Monthly Archives: juni 2014

Städade här hemma idag och lyssnade på radion. De pratade om att det idag den 29 juli är Sossarnas dag i Almedalen.
Kom då att tänka på dig, och Almedalsveckan 2012.
Jag ringde dig, och du svarade så där stressat som du gjorde ibland,
”Ja”
”Hej, va gör du”
”Jag kan inte prata nu fattar du väl. Det är ju sossarnas dag i Almedalen, jag ringer sen!!”
Det där var en mening jag 2 månader innan inte direkt trott att jag skulle få höra från dig. Du ringde senare och vi pratade politik den kvällen. Gud, du frågade om allt och jag som inte direkt är eller var så insatt försökte svara på det jag kunde.

Det var då när du blivit intresserad av andra saker än innan, och du följde Almedalen mer än någon annan jag träffat innan.
Du började twittra om bostadslöshet och du ville förändra. Du ville förbättra och du ville att livet skulle bli bra.

Mina minnen av dig.
De som gjorde att du var du

Hej min tuss.

Jag kan redan från början varna för att det här inlägget kommer bli något bittert, men det får du stå ut med. Jag anser mig ha en ganska hög rätt till att vara lite bitter emellanåt om jag ska vara helt ärlig.

Den 12 september förra året träffades ju några för att hålla en minnesstund för dig. I år kommer det också bli en manifestation men på ett annat sätt. Denna gång vill vi  minnas dig men också uppmärksamma alla de andra som gått bort på grund av psykvårdens slarv. Vi vill visa att en människa med psykisk ohälsa måste tas på allvar och vi vill påminna politiker, oavsett politisk färg, att de måste ta mer ansvar.

Planerna är att vi ska gå ett fackeltåg i Umeå den 12 september från centrum och mot sjukhuset.
Frågan är väl bara om någon kommer, och frågan är om dina vänner kommer ställa upp.
Vet du? Jag tror att man kommer kunna räkna dina vänner som kommer vara med på ena handens fingrar. Jag kommer få höra saker som att det är för svårt, för jobbigt, har inte tid, etc etc etc.
Sedan efteråt kommer jag få höra hur djävligt det var det som drabbade dig. Hur dumma sjukhuset var som gjorde som de gjorde, och hur dumma ungefär alla andra är. Så har det ju varit sedan du dog så varför skulle den trenden ändra sig? Det är väl i grunden ganska typiskt svenskt.

Din grav gror igen men knappt ingen bryr sig, och även jag har beslutat mig för att ”inte bry mig” mer. Jag kan inte tänka på det och finnas 100 mil bort. Det är helt sjukt egentligen. Det är ändå inte som du ville ha det så strunt samma känner jag idag. Jag själv går under om jag ska må skit för att din grav är täckt med brännässlor och ogräs men jag kan inte ha dåligt samvete för det, och jag hade dåligt samvete för det hela tiden. Efter några små dramainslag här i juni har jag kommit fram till att ”skitsamma”. Jag har gjort vad jag kunnat, och det kan jag verkligen säga i alla former om det här dramat: Jag har gjort vad jag kunnat.

En del tycker säkert ”Ja, men låt Daniel vila nu”, och använder sedan det som argument till varför man t.ex inte vill gå i ett fackeltåg eller göra något annat heller.
De som säger så vill jag slå på käften för de har inte fattat något alls.
Detta handlar inte om att ”älta” dig, utan det handlar om att arbeta för att det som hände dig, och som hänt andra och som händer hela tiden, inte ska hända igen. Så enkelt är det. Folk ska inte dö när de samtidigt får så kallad vård, och att inte vilja protestera mot det är ingenting annat än lathet och feghet. För jag kommer aldrig någonsin sluta tro på att samhället vi lever i är just vårt samhälle, och vi som lever i det har ett ansvar att arbeta för att förändra det när något inte är bra.
Att du sedan får lämna kvar något och att du får vara en bidragande del till att några försöker förändra samhället till det bättre tycker jag är fint, och det vet jag att du själv skulle uppskatta.
Det är just det saken handlar om. För jag tycker nämligen inte att det ska finnas fler gravar efter döda 23 åringar i vårt land.

