jag inte.
För det får inte Daniel tillbaka och det får inte mig att vare sig bli gladare eller starkare.
Men Daniel har rätt att få sin rätt. Han har rätt att få sin upprättelse och andra patienter har rätt att slippa det kaos som Daniel hade, och det som skrämmer mig så ofta är att ni själva inte vill ge andra patienter den rätten. Det som skrämmer mig ännu mer är att signalerna man får från andra patienter man talar med är att ni inte lärt er något på det som hände med Daniel. ”Ettan” är fortfarande känd som en avdelning där patienter, personal och andra samlas tillsammans och allt är ett enda stort kaos.
Jag har så ofta tänkt en tanke:
Om jag har fel i det jag påstår, varför bevisar ni inte det då? Varför inte sätta mig i ett rum och bevisa att det jag skriver är fel. Varför inte bevisa för mig att det finns rätt dokumentation. Varför inte bevisa att Daniel verkligen behövde de enorma mängder mediciner ni skrev ut. Varför inte bevisa för mig att ni var tvingade att skriva ut allt på en gång den 30 aug. Varför inte bevisa för mig att jag har fel när jag påstår att ni missade att Daniel stod på dubbla recept. Varför inte bara få mig att en gång för alla hålla käft?
För inte kan ni trivas med detta ni heller. Inte kan ni direkt njuta av att allt fler människor får höra om Daniel och att allt fler blir förbannade. Någon direkt bra reklam för eran verksamhet är det ju inte, och jag är säker på att någonstans inom er måste det göra ont.
För som sagt, jag tror inte någon av er ville att det skulle bli så här. Ni är ju människor med hjärta i kroppen, hoppas jag…
Ändå var det ni som tog honom ifrån mig, och en kväll som denna saknar jag Daniel extra mycket. Jag sörjer och saknar den tid vi fick och jag sörjer tiden vi inte fick. Ni verkar tro, vad jag förstått av det jag hört från samtalen ni hade på avdelningen med patienter, att det fanns en naiv tro på att allt skulle lösa sig bara han kom till Göteborg. Inget kunde vara mer fel. Om ni visste vilka samtal jag och hans syster hade tiden innan, och om ni visste hur det planerades. Daniel själv ringde till ”ettan” bara några timmar efter att han kommit hit för han ville försäkra sig om att ni skickat remissen. Alla, inkl Daniel själv, visste att hans resa just börjat, men Lyrica, Sobril, Xanor, Heminevrin, Stilnoct och så vidare satte stopp för den resan. Istället slutade hans resa ensam på ett hallgolv i en lägenhet han brukade kalla för ”sin död” till er.
Ja, ni tog honom ifrån mig och ni har på alla sätt visat att ni aldrig tänker erkänna era misstag. Det skrämmer mig och det gör mig ledsen.
För vet ni vad kära sjukhus uppe på den lilla kullen i Umeå?
Jag älskade Daniel. Jag älskade allt med honom. Även när allt var som jobbigast så älskade jag honom för jag fick se en sida av honom som ni inte ville se.
Jag fick se den Daniel som den 2 september låg på min arm och som, efter att jag frågat om han tagit sin sömnmedicin, svarade ”Jag behöver inte dom när jag är här Walle”, och som sedan somnade där, på min arm.
Honom fick jag se, och honom fick jag träffa, och honom tog ni ifrån mig.
Varför?
Varför kan ni inte erkänna att ni gjort fel?
/Walentine Andersson
