Hej min tuss. Såg du ljusen vi tände för dig igår. Här i Göteborg brinner det 4 stycken ljus nu. Ett från Jennie, ett från mig och två stycken från Kevin. Vi var vid minneslunden vid Västra Kyrkogården. Där var ju du med mig en gång, kommer du ihåg det? Den 10 augusti var vi där förra året. En evighet sen och samtidigt känns det som om det var igår.
Jag sitter här i min lilla kammare, det som jag och Henke lite skämtsamt kallar för kontoret. På dörren till ”kontoret” har jag hängt upp en skylt, och på den står det ”Aktiebolaget Krossa NUS”. Du hade skrattat om du sett den.
Jag har varit produktiv de senaste 72 timmarna. Sedan jag fick veta att IVO lägger ner ”fallet”, trots att de själva sagt att tidigare beslut inte beslutades på korrekt sätt, så har jag skrivit en över 20 sidor lång anmälan till Justitieombudsmannen, skrivit en massa inlägg, svarat på en massa mail och röjt rövare.
Än en gång har jag suttit med lilla datorn framför mig på nätterna vid köksbordet med alla dina papper strödda omkring mig. Än en gång har jag läst saker som får mitt hjärta att brista. Än en gång har jag utsatt mig för saker jag kanske inte borde utsätta mig för. Än en gång fick jag läsa, skriva, bevisa, framföra saker ur den här helveteshögen av papper som emellanåt tvingade mig att sluta skriva för tårarna kom i vägen.
Jag vet vad din vänstra och din högra lunga vägde när du var död Daniel. Det är så sjukt att jag vet det, och jag vet också om att jag egentligen absolut inte vill veta det.
På samma sätt har jag igen tvingats läsa de 92 sidor som kan kallas din undergång, men som på sjukhus kallas för journal. Allt har gjorts om i repris, och jag börjar undra om jag verkligen orkar en omgång till. För det jag själv minst av alla uppenbart märkt av så är det hur mycket allt detta tagit på min egen kraft.
Jag fick en kommentar till denna blogg igår som gjorde mig så enormt rörd:
Det jag ville säga egentligen är vilken fantastisk människa DU är! Som ställer upp så för en älskade! Det är kärlek! Äkta genuin kärlek! Och visserligen känner jag vare sig dig eller Daniel, men jag är helt hundra på att han nog skulle säga att du är hans ängel. Jag får gåshud & rysningar bara av tanken över hur du har ställt upp. Så många gånger jag bara önskat att det fanns någon jag kunde gråta ut hos… Du är fantastisk!
Jag vet inte om du såg mig som en ängel, men jag hoppas det. Jag hoppas du verkligen förstod hur mycket jag ville göra allt för dig och försökte göra för dig när du levde. Jag hoppas du verkligen kände av hur enormt mycket jag trodde på dig och dina planer för framtiden, och jag hoppas lika mycket att du på något konstigt sätt nu också känner att min tro på dig inte försvann när du gjorde det, och det är den tron som gör att jag orkat detta år. Samtidigt känner jag en allt mer tilltagande ensamhet komma krypande över mig, och den vill jag inte ha tillbaka igen. Kommentaren som den ovan värmer mig för i ärlighetens namn så kan jag inte direkt säga att jag drunknat i stöd. Det mesta jag mött på är kyla faktiskt, eller så är det ”HEJA WALLE” och sedan ingenting mer.
Varför visar knappt någon som kände dig intresse för ditt öde Daniel? Varför är det knappt någon som verkar bry sig utåt. Så få personer visar något som helst intresse för all jävelskap som NUS utsatte dig för. Är det sorgen som är för stark eller är det bara så att jag är nästan den ende som inte riktigt bara velat acceptera sjukvårdens behandling av dig? Är det jag som är dum som anser att när någon far illa i vårt samhälle så är det upp till andra att protestera för att samma skit inte ska drabba någon annan? Eller är det bara helt enkelt så att jag ska lämna detta nu, acceptera att du är död, svälja förtreten över att veta om att en hel klinik medvetet ljuger för att skydda sitt eget skinn och sedan låta livet av sin gång? Skita i att den myndighet som är inrättad för att verka som skydd för de som ska ta del av vård och omsorg också skiter i att samma klinik leker plockepinn med sina patienter.
Kanske ska jag bara riva anmälan till JO och gå vidare, sakna dig och bara slänga alla papper. Kanske ska jag stänga ner den här sidan, och gå vidare som sagt.
