Hej tussen min
Det är natt till torsdag och här sitter jag i mitt vardagsrum. Jag dammade av min gamla netbook idag. Den har jag knappt använt sedan jag satt och skypade med dig. Jag hade med den till London och någon vända till Norrland men sedan har den legat i ett skåp. Idag kom jag på att jag ville gå igenom den för att se om det fanns kort och annat som jag ville spara och låt mig bara säga att det fanns det. Kort som jag vill spara för all framtid.
Det känns lite konstigt att sitta här i vardagsrummet och skriva till dig. Senast jag skrev till dig så här såg jag dig samtidigt ja och då skrev jag ju inte heller för den delen utan pratade.
En sak har hänt som jag tror är ganska viktig för mig och det är att jag hade ett sånt där ”genombrott” hos den jag går och pratar hos i fredags. Ett ganska stort sådant.
De senaste veckorna har jag gått på samtal väldigt tätt och det har varit väldigt skönt. Även om jag idag mår bättre så har jag varit orolig för hur jag kommer känna och må nu dessa veckor där så mycket handlar om din död och all skit. Då jag heller inte är helt fit for fight har det varit skönt med den här tryggheten för att inte riskera att ramla ner för mycket igen. Alla åren tidigare har jag ju varit iväg och egentligen inte tillåtit mig att vara vare sig ledsen eller depp för jag har haft fullt upp med manifestationer och annat. Nu har jag istället helt och hållet kunna möta allt där allt hände, ja alltså i Göteborg, och det har varit enormt jobbigt men samtidigt enormt nyttigt. För nu har jag fått göra en av de där sakerna som jag inte riktigt tillåtit mig att göra innan. Jag har fått sörja helt enkelt.
Förra året sprang jag omkring med 12 september och försökte få till stånd en manifestation. Det fick jag också men det var på bekostnad av mitt egna psyke och faktiskt också kropp för man ska inte ordna manifestationer när man har lunginflammation. Då får man sedan besöka NUS. Ja fast där kan jag inte klaga. Jag fick bättre vård än vad du fick men mina läkare verkade å andra sidan inte hittat sin legitimation i ett Cornflakes paket.
Nej men så i år fick jag känna sorgen, saknaden och allt här hemma. Där du faktiskt träffade mig. Här där faktiskt framtiden skulle vara.
Jag vet inte vilken knäpp min hjärna fick efter din död och då jag fick för mig att jag ville bo i Västerbotten. Fy fan rent ut sagt säger jag för att bo där. Kylan är kall där uppe och så är också folks hjärtan. Inte alla förstås, absolut inte, men många.
Nej Västerbotten är ingenting annat för mig än platsen där din döda kropp ligger och mot din egen vilja ska tilläggas. Det är vad Västerbotten är för mig och i ärlighetens namn visar också Västerbotten det ganska ofta med kraftig tydlighet. Jag har fått fantastiska vänner där uppe och dem har jag inte glömt, men överlag är det bara skit.
Nej, det var Göteborg som gällde Daniel och det var här du ville leva. Det är nästan tragiskt, eller nej det är förjävligt, hur man tolkat din så trasiga själ den sista veckan så att det skulle passa in i ens egna syften. Så i år fick jag sörja dig här och det behövde jag. Jag fick tänka på sakerna vi gjorde här, allt vi pratade om här och om hur vi planerade den trevande framtiden. Jag fick skratta åt hur galen du kunde vara och gråta över hur jag saknar det galna ibland. Jag fick tänka på våra stunder i köket och på allt som hände runt om.
Jag fick också tänka på det som inte var lika roligt som t.ex min ständiga oro efter att du blev inlagd och samtalen på nätterna när ångesten var som jobbigast. Fortfarande skär det i mig när jag tänker på hur du snyftande viskade i din sjukhussäng ”Vad är det som händer med mig Walle” och hur jag då bara ville hålla om dig tills allt det jobbiga försvann samtidigt som jag ville slå sönder näsbenen på den klantarsel till personal på sjukhuset som gjorde dig sån.
Ja allt det där och allt annat har passerat de här veckorna på ett sätt de inte gjort innan. För nu har jag fått sätta mig själv först och sörja den Daniel som jag kände och tyckte om. Jag fick också dela den Daniel med den ende jag kände då som kände dig, Jennie, och vi har pratat massor. Ja jag har helt enkelt sörjt.