Snart fyller du 25 mitt hjärta, och då ses vi. Kommer du ihåg vad jag brukade säga till dig? Att 1 sekund efter midnatt när datumet gått över till 30 så skulle jag påminna dig om att du nu var närmare 30 än 20. Jag brukade se så fram emot det, enbart för att få reta dig, men så blev det inte. Istället blev det som det blev.
Jag tänker fortsätta, när kraften är tillbaka i mig, att arbeta för att folk ska få fylla 30. Den inställningen kommer jag inte rubba på en millimeter.

Nu ska jag städa mitt hjärta. Får besök i morgon.
Den senaste veckan har mycket hänt som förändrat saker, men det är förändringar till det bättre. Sakta börjar jag bli Walle igen känner jag. Jag är fri Daniel! Men det tar jag nästa gång.

Älskar dig, in i evigheten

/Walle

P.s Direkt efter att jag lade upp detta besökte jag NUS hemsida.
Den 23 juni skickades ett pressmeddelande ut om ännu ett ”självmord” bland psykiatrins patienter.
Men man ska inte ”älta” utan man ska gå vidare och blunda för då har det inte hänt….. D.s

Jag besökte Donsö idag och vi gick en stund runt på ön, och till slut kom vi fram till kyrkogården.
Jag tycker om att gå på kyrkogårdar. Det är rofyllt och man känner en sådan vördnad när man läser på gravstenarna över människors öde.
Idag när vi gick där stannade jag till vid denna familjegrav. Jag reagerade på namnet Klara Josefina och stod en stund och bara såg på graven.

Sonen deras blev bara 23 år gammal, och jag tänkte på Klara Josefina och hur hon hade mått efter det. Hennes man Axel avled också ganska tidigt och jag tänkte på hur hon orkade med att förlora två personer så tätt inpå.
Levde hon ensam sedan i 26 år? Brukade hon besöka graven ofta här där hennes son och senare make låg? Grät hon? Vad tänkte hon på då? Hade hon någon med sig som var ett stöd för henne?
Jobbade hon tillsammans med sin man fiskhandlaren i hans butik kanske. Vad gjorde Klara Josefina de långa kalla och blåsiga vinternätterna ute på Donsö? Tog hon färjan in till stan kanske? Kanske gick hon på kondis med sina väninnor? Fick hon stöd när sonen Gunnar gick bort så ung?

Ja, frågorna bara kom över mig när jag stod där. Det var så sorgligt bara, men samtidigt kände jag att nu är dom alla tre samlade igen.
Jag vet inte vem Klara Josefina är men tycker om henne i alla fall. Just där och då tyckte jag jättemycket om henne, och kände så med henne.
Innan jag lämnade kyrkogården gick jag fram och rättade till en av blommorna, klappade stenen försiktigt och bugade mig.
Nu är du med din familj, kära Klara Josefina, och jag hoppas du är lycklig i all framtid 

Att jag saknar dig kommer väl inte som en direkt chock, och det jag saknat mest är vår vänskap och allt vi pratade om. Stunderna när bara vi fanns, och vi kunde prata om allt och inget.
Vad jag saknar dom Daniel 🙁
Under ett tag det senaste året så trodde jag att jag hittat någon som kunde fylla den saknaden lite. Inte ersätta dig för det kan ingen, men fylla tomrummet lite. Vad jag misstog mig min vän.
För istället blev jag mer ensam än någonsin.

Jag har gått igenom helvetet Daniel, och det jag stått ut med skulle få dig att säga ”Nej men Walle! :(”
Jag skäms just nu. Jag skäms för att jag inte ville se de signaler som fanns där, och som egentligen var så tydliga. Jag skäms för att jag sänkt mig till den enormt låga nivå som jag befunnit mig på, och jag skäms mest för att personen ifråga fick mig att sänka mig till personens nivåer idag och där passar inte jag.

Jag ville bara så gärna ha någon som var lite som du. Någon som fanns där, och som man kunde dela närheten med. Inte den kroppsliga men den själsliga. Jag trodde väl att jag skulle kunna bli lite lycklig,  ja i alla fall lite glad, men så blev det inte. Istället har jag det senaste året varit mer olycklig än någonsin.

Det är verkligen du och jag. Du var den första på så länge som jag litade på, och personen ifråga trodde jag att jag kunde lita på. Jag trodde att om jag öppnar mig lite så kommer allt blir lättare, men jag förlorade allt istället. Personen lekte med mig, och lekte med skräcken jag bär inom mig sedan den dagen du lämnade mig. Personen lekte och lekte tills personen tröttnade.