För jag säger inte att de som inte visat eller klarat att visa intresse gör fel. Ibland känns det som att det är deras sätt att agera som varit rätt. Jag är också väl medveten om att sorg är väldigt individuellt och för många är sorgen i sig tillräckligt och mer orkar man inte, men samtidigt skriker man högt när man får chansen om hur fel allt är. Varför inte göra något då?
Fast jag tror ju samtidigt att dom kommit så mycket längre i sitt sorgearbete än vad jag har. Att läsa en obduktionsrapport om någon man älskat, ja det gör inte sorgen direkt lättare…
Det har gått ett år på onsdag sedan jag skickade in anmälan. Ett långt jävla år, och kanske är det just det som är saken. De flesta andra har gått vidare. De tycker bara det är jobbigt det här, och det är ju jobbigt Allt hade varit mycket enklare om myndigheter var snabba på att jobba, men så är det ju inte i det här landet. En del i modellen är ju att dra ut på det så att de som anmäler inte ska orka. Allt tar tid och kanske är det just därför som det ibland känns som att jag snart är den ende kvar. För jag kan ju som sagt inte säga att alla andras beteende är felaktigt. Jag börjar ju allt mer fundera på om det är jag som gör fel som ibland tror att man kan förändra saker.
Men så…
”Hej Walle. Du svarar inte i telefonen, vilket är lite synd……men……. jag önskar dig en trevlig kväll för att… nu så……..ska jag….ja…..jag vet inte…ja som sagt….men som sagt…..jag önskar dig en jätte jättetrevlig kväll så hoppas jag att du får det bra så får vi höras när du kan prata….ok…..bra bra, hej”
Så sade du på telefonmeddelande den 5 juli 2012. Den dagen jag ringde ambulansen. Den dagen allt startade. Den dagen jag trodde i min enfald att när man åker till sjukhuset för att man mår dåligt så får man vård.
En vecka senare ringde du och grät, och du hade tagit kort på haren.
Allt det där startade en process i mig och den skrämde mig samtidigt som det gav mig styrka. För jag blev indragen i något jag knappt själv förstod först och när jag förstod hur fel allt var handlade allt om att försöka få dig därifrån. Den processen pågår än. Den känslan av att jag vill ha dig därifrån, den pågår än trots att mer än ett år gått sedan du försvann. Du åkte in, och du var ganska ok, men där inne rasade allt, men du var ju för fan aldrig ens psykiskt sjuk. En idiot kan utläsa det i dina journaler, men ändå gjorde ingen fel. Den enda som gjorde fel enligt psyk och nu också IVO var uppenbart du själv. Du får skylla dig själv att du dog helt enkelt, det är kontentan av hela fiaskot. Det är beskedet IVO lämnade i veckan som gick.
Idag verkar så många vara rörande överens om att din död egentligen inte kom som en chock. Det var som om många var beredda på det här. Ja många utom dom som faktiskt träffade dig i slutet och det som blir så konstigt av allt detta blir att man kan ställa en fråga som väldigt få verkar kunna svara på. Frågan lyder: Vad gjorde Daniel i juni 2012?
Det kan inte så många svara på. Några kan det självklart, men inte många.
Däremot kan man testa att ändra frågan till: Vad gjorde Daniel 2009?
Ja ställer man just den frågan kan man få timmars med redovisning, men sommaren 2012 var du ganska anonym för så många och kanske är det därför som också så många har svårt att ta in allt som hände sen. För hos så många verkar du leva i 2009 års upplaga av Daniel, och sen hände inget med dig enligt många. Som jag själv skrev i mina ”filmer, ”Daniel saknade förmågan i mångas ögon att utvecklas”, och jag kommer för alltid mena att ingenting kunde vara mera fel. Dom träffade dig inte i slutet, och dom fick aldrig se att du försökte på alla sätt utefter dina förutsättningar.
Fast oavsett är det som hände dig inte så svårt att förstå. Det kan vara svårt att acceptera det, men svårt att ta in det är det inte. Du fick ingen vård, du fick för mycket mediciner och dina problem gjorde det till en livsfarlig kombo. Så ”enkelt” är det, och en guldfisk kan räkna ut att om du inte fått alla de där jävla medicinerna så hade du levt idag.
För du var ingen aktiv missbrukare den 5 juli 2012 Daniel när ambulansen tog dig till NUS. Du tog inte piller till höger och vänster då, men sen när sjukhuset kom med sina experter så gick allt åt helvete.