Under dessa veckor har jag som sagt haft tät kontakt med min samtalskontakt och det har varit enormt skönt. Av någon anledning blir många av mina samtal med henne lite som en ”knyta ihop säcken”. Där hos henne kan jag vara ledsen, arg, frustrerad, förtvivlad och besviken. Där kan jag vara alla de där känslorna som egentligen är helt normala men som jag inte alltid tillåtit mig att känna. Jag vill berätta en sådan känsla för dig idag Daniel, och jag tror att den kan förvåna både dig och andra…
Jag har nämligen under en lång tid ångrat att jag anmälde NUS. Det är ingen känsla som jag burit på konstant men den har kommit upp då och då och fått mig att bara vilja förtränga och glömma kriget jag fört mot den klinik som jag anser dödade dig och mot den myndighet som anser att det är ok att döda människor om man gör det med mediciner. Jag har tänkt på hur mycket energi den tagit och hur mycket kraft det tagit och känslan över att det inte varit värt det har varit stor emellanåt. Kanske har känslan kommit av att det inte direkt varit en strid ström med människor som stöttat en i det här. Jag är ju inte dummare än att jag förstår att anledningen till att någon av dem ens pratat med mig mest har varit för att få veta så mycket som möjligt av vad som hänt även om de gjort det i moln av att ”ååh så fina vänner vi är nu”. Självklart finns det undantag där också som med allt annat men trots att folk verkar tro något annat är jag inte hur naiv som helst. Fast jag tror det dragit ner mig för det har varit en väldigt ensam kamp när det verkligen gällt och det ledde till att jag emellanåt ångrat allt, men så kom vi till den här veckan och då insåg jag till slut en viktig sak….
Din begravning var för mig ingen begravning, det vet du. Det var en total förödmjukelse, en total förnedring och ett fullständigt sammanbrott i vad som kan kallas normalt. I samma stund som jag klev in i Ursvikens kyrka när klockarna hade börjat ringa den där förmiddagen den 5 oktober 2012 ja i samma stund slutade du vara Daniel för mig, men mest slutade du vara ”min lille tuss”
Plötsligt försvann vår korta tid tillsammans. Plötsligt hade alla våra samtal ingen mening och vår framtid fanns aldrig och hade bara varit på lek. Vi hade lekt affär du och jag. Vi hade inte haft något äkta och ingenting var på riktigt. Du hade gjort den där ”Daniel grejen” igen och jag var var korkad som hade trott på det.
Före begravningen hade jag frågat om jag kunde få läsa för dig på begravningen. Mitt tal var inget ”Jag älskade honom mest och ni andra suger” tal utan det var ett vanligt begravningstal där jag försökte få in det som jag trodde att alla kunde skriva under på. Jag fick aldrig läsa talet då i kyrkan men läste det ändå på minnesstunden och då mest för att jag sade ”Nej nu är det faktiskt min tur”. Problemet var bara att när jag stod där och talade menade jag ingenting av vad jag skrivit. För du och jag fanns inte mer. Timmarna innan hade raderat allt som var du och jag.
Varför blev det så Daniel den där dagen då jag borde fått ta farväl? Ja det är faktiskt inte så svårt att inse idag. För ser jag hur folk agerade och hur folk agerat så är det inte direkt konstigt alls.
Vet du? Jag tycker faktiskt när jag ser tillbaka att det var lite synd om mig den där dagen. Först att inte veta ”Sitter jag på vänster eller på höger side” och sedan hamna på höger sida bredvid den sämsta tänkbara personen att hamna bredvid. Jag ville slå in pannbenen på honom redan när jag såg honom utanför kyrkan på grund av vad som hänt innan, men jag satt där snällt och stirrade. Jag satt där sedan och såg ”Umeågänget” hålla om varandra, trösta varandra och såg hur de älskade dig mer än allt annat på jorden. Jag kände kylan när jag åt något håll försökte få någon att dela min sorg med. Alla gick fram tillsammans och sade farväl, men jag stod vid din kista ensam och det var det värsta jävla ensamhet jag upplevt i hela mitt liv. Två personer den dagen visa empati och det var Nadia och Savannah. Dom visade stöd. Ja Jennie fanns där men hon hade sitt och hade också dessutom en liten kille på nyss fyllda tre år som inte förstod vad ”mollblol Danne” var.