Vad jag önskar att du var här för då hade jag aldrig träffat personen i fråga.
Du förtjänade inte ditt öde Daniel. Du förtjänade en riktig chans när du så starkt under sommaren börjat jobba på den. Du förtjänade ett liv och vi förtjänade ett bra liv, men personen i fråga verkade mer testa och se hur långt det gick att gå innan jag förlorade mitt.

Varför skulle du gå under för? Om du inte gått under hade denna person aldrig kommit in i mitt liv för vi ”möttes” genom din död. Det är det mest sjuka av allt. Din död ledde inte bara till sorgen efter dig utan också till att jag mötte det största misstaget i mitt liv.
Hade jag inte startat denna sida hade jag inte träffat personen ifråga, och den senaste veckan har jag hatat den här sidan ska du veta. Jag har förbannat mig för att jag startade den för allt fint som jag ändå känt med denna sida, och alla underbara människor som kommit och visat stöd och omsorg, ja det väger inte upp mot hur mycket personen knäckt mig.

Så många nätter jag trott personen skulle dö. Så många dagar jag varit orolig, och så många kvällar jag lyssnat på saker som inte stämt. Kvällar när jag pratat med honom i telefon och personer kontaktat mig på Facebook som sedan visat sig vara han själv. Lägg sedan till självmordshälsningar över SMS samtidigt som Kevin varit här och man spelat som en galning för att inte Kevin ska märka något (vilket han inte gjorde).  Dessa hälsningar som personen sade att han skickat till alla men som ingen annan fick. Allt bara för att testa mig, och leka med mig.
Det fanns egna skrivna kallelser till sjukhus så jag skulle tro att personen var riktigt sjuk, och så då när jag hälsade på dig sist och personen lyckades förstöra det också med mer lögner. Hela tiden var det något, och det under ett helt år, och jag har varit så nära att gå under. För min skräck var att ha fler gravar att besöka. Min skräck var att ha fler änglar i min himmel, och det visste personen om och det spelade man på.
Nu är det över och personen har dragit. Idag fick jag veta att nu skulle personen ta en paus för personen behövde det och skulle höra av sig senare när det passade. Jag förklarade på ett tydligt sätt att personen inte behöver besvära sig med det för jag vill inte mer. Jag orkar inte mer, och klarar inte mer. Till personen skrev jag min ilska men samtidigt grät jag. Inte för att jag var ledsen över att han försvann utan för allt han gjort som han inte bryr sig om.

Jag är ingen felfri människa men tycker inte att jag behöver det här. Fan, det är absolut ingenting efter dig som funkar eller blir bra. Skriver jag att jag älskar dig säger någon att jag köpte sexuella tjänster av dig. Skriver jag att din grav ser förjävlig ut blir jag den som blir dum när personer som ska åka dit, och säger att de varit där, inte gör det. Allt med mig är uppenbart fel idag, och så detta med personen ifråga som lekt med ungefär allt jag är, det jag tror på och det jag vill. Jag tycker inte jag förtjänar detta, och det enda jag vill är att få vara om inte glad så i alla fall lite lugn ibland för jag orkar inte så mycket mer nu Daniel. Jag är så fruktansvärt slut psykiskt och gråter jag inte är jag mer allmänt likgiltig och det skrämmer mig.

Och just nu saknar jag dig Danne. Just nu hade jag velat ha dig här, och ha en kram av dig. För du ville ju prata med mig på bägges villkor. Du lekte inte med mig, och du fanns där. Vi fanns där, du och jag.

Saknar dig,
Älskar dig in i evigheten, och jag tror faktiskt att vi ses snart. Allt mer känns det så och kanske är det lika bra. Så som det går att sparka på mig så är det kanske ingen ide att jag försöker resa mig igen. Det gör så jävla ont att ramla ihop gång på gång.

/Walle

Hej mitt hjärta.

Klockan är snart halv fem, ja när jag börjar skriva detta, och jag är trött men kan inte sova.
Mycket har hänt de senaste dagarna, och låt mig säga som så att fler än du hade behövt medicinskåp nu…

Vad har hänt med mig Daniel? Kan du svara på det? Nej, det kan du nog inte, men det jag tror hänt är att hela mitt liv just nu åker memoryride i skallen på mig och varenda sak som skett vill komma fram samtidigt, och det fungerar inte riktigt så bra om jag ska vara ärlig. Lägger man sedan till ytterligare en vecka full av besvikelser så blir det väl för mycket, och det blev det för mig i onsdags. Då rann det över. Idag slogs sedan sista spiken i kistan in och nu finns det liksom ingenting mer att se fram emot.