För en sak är helt klar och det är att aldrig i helvete att jag hade försökt hjälpa dig om du knaprat piller hit och dit när vi träffats. Du om någon visste om mina personliga åsikter om missbruk och missbrukare, och den synen var inte direkt positiv. Jag ville hjälpa dig för du hatade situationen som du hamnat i, och du mådde så fruktansvärt dåligt över det. Där i fanns processen som startade i mig som jag skrev om ovan.
Du vet säkert att jag kollade dig. Du vet säkert att jag gick igenom allt de sista gångerna du kom ner, och du vet att jag räknade vartenda jävla piller.
Jag är ingen idiot. Jag ”glömde” alltid lägga fram en handduk när du skulle duscha första gången, och på det sättet kunde jag kolla igenom din väska innan du ropa efter en torr handduk och då kunde jag samtidigt gå igenom badrummet.
Jag gjorde det inte för att jag inte litade på dig, utan jag gjorde det för att jag dagarna innan fått samtal om att du låg på IVA på grund av överdos av mediciner utskrivna av det där förbannade sjukhuset. Jag gjorde det därför att jag inte litade ett skit på sjukhuset.
Det där var en sak jag gjorde, en av så många, och alla de där sakerna gjorde att när du dog kändes hela jävla jag som ett misslyckat jävla miffo. Samtidigt gör det mig förbannad när jag idag hör saker som ”Jag upptäckte ju för sent hur det stod till”, eller ”Jag visste ju om att det var så här”.
Om man vet det, varför gör man ingenting då? Uppenbart saknade ju jag och de där få andra insiktene om hur saker och ting stod till, så varför kom ingen och gjorde något då. De kunde ju börjat med att hälsa på dig på sjukhuset till exempel, och sen detta att man upptäckte det för sent. Vad upptäckte man försent? Så lätt det är efteråt att säga hur saker och ting var och är, eller hur?!
Fast kanske är det jag som är ett jävla miffo. En idiot som inte vill se sanningen i vitögat. Så många dömer ju mig ändå. Till mig finns det inga för konstiga frågor, och om mig kan man uppenbart också skriva och tycka vad man vill.
Jag var för fet för dig. Jag var för ful för dig, för gammal och konstig. Jag slängde ut alla dina saker på gården, och jag slängde ut dig. Jag var elak och dum och du levde på mina pengar. Jag har fått förfrågan om ditt och mitt sexliv och absolut ingenting är heligt.
Oftast känner jag att jag inte orkar bry mig om sånt skitsnack mer, men ibland kommer det över mig och då gör det ont i mig. Jag är kanske löjlig men allt blir bara så förvirrat ibland.
För i allt bråk mot de förjävliga myndigheterna, och i alla tankar som far omkring så finns ju också min egen saknad, och min egen kärlek. Där finns saknaden och det som gjorde att jag en gång kände ”Den här människan vill jag ha i mitt liv på något sätt”
Din humor, värme och det som var vi. Våra ibland så konstiga samtal som varade i timmar. Våra ändlösa nätter vid köksbordet och i soffan. Våra promenader i Göteborg där du som enda person fick mig att trivas i den här skitstan.
Våra nätter tillsammans där jag vet att vi båda höll ångest, jobbiga tankar och problem borta. De nätterna som blev Walle & Daniel. Det var allt det som gjorde att du Daniel blev en sådan viktig del i mitt liv och fortfarande är.
Allt det gjorde att jag den 6 november förra året skickade in min anmälan, för lika mycket som dom dödade dig så dödade dom min framtid, och jag kände då och känner än att jag tvingades stå att se på när en vårdapparat slet dig sönder och samman.
Samtidigt kommer jag aldrig sluta ställa mig frågan: Om jag nu inte stod dig så nära, varför står jag bakom anmälan då? Hittar jag på i anmälan? Ljuger jag i anmälan? Varför fick jag ut journalerna? Varför satt jag i möte med läkaren? Varför satt jag i möte med IVO?
Varför anmälde ingen annan för vem som helst kunde anmält.
Vi vet svaren på de där frågorna, men detta brev till dig är mitt sätt att bara skingra alla tusen tankar som far omkring i skallen så det blir lite ältande. Hoppas det är ok tussen.
Jag vet idag, och har väl accepterat att jag aldrig någonsin kommer bli din ”kille” i allas ögon, om ens någons knappt, och ibland önskar jag att vi hunnit med att posta lite mer saker på Facebook för det är ju det som verkar avgörande nu för tiden. Att vi faktiskt gjorde det den 3 september verkar folk inte sett. Bilden på Bee den där dagen har alla glömt. Texten bredvid här såg ingen heller och den sattes ut i juli. Då var vi ”bara” vänner, men att det fanns en stark känsla mellan dig och mig kan till och med jag räkna ut när jag läser inlägget.
