Monthly Archives: december 2012

Då är snart 2012 över. Mitt bokprojekt om oss börjar också bli klart. Jag fattar inte hur jag hunnit med det, men det har jag. Nu återstår lite korrigering och lite sånt, sen så.

Det här året blev inte som jag tänkt det alls. Inte trodde jag när 2012 började att jag skulle få göra en sådan resa som jag gjort. Nu är året strax slut, och jag sitter här skadad, vingklippt och sorgsen. Boken och allt har fått mig att igen behöva gå igenom de sista veckorna och tiden efter. När jag skriver ner det på papper kommer också känslorna fram, alla känslor. Kärleken, kaoset, sorgen, tvivlet, frågorna, vänskapen, saknaden, ilskan, oron, glädjen, ja allt på en och samma gång.

Det är så svårt Daniel att tänka på dig ibland, och tänka på vår sommar. Jag kan fortfarande knappt ligga ner och se på en dator för jag vill se om du är online. Jag tänker på våra nätter, du i morgonrock under köksfläkten i Umeå och jag sittandes i vardagsrummet i Göteborg. Eller när det var varmt och jag satt på balkongen. Eller när du var här och vi satt i köket mitt emot varann, eller du i mitt knä, eller i vardagsrummet. Saknaden efter dig finns där, och även om den inte är lika fylld av panik idag så finns den där. Under resans gång med boken och i min sorg har jag insett hur lika vi var du och jag, och ändå så otroligt olika. Kanske är det också därför jag sörjt dig så hårt för vi blev varandras motpoler men också vår trygghet.

Jag vet att vissa tycker jag sörjt dig för mycket. Jag vet att vissa tycker att jag fastnat, men dom vet inte vad de pratar om. De tar mina skrivna ord och tänker inte på vem jag är. Dom glömmer hur jag var före dig och hur jag kommer vara i framtiden. Jag skriver, jag har alltid skrivit, och jag skriver med känslor. Det gör många andra också, men jag skriver varje dag. Därför blir det för dom annorlunda för att jag varannan dag skriver att jag saknar dig, medan vissa skriver det en gång per månad. Det gör inte deras saknad och sorg mindre än min, men det gör heller inte min saknad och sorg mer är deras. Låter kanske flummigt allt jag skriver nu, men jag tror du förstår. Jag har fått nya vänner i mitt liv, vänner jag kommer ha kvar i framtiden. Jag har träffat intressanta människor som ger mig något. Jag har inte letat efter pojkvänner och jag har inte letat efter någon att ha dejta, men jag klarar mig alldeles perfekt utan den biten just nu. Jag är inte dummare än att jag förstår att jag någon gång kommer falla för någon igen, men än är jag inte där och än vill jag inte vara där.
Jag har också träffat på raka motsatsen, men dom struntar jag i nu. Jag bryr mig om det fina som du tog med dig in i mitt liv.

I morgon är det ett nytt år. På nyårsafton 2011-2012 sade du att detta året skulle bli det bästa. Vi vet hur det slutade. Jag har genom den jag är mer än många andra lyckats få veta hur och varför saker blev som det blev, och det hjälper mig. Det gör inte min sorg mindre men jag behövde och jag behöver förstå. Det jag kom fram till gjorde mig sorgsen och arg för det behövde inte ha slutat så här.

2012 förändrade mig Daniel och det är tack vare dig. Jag har fått en helt ny syn på livet, på kärleken och på det mesta faktiskt. För det är jag dig tacksam. Allt som hände detta år gjorde mig till en ny människa. Om den människan är bättre vet jag inte, men förändrad är jag. Resan med dig gjorde att jag steg på tåget som en person och klev av som en annan.

Framför allt blev året 2012 ett år då jag fick älska, och jag fick älska dig. Det skulle krävas en kraftfullare dator för att kunna förklara den relationen vi hade, men vi kom varandra så nära och allt var så intensivt. Du lämnade ett sådant tomrum efter dig, och jag önskar du kunde se och känna det idag. Kanske om du förstått hur viktig du var så hade du insett att du var älskad av vissa för den du var. Allt det som var gott med dig, och allt det som var mindre gott, det var det som gjorde dig till den du var.