Hon satt där och hade förlorat en del av sin framtid. En månad innan hade vi planerat och donat för din flytt och nu satt vi en kyrka och du var död. För det verkade ju dessutom bara vara jag och Jennie som blivit förvånade av att du dött. Alla andra verkade ha sett det i sina inre och sånt skitsnack. Synd att ingen gjorde något då med tanke på hur tröga jag och din syster verkade ha varit som inte agerade i tid….
Men Nadia och Savannah fick jag en kram av och dom förstod nog mer då än vad jag själv förstått men det räckte inte för förnedringen slog igenom allt och under tiden begravningen pågick hände något med mitt psyke.
Där och även ett tag efteråt hatade jag dig Daniel. Jag hatade dig enormt. Jag kommer inte ens ihåg att jag den dagen ringde Helena från kyrkans toalett och skrek ord och meningar om dig som är rent förkastliga. Jag skäms när jag tänker på vad jag sade men Gud vad jag hatade dig där och då och det var faktiskt förnedringen som som folk och närstående omkring dig visade upp som sparkade mig rakt in i det helvetet.
För kontentan av din begravning blev att alla i hela världen, hela universum och om det finns parallella universum så gäller det dem också, älskade dig mest av allt. Ja alla älskade dig, utom jag. För vi hade lekt affär. Du hade mer pojkvänner än det finns dagar i veckan och några extra fick du ju även efter din död.
Ingen, absolut ingen, frågade en enda gång ”hur mår du?”. Alla visste om att jag suttit där vid sängkanten den 4 sep och bönat dig att stanna kvar. Alla visste att jag sagt orden ”Du dör om du åker tillbaka till Umeå”, men ingen låtsades om det.
Kanske låter allt detta bara som gnäll, men vad är det jag begär? Att bli behandlad med silkesvantar? Nej! Att bli behandlad som mer särskild än någon annan? Nej! Det enda jag idag kan se att jag ville var att någon kunde sagt, ”Tack för att du försökte Walle. Tack för att du försökte hjälpa Daniel under sommaren och att du kämpade så hårt för att få honom bort från psyk” eller varför inte ”Tack för att du fanns!” För vilka andra fanns? Vilka andra planerade? Jag ville inte ta någons sorg och förminska den men hur var det i slutet? Om du nu var så in i helvetes älskad av alla och hade ett sådant enormt umgänge…..ja varför i helvete grät du då över din ensamhet? Varför i helvete åkte du 100 mil för att hälsa på någon när uppenbart hela Umeå var din bästa vän?!
Så det var det jag ville ha men inte fick…jag ville ha en helt vanlig jävla fucking respekt.
Efter begravningen förändrades jag. Jag märker det idag när jag läser mina egna texter. Före den 5 oktober skriver jag mer i normal sorg, vad det nu är, men efteråt sker något med mig som jag idag inser blir lite som en dåres försvarstal. Jag hade ingenting kvar än att försöka förklara, bevisa och påstå att sommaren med dig faktiskt hade hänt och det ledde bara till ett annat kaos. Det blev rent patetiskt.
Men jag hade en sak som ingen annan hade. Jag hade dina fullständiga journaler och dem hade jag eftersom att du satt mig som närmast anhörig. Något som borde fått någon att fundera på om jag i alla fall inte kände dig lite i alla fall. Jag fick först kopior från en närstående till dig men jag ville ha dem själv. Jag ville se helt enkelt om jag var ”Närmast anhörig” och enligt regler och sekretesser var jag det. De journaler jag fick skickade till mig hade mer info än de jag fått kopior på och de journalerna tillsammans med vad jag själv bevittnat under sommaren ledde till att jag den 6 nov gjorde det som jag nu för tiden då emellanåt ångrat. Jag anmälde sjukhuset.