Ändå är det en sak jag funderar på mest just nu, och det är när jag blev en person som slutade slå näven i bordet. För jag har alltid varit en person som gjort det när jag tyckt att något var fel, eller om någon agerade på ett sätt jag inte höll med om. Åsikter har jag haft, jag har vågat säga dom, och stått för dom. Ja, det vet ju du också för du fick din beskärda del av hur förbannad jag kunde bli. ”Skärp dig för fan”, eller ”Va i helvete håller du på med”, fick även du höra när kaoset på psyk var som värst.
Efter att du försvann har jag däremot varit helt annorlunda, och istället har det ofta slutat med att jag bett om ursäkt oavsett vems felet är eller varit. Eller så har andra agerat som att det är mitt fel oavsett vad som hänt, och det där har tagit på mig.

Jag har sedan dag ett varit öppen i den här bloggen om hur jag känner och har känt, men samtidigt kan man säga att jag inte har varit öppen. Det är ju ok att skälla på läkare som gör fel, men när folk i ens närhet, din närhet och vår närhet beter sig som as, ja då är jag tyst, och jag har varit för tyst. Detta inser jag idag. Lite för många människor har ansett, och anser, att de kan göra precis hur de vill, och sedan är det ändå alltid dom de blir synd om. Reagerar jag blir jag den dumme, och dom drar. Men nu låter jag dom dra nu. Man ska ju inte gråta över spilld mjölk heter det ju eller som i det senaste fallet, ”Man ska inte gråta över en kvarlämnad ros och vissnande blommor”

Jag vet inte bara hur jag ska hitta tillbaka till mig själv igen, och det är ganska jobbigt. Kanske kommer jag få hjälp nu äntligen, men jag tvekar. Jag hyser ingen direkt gigantisk tilltro till sjukvården, men den som lever får väl se.
Kanske är det väl också det som är mitt stora problem just nu. Just detta att jag inte vet hur man ska leva, om man ska leva, och om man vill leva. Jag vill ha en framtid, men vart är den? Hur är den? När är den? Vart finns den? Det är det jag inte vet.
Jag hade behövt dig nu. Just nu hade jag behövt ha dig sittande i mitt kök och prata om allt det här för det var vi så bra på du och jag. Jo, jag har några som jag pratar med, och de är guld värda, medan andra har klart visat vad de går för denna vecka, och besvikelsen är stor samtidigt som jag heller inte orkar bry mig. Fast bryr mig gör jag ju i alla fall.

Jag önskar däremot att jag slapp nätterna för dessa nätter är så fruktansvärt jobbiga så du anar inte…
Eller jo, du om någon anar hur det är. Du hade likadana nätter ibland.
Jag är samtidigt i alla fall glad och stolt över att du och jag, din sista tid i livet, hittade ett sätt att jaga bort de där jobbiga nätterna.
Nu önskar jag bara att jag hade någon som du och jag var, men det kommer jag aldrig få igen.
För du och jag var unika ihop, speciella ihop, konstiga ihop, märkliga ihop, och vi var kanske knäppa, men framförallt var vi du och jag, och ingen annan.

Älskar dig, in i evigheten

/Walle

Glad Midsommar Daniel

Idag är en sådan där dag jag tänker på dig extra mycket.
Tänker på den midsommarafton vi fick tillsammans, på vårt sätt.
Då när livet fanns.

Älskar dig, in i evigheten

/Walle

Sitter och håller på med dina Dayviews bilder.
Fick ju för mig att nu när alla dina gallerier är borta från deras ursprungliga platser så borde de finnas någonstans i alla fall. Som en minnesplats över och för dig.
Alla bilder därifrån kommer inte läggas upp, och anledningarna till det är många.
Men nåväl…

När man sitter och ser på bilderna, vilket emellanåt är ganska jobbigt, är det därför skönt att du var som du var ibland Daniel.
För mitt bland kort där man tänker hur sorgset det är ser man ett sånt här kort som du tagit…

Och så då din kommentar till kortet:”2 st fjärilar har sex 😛 HAHAHA”

Då får man skratta till lite, och man ler åt hur du var, din stolle 🙂

/Walle

Det är en sådan där natt igen Daniel. En sådan där natt då jag liksom inte fungerar.
I snart 2 år har jag burit på den där känslan att jag behöver prata med någon, och du är den ende jag kan prata med. Saker som bara du visste, och saker som vi delade. Ja, sådana saker som vi visste om varandra, och som vi fann varandra i. Saker om folk, händelser och skeenden där vi kunde förstå, begripa och stötta. Jag saknar det så enormt än.
Du var den första på många år som öppnade upp mig så, och sen försvann du. Hålet stod liksom öppet då, men ingen fanns som kunde eller ville lyssna.