Nu är snart det nya året här, och det blir ett år där du inte längre finns. Det blir ett år utan Daniel för världen. Saknaden av dig kommer finnas kvar, och sorgen med. Det kommer följa med mig in i nästa år. Jag vet att det kommer bli lättare med tiden, och det är väl så livet ska vara.

Men nu önskar jag dig Gott Nytt År min älskade Daniel Johansson.

Älskar dig, in i evigheten

/Walentine

Ligger i min säng Daniel. Är ledsen och ensam.  Försöker krama kudden och låtsas att det är du.  Men kudden luktar inte som dig. Kudden snarkar inte och den tar heller inte all plats i sängen.

Saknar dig så just nu. Vill så gärna vara hos dig nu,  eller du ska vara här hos mig.
Varför varför varför blev det så här 🙁

Snälla du,  kom tillbaka.  Jag klarar mig inte utan dig ju.
Fan för allt!  🙁

And I touched you. 
And I felt you. 
And I heard those ravishing refrains. 
The music of your pulse. 
The singing in your veins. 
And I held you. 
And I touched you. 
And embraced you. 
And I felt you. 
And with every breath and every sigh. 
I felt no longer scared. 
I felt no longer shy. 
At last our feelings bared 
beneath a moonless sky.

Med tanke på mitt förra inlägg så lägger jag in låten till dig här Daniel.
Vet att vi lyssnade på denna i juni när vi såg på hela musikalen från Albert Hall.
Detta är bara så vackert, så starkt och så sorgligt

Ibland när man minst anar det dyker det upp små änglar. Människor som som förändrar något hos en eller bara gör något som kan bli skillnad på natt och dag. När jag var i London Daniel träffade jag en sådan person.

Det var torsdagen den 13 september, och jag hade landat några timmar tidigare. Jag var fullständigt slut psykiskt och fysiskt. Jag hade dessutom varit vaken hela natten mellan den 12 och den 13. Efter beskedet om dig hade kommit gick jag mest omkring i ett totalt kaos. Alla sade till mig att åka till London i alla fall så jag gjorde det, och det finns egentligen inte mycket som jag ångrar mer än att jag åkte, men men nu var jag där och det var kväll.
Jag satt på teatern och Phantom of the opera spelades framför mig. Det var ungefär mitt i akt 2. Jag hade klarat av det ganska bra fram tills dess. Någonstans var jag tagen av London, staden jag älskar så enormt, men samtidigt hela tiden fanns kaoset runt din död i huvudet på mig.
Så kommer föreställningen fram till Christines stora nummer ”Wishing you were somehow here again”. Christine sjunger den framför graven till sin döda far och sången inleds med orden ”You were once my one companion, You were all that mattered”.
Det räckte för mig för att jag skulle bryta ihop totalt. Alltså de flesta gråter lite när Christine sjunger detta, men jag grät inte lite. Jag storlipade.
Där satt jag, i London, ensam och ingen i hela stan kände mig. Jag hade förlorat dig. Jag var vilsen, ledsen, rädd och panikslagen fullständigt. Så jag grät och grät och grät och tvingade mig själv till att bara låta tårarna falla, för jag ville egentligen också bara skrika min förtvivlan och sorg rakt ut.
Då plötsligt känner jag en hand ta tag i min högerhand. När jag ser ner ser jag en gammal hand hålla i min och när jag vänder mig till höger sitter en gammal dam där. Hon måste ha varit runt 80 år gammal, och hon ler bara tryggt mot mig.

Sedan håller hon min hand under resten av föreställningen. Jag gråter och hon kramar den bara . Hon säger ingenting, men ger mig sådan trygghet.
När Phantom är slut sitter vi kvar lite men när jag ställt mig upp vänder hon sig emot mig och ser på mig och frågar ”Have you lost someone you love dear?”
Tårarna flödar fram igen på mig och jag svarar, ”Yes, I lost someone yesterday”
”Oh I am so sorry dear”, svarar hon och ger mig en kram.
Jag blev så tagen av hennes vänlighet, och jag blev så rörd att denna kvinna orkade bry sig om en hon aldrig sett innan. Så här i efterhand förstår jag hur förstörd jag måste ha varit och hur tydligt hon såg det, men ändå vet jag att väldigt få människor hade gjort den goda gärningen som hon gjorde där.