Mycket av det som står här uppe har jag skrivit om innan, men det finns en stor skillnad. Idag har jag insett att anmälningen jag gjorde räddade mig. Det var det jag insåg där i samtalet med min samtalskontakt. Anmälan blev den saken jag kunde luta mig på. Det blev helt enkelt Walle och Daniel av den. Ingen annan kunde anmäla för ingen annan visste. Ingen annan hade sett allt och ingen annan visste vad som hänt där inne på den fruktansvärda avdelningen där de gjort dig till aktiv missbrukare. Därför fick jag ta den saken. Så medan andra skrek på Facebook läste jag hur mycket dina lungor vägde när du var död och fick lära mig vad man hittat i dig. Medan andra skrev ”Kom tillbaka så vi kan vi bli ihop igen” lärde jag mig allt jag kunde om Lyrica, Xanor, Sobril, Stilnoct, Heminevrin och Concerta. Medan dina expojkvänner ”dejtade” dina nyutkomna pojkvänner efter att de också önskat att du kunde komma tillbaka så de kunde bli ihop med dig igen (delad vårdnad?) så skrev jag rapport efter rapport och på köpet fick jag en kunskap i hur myndighetssverige fungerar som jag kommer ha nytta av, och redan har haft nytta av genom att den kunnat hjälpa andra. Ja anmälan blev min räddning och sedan i fredags känner jag mig stolt att jag gjorde den. Jag känner mig stolt för att jag fått upp uppmärksamheten på hur delar av NUS fungerar och det har jag lyckats med långt mer än jag trodde att jag skulle göra. På samma sätt har jag lyckats blåsa bort förklädet på IVO och vad de fina små juristerna i Umeå än skriver har jag ett rart litet brev från deras generaldirektör. Allt detta, och alla lögner, vridningar och sån skit har jag fått ut och jag har fått visa en del av hur ett annat Sverige fungerar, det myndighetssverige som jag döpt till ”Krångligt och kallt with a touch of Norrland.
Så varför skriver jag då en halv roman om det här undrar du? Jo för detta var en av mina behövliga punkter som jag behövde sätta.
Så ofta som jag kommit tillbaka till just det här och så ofta som jag varit förföljd av förnedringskänslan från den 5 okt 2012. Den har suttit där djupt och aldrig riktigt släppt taget. Nu har den börjat göra det så detta inlägg blir ett sådant där ”punkt inlägg”. Jag har väl som det heter ältat, men har samtidigt aldrig kommit vidare. Jag önskar så att det istället hade funnits en värme och omsorg som alla som sörjde dig visade upp för varandra men det fanns det inte och så är det med det.
Jag var totalt sönderbruten och hade inte bara förlorat dig när jag kom tillbaka till Göteborg i november utan jag hade förlorat allt och tiden med dig hade blivit en illaluktande sörja. Anmälan mot NUS och senare kriget mot nötterna på SoS/IVO blev min räddning och genom den hittade jag tillbaka till dig igen. Så var det och så är det.
Det blev du och jag igen mot världen och genom det växte allt annat fram och även om det tagit lång tid är jag där nu.
Du och jag Daniel, tro ja de! För självklart skulle det anmälas. Fan vore väl annars.
För det var inte min pojkvän Daniel jag anmälde allt för. Till skillnad från väldigt många andra så var det inte din penis som jag ansåg vara den bästa egenskapen med dig. Nej det var för min vän, min kompis och min själsfrände. Han som räddade mig en gång var död och då han räddat mig ville jag rädda, om inte hans liv för det var ju försent, så hans heder. Ingen jävel skulle få möjligheten att lägga skulden för din död på dig och vet du Daniel. Det projektet lyckades jag med.
Så nu vet du det och nu ska jag gå och sova. Inom kort ska vi ta nästa sak att prata om, din grav…
Men nu innan jag går och lägger mig ska jag se på nåra kort på dig. Le för mig själv över hur söt du var, och skratta högt över hur rolig du var.
Någon tår kommer det komma det vet jag för saknaden av dig kommer alltid upp då. Och den saknaden Daniel den lever in i evigheten. Liksom kärleken gör för jag…
Älskar dig, in i evigheten
/walle
Jag tänker ofta på den där morgonen den 6 oktober 2012. Under helgen du begravdes valde ju naturen att begrava Västerbotten i vatten. Fast just då var det lugnare och jag stod där vid Åbyälvens kant och allt kändes så fruktansvärt tungt. Dagen innan hade varit den värsta dagen i mitt liv och den blev så mycket värre än vad jag hade kunnat föreställa mig. Ingen begravning är rolig men här fick jag känna på hur det känns när allt rasar. Hur förnedring känns och hur djävulskt egocentriska människor det fanns i din närhet. Jag fick också smaka på hur klubben för inbördes beundran minsann inte bjöd in alla. Jag kommer aldrig glömma känslan när jag stod vid din kista och vände blicken mot dem och alla vände sig bort in ifrån mig. Aldrig någonsin i mitt liv har jag känt mig så ensam och så utstött och så fullständigt förnedrad och idag vet jag att flera som sätt där alla tänkte ”Han slängde ut honom” och jag vet att andra utnyttjade det för att skingra ljuset från deras egna ansvar.
Nästan ett år senare var jag där igen. Den 31 juli 2013 för att vara exakt.