Facebook är nästan löjligt avgörande i allt detta och aldrig har jag tidigare och säkert heller inte efter fått lära mig att ”står det inte på facebook så har det inte hänt”.
Jag vet att vårt giftemål ses av många som en plojgrej som inte skulle skett eller som skulle gått åt helvete, och det är väl också ok då att folk tycker det. Jag vet att jag aldrig kommer vara din ”närstående” i mångas ögon, och även om det är svårt så får jag bara acceptera det, men det är ändå jag som stått bakom anmälan och den har jag stått bakom ensam, jävligt ensam.
Det finns inga andra namn med i den anmälan. Det finns inga andra yttranden skrivna än dom jag gjort, och det finns inga andra som protesterat öppet heller. Jag önskar så att det funnits men det gör det inte, och kanske är det helt enkelt så att det inte spelar någon roll.
Du dog, that’s it, lev med det.
Kanske är det så man ska tänka, och kanske är det så man ska leva.
För jag vet inte Daniel om jag orkar en omgång till. Jag vet inte om jag orkar vara stark mer, och jag vet inte om jag orkar känna den kluvna känslan av att ena sekunden skriva om dig som anhörig men i nästa känna som att vår tid ihop var i en annan dimension eller i en annan värld. Något som egentligen inte fanns.
Det är tre dagar sedan nu beskedet från IVO kom. Reaktionen från folk omkring har varit ”Det är förjävligt”. Dom som inte reagerat, ja det är dom som kände dig och varför ska jag då hålla på mer. Kanske kan någon annan ta över? Kanske kan någon annan till och med lyckas bättre än jag? Jag vet inte, men jag vet en sak och det är hur mycket allt detta tagit på mig. Idag inser jag hur alla dessa turer vänt ut och in på mig och hur knäckt jag varit själv.
Jag är stolt över att det idag finns papper på att alla är överens om att din död inte var ett val du gjorde själv. Jag är stolt över att jag vet att NUS granskats av Socialstyrelsen, och att vår anmälan bidragit till det. Jag är också stolt över att jag fått andra att få upp ögonen för NUS och vad som pågår där inne. Sånt är jag stolt över, och kanske ska det räcka där.
Kanske ska jag nu gå vidare, minnas dig med all den kärlek jag känner för dig, och försöka hitta ett nytt liv. Ett tråkigare liv utan dig, men ändå ett nytt liv.
Kanske är det just så jag ska göra. Spara mina minnen, vårda dom ömt och strunta i att jag vet att din död inte hade behövt ske. Kanske skulle jag må bättre då. Kanske skulle jag få frid.
Men så tänker jag på en sak igår, en sak som Kevin sade.
”Vi hälsade på Danne på sjukhuset, då var han inte död”
Nej, då var du inte död Daniel. Det var en vecka efter att du lagt in dig som dom hälsade på dig. Då var du ok. Då trodde alla att du snart skulle vara ute igen. Då trodde alla att du skulle flytta hit ner, vilket du ju faktiskt enligt alla regler gjordr.
Då tänker jag också på den där kvällen med Lotta på Liseberg och hur du efteråt pratade om att nästa sommar, ja då skulle du gå dit varje måndag. Då kommer ilskan in i mig. Ilskan för att det inte blev så, och med en gång känner jag att jag vill slåss för detta tills jag själv stupar.
Jag är så kluven Daniel, och jag känner mig rädd och ensam. Den ensamhet jag känt sedan du dog har jag aldrig känt innan, och den skrämmer mig. Så jag vet inte hur jag ska göra. Jag vet egentligen ingenting. Det enda jag vet är att du blev dödad av en vårdmaskin.
Frågan är bara om det är värt att slåss för det här något mer.
Är det värt det Daniel?
Är jag svag om jag inte orkar.
Förstår du mig om jag inte orkar.
Förlåter du mig om jag inte orkar?
Sviker jag dig om jag inte orkar?
Jag tyckte så fruktansvärt mycket om dig Daniel, och jag saknar dig så fruktansvärt mycket än. Frågan är bara: Har jag kraften för ännu en omgång, och kommer någon egentligen bry sig. Skulle du brytt dig? Vad skulle du velat? Där tror jag att jag vet svaret, och jag har fortfarande din egna anmälan mot NUS liggandes här, men ändå önskar jag just nu att jag kunde fått något som helst tecken på att du är med mig.
Är du med mig Daniel?
Älskar dig, in i evigheten
/Walle