Den kvinnan är en ängel i mitt liv. Där i gigantiska London hade hon tid för någon som hon aldrig sett innan, och som hon aldrig antagligen kommer se igen. Hennes vänlighet och hennes omtanke fick mig att under en stund känna mig, om inte bättre, så inte så jävla ensam.
Jag tänker ofta på henne, och hennes fantastiska hjärta. Jag skulle vilja träffa henne och bara tacka henne. Tacka henne för att hon finns, och fanns just då. Bara få tala om för henne vilken fantastisk människa hon är.
Hon var verkligen den som The Phantom sjunger om. Hon var min ”Angel of music”

Idag är det skit. Vaknade i morse, sov i alla fall bra, och kände mig bara depp. Saknar dig så mycket just nu.

Vill åka till Skellefteå. Vill åka till din grav. Vill bara sätta mig där i snön och gråta, prata med dig. Bara sitta där några timmar. Bara du och jag i vår egen värld, så som vi brukade ha det.

Fan Daniel, varför skulle det här ske. Varför skulle du öppna upp mitt trasiga hjärta och när jag äntligen vågar älska igen, så försvinner du!

Älskar dig Tussen

Med sorg
/Walentine

Din vän Elin gick idag ut på Facebook och berättade att hon är gravid. I slutet av maj kommer hon och hennes kille få en liten kille. Vad jag önskar att du levt idag, vad glad du varit och vad stolt du skulle varit. Fast jag vet ju att du redan skulle vetat om det här sedan länge tillbaka, men ändå så blir det ju speciellt när det blir officiellt.
Jag har pratat mycket med Elin sedan du lämnade oss, hon är en av de jag kommit närmast utan tvekan och hon är en av dom som liksom ligger bakom att jag skulle sparka dig i baken för att jag inte fick träffa henne medan du levde.

Jag tror du skulle tyckt om det, att några av de som stod dig närmast faktiskt pratade med varandra, och att vi gillade varann. Du hade haft några fler som du kunde slutat spela teater inför när vi sågs i grupp. Du hade haft några få som du inte behövde spela den glade clownen inför.  Några att bara vara Daniel inför.
Nu ska Elin som sagt bli mamma, och mer bevis på att livet ändå går vidare finns ju inte. Jag vet att hon så mycket skulle vilja ha ringt dig och berättat det, men du får le åt allt från din himmel istället.
Livet går vidare runt dig Daniel, men blir ändå aldrig samma sak. Tänk om du kunde förstått det, hur viktig du var och vilken prägel du satte på folks liv. Då hade du kanske varit med idag och delat Elin och Mikes glädje.

Nu gläds jag åt dom, och alla andra, och som sagt så vet jag att du gör det också. För du hade ju blivit den där kompisen till Elin som hennes pojk skulle avgudat. Så som barn alltid avgudade dig.

Klockan är 4:19 när jag börjar skriva det här. Det blev en jobbig natt.
Jag somnade faktiskt ganska tidigt för att vara mig, men vaknade efter en timme av en mardröm. Jag grät när jag vaknade och det har jag inte gjort på länge nu
Drömmen är den samma som jag drömde nästan varenda gång jag sov direkt efter att du lämnat oss. Jag kan aldrig riktigt svara på allt som sker i drömmen men du skriker efter mig. Du skriker Walle, och jag kan liksom inte nå dig. Jag letar men ser dig inte, men hör dig hela tiden. Drömmen är så fruktansvärt jobbig, men jag tror det är min hjärna som försöker säga något. Det är väl självplågarwalle som är i farten igen.
Efter det kunde jag inte somna om så nu sitter jag här i mörkret. Försökte se på en serie men kunde inte koncentrera mig, så jag skriver till dig i stället.

Vet du vad som ibland känns så fruktansvärt jobbigt Daniel? Jo, ibland känns det som att ingen egentligen tog oss på allvar. Det känns ibland som att de flesta i alla fall inte förstår oss, och jag förstår heller inte varför jag bryr mig om det.
Igår pratade jag i telefon med en som låg på din avdelning, hon berättade när du nästan lite högtidligt förklarat att du skulle gifta dig.  Jag blev så glad när jag hörde det för hon berättade också hur glad du varit. Allt som gjorde dig glad gör mig lycklig, så är det ju.
Fast egentligen så är det ju inte så viktigt då om vissa inte vill se eller lyssna eller bygger sina egna uppfattningar. Vi vet, det räcker. Vårt korta liv tillsammans kan ingen ta ifrån oss. Det livet som vi hade och som nu finns inne i mitt hjärta och där kommer det få stanna.

Shit, nu kommer tårarna igen. De kommer alltid efter den där drömmen. Jag blir liksom skakis hela jag och enormt ångestfylld.
Kunde jag gjort något mer Daniel? Jag försökte så gott jag kunde ju. Jag pressade mig över alla gränser för att finnas till där. Jag vet inte när jag sov denna sommar, men jag var vaken jämt och jag försökte vara där för dig. Ändå räckte jag inte till och ibland kommer de tankarna över mig. Ibland lastar jag mig själv för att jag inte räckte till hela vägen.  Fan, du blev ju en del av mig, och den delen försvann. Vad kunde jag gjort annorlunda? Jag var konstant rädd att du skulle dö från den 7 augusti, och jag försökte påtala för sjukhuset hur det stod till men ingen lyssnade. Jag försökte få ner dig tidigare men det gick inte på grund av sjukskrivningen. Jag försökte med alla medel finnas där, men missade jag något?
När de här tankarna kommer över mig vill jag skära halsen av mig själv. Jag vill slå in skallen så att tankarna bara försvinner.

Ibland blir jag nästan avundsjuk på dom som nu efter din död hittat på en egen Daniel. Dom slipper det här. Dom kan bara konstatera att du är död och sedan gråta över det, och efter det hitta på en spännande framtid där du var inräknad oavsett hur det såg ut när du levde. Själv sörjer jag dig, jag sörjer det vi skulle ha och jag går med dåligt samvete för att jag kunde gjort mer. Kanske är det därför jag slåss så för dig nu. jag vet inte. Kanske skulle jag bara bli som dom. Gudarna ska veta att jag aldrig direkt tjänat på att vara Walentine.

Jag vet bara att jag saknar dig så förbannat Daniel. Jag saknar dig så enormt och ibland känns det som att den saknaden aldrig blir mindre. Det är 3 1/2 månad sen du lämnade oss nu, och det är 3 1/2 månad sen jag önskade att jag själv bara fick dö.
Nä, allt känns bara skit inatt, och i morgon ska jag på nya äventyr. Hade velat ha med dig där,  men det går ju inte. Fast vem vet, vi ses kanske snarare än man tror.

Älskar dig Daniel, saknar dig, sörjer dig
In i evigheten

/Walentine

Efter begravningen kände jag att jag behövde nåt ställe som jag kunde sörja dig på. Jag har ju 90 mil till graven så det är ju inte direkt att bara ta bussen.
För att råda bot på det gjorde jag en vägg med bilder på dig. Oika bilder som jag själv tagit och som betyder något speciellt. Jag ramade också in vårt vigselbevis. Det fick min mitt och ditt ställe. Många är nätterna och dagarna då jag suttit och sett på dom korten och bara gråtit, eller pratat med dig. Det har varit en stor tröst att ha dom där bilderna.
Nu har jag ändrat lite, och stället fick du en stor tavla som nu hänger ovanför datorn. Där kan du vaka över mig så jag inte skriver för mycket dumheter, och jag kan se på dig när jag vill. Jag tycker dessutom om det kortet. Det är taget den 8 juni och vi hann med så mycket den dagen. Som du ser hänger Kevin bredvid mig, och det ska han ju göra. Ni är ju ändå mina favviskillar liksom.

Julen min blev skit, men det anade jag redan. Mådde inte alls bra, men det är ju å andra sidan bara en dag det handlar om. Jag fick till slut lite hjälp som jag behövde så jag överlevde i alla fall, och det får jag väl vara glad för.
Snart är det här året över Daniel och jag kan inte nog poängtera vilket jävla skitår det varit. Fast allt har ju inte varit skit, för det var ju också 2012 som jag träffade dig.
Samtidigt leder det till en sådan förvirring. Ska jag vara glad att jag träffade dig? Ska jag vara lycklig att vi fick vår korta tid tillsammans med tanke på hur det slutade? Var det värt allt det här? Var det värt att jag skulle vara nedbruten i flera månader sen?
Ibland känner jag ärligt nej, det var det inte, men oftast och just nu känner jag att det var det. För jag är så tacksam för att jag fann dig, så oerhört tacksam. Även om hela mitt liv bokstavligt talat är förstört idag på alla sätt, så var det värt det.
Jag får bygga upp ett nytt liv, ny vänskapskrets och ja nytt allting, men det var värt det i alla fall. Bara den där lördagen den 11 augusti gör allt värt det. Bara söndagen den 12 augusti när vi låg och kramades hela eftermiddagen och kvällen och såg på Riket gör det värt det. Bara lördagen den 1 sep gör det värt det. Nätterna med Skype gör det värt det, och vet du vilket som mest gör det värt det? Du fick mig att inte känna mig ensam, och jag tror jag gjorde det samma för dig. Så det var värt det.

Hur man kommer vidare är en sådan där fråga som man ställer sig ofta, men som man inte riktigt finner något svar på. Det är oftast när man letar som mest som man inser att livet ändå gick vidare, men dock fan så mycket värre än innan. För saknaden efter dig är kvar, och känslan av att allt bara är fel är kvar. Tårarna är kvar och funderingarna är kvar, ändå gick livet vidare.

Jo, jag saknar dig, och jag saknar dig som fan. Den känslan lär sitta i ett tag till, men jag får stå ut. Min kamp för dig gör allt enklare ska du veta, mest för att jag vet att jag har rätt, eller nej jag ändrar det till att vi har rätt, för det är exakt det som det handlar om. Vi har och hade rätt!

Men nu ska jag inte skriva mer, ska sätta mig och skriva lite mer på något annat istället. Jag hoppas du trivs där på väggen Daniel, jag trivs i alla fall väldigt bra att ha dig där men mest skulle jag vilja ha dig här på riktigt, men det går ju inte 🙁

Älskar dig!
/Walentine

Firar ni jul i himmelen Daniel?
Jag tänkte på det idag. Här nere firar vi ju julen för att Jesus föddes, men där du är sägs ju också han vara. Hur gör ni då? Har ni liksom allt som ett vanligt födelsedagskalas då? Sitter ni runt ett bord alla med Jesus på kortsidan, och så kommer Gud med tårta, och Jesus har en sån där lustig hatt på sig? För ni äter knappast julskinka va? Jesus var ju dessutom Jude, han får inte äta griskött.

Vet du vad? Ibland vill jag vara där du är nu. Ikväll och inatt har det varit en sådan dag. Jag har varit så jävla ledsen idag så du anar inte. Ibland tappar jag orken och styrkan och idag var det så.
Nu är det julafton, och jag läser överallt om folks uppesittarkvällar och vad dom ska göra i morgon. Jag själv ska sitta ensam, helt ensam.

Kortet på dig här är ett av de finaste kort du tog på dig. Vet inte varför jag tycker det men du ser ut som en ängel bara. Så jävla vacker. I dessa tider passar det ju med bilder på änglar dessutom.
Hade vi firat jul ihop idag om du levt? Det vet jag inte, jag vet egentligen ingenting, men det skulle vart kul om vi gjort det. Vi pratade ju faktiskt om det i augusti, men vi pratade om mycket. Vi bestämde så mycket som inte blev av för sedan blev det den 12 september.

Jag är så jävla ensam Daniel. Jag är så fruktansvärt ensam. Vad jag önskar jag kunde fått byta plats med dig. Vad jag önskar att jag kunde fått låta dig finna ro i levande livet och så kunde jag ta platsen du är på nu.

Vad gör jag med mitt liv nu Daniel? Hur går jag vidare? Hur finner jag glädje igen? Hur börjar jag leva igen? Måste jag leva?
Jag tror jag ska sova bort tiden i morgon. Jag är matt av allt som skett de senaste 2 veckorna, och det gör mig inte bättre till mods.

Jag älskar dig Daniel Johansson, jag älskade dig på alla sätt man kan älska en människa. Den kärleken finns kvar inom mig, men jag vet inte vart jag ska göra av den nu. Allt är bara tomt, kaos och ensamhet.
Jag skulle behöva en kram nu. Jag önskar mig det i julklapp Daniel. En kram av dig.
Snälla kom och ge mig en.

/Walle