Inatt är en sådan natt då jag så gärna skulle vilja att vi satt där och pratade. Mitt emot varandra, eller för den delen över Skype. En sån där stund då bara vi fanns. En sån där stund av den där vänskapen.
Jag har gått på så många minor denna tid min vän, och har kommit till en punkt då jag insett att jag inte litar på någon längre. Folk gör vad de vill, säger vad de vill, och agerar hur de vill och ifrågasätts dom blir jag den onde, och jag orkar inte ens bli arg längre. Jag backar bara mer och mer in i mig själv, och snart finns det inte mer utrymme att gömma sig i.

Jag är rädd Daniel. Jag är rädd för jag vet inte längre hur jag ska komma ur det jag befinner mig i. Jag är mer än bara deprimerad utan jag känner liksom….ingenting.
Varje vecka inser jag att jag allt snabbare går mot något som jag inte ens orkar värja mig emot mer, och det är väl egentligen strunt samma.
För vad gör jag här egentligen? Varför lever jag? Varför försöker jag? Varför finns jag?
Ingen skulle sakna mig om jag försvann, eller jo men inte många. Så är det, och så har det varit och blir allt mer.
Så varför försöker jag?

Jag vill till dig nu Daniel. Jag vill till dig, till Mia och Putte. Jag vill träffa er som jag älskade igen, och som jag vet älskade mig. Jag vill till er för jag vill inte leva i den kärlekslösa värld jag lever i nu.
Jag vill inte ha fler ensamma kvällar, och jag vill inte blir ignorerad mer. Jag vill inte ha fler jävla bilder skickade till mig som talar om att man älskar mig, men där man agerar tvärtom.
Jag vill bara bort.

Tro mig. jag har försökt få hjälp, men det finns ingen hjälp att få uppenbart. Jag kastas mellan läkare där alla är överens om att ingen vill ha med mig att göra.
Samtidigt vet jag inte mer om jag vill ha någon hjälp.
Jag skulle inte levt idag, och så var det ju. Du räddade ju mig, och ödet lekte med mig tills ödet dödade hoppet igen.

Jag hade en dröm som liksom hållt mig kvar, och det var att få åka till dig i sommar. Inte bara dig, men du ingick. Nu blir det inte så. Jag kommer inte kunna komma till dig mer i år Daniel för jag har inte råd. Jag hoppas du förstår mig för tro mig när jag säger att det gör så fruktansvärt ont att veta att jag inte kommer kunna göra det. Drömmen att få åka upp till dig och till naturen omkring dig har hållit mig uppe, men så blev det inte. Den drömmen blev krossad som allt, precis allt annat, i mitt liv. Efter att jag insåg att det var kört var det som om all rann ur mig.

Ibland tänker jag på vad som kommer finnas kvar efter mig och har insett att det enda jag lämnar efter mig är denna sida. Ja denna, i många fall enormt patetiska, sida. Den är ordnad så den i alla fall finns kvar ett tag. Det känns i alla fall bra.
Jag har gjort vad jag kunnat och jag tror i alla fall att jag lite fått minnet av dig att leva vidare, och med tanke på hur andra agerar så känns det skönt för ignoransen lyser än ska du veta.
För en vecka sedan samlade jag ihop kort på dig från en sajt och skickade en länk till dina vänner. 2 hade vänligheten att skriva tack. Jag hade ingen som helst anledning att ens bry mig, men gjorde det därför att jag tänkte att de kanske vill ha dom för framtiden, men inte en enda jävla reaktion. Vet du? Dina vänner sög Daniel! Inte alla, men många av dom. Så nu har jag fått sagt det också. De som tackade var dessutom de som kanske har absolut minst anledning att ens kontakta mig, men så mycket respekt har dom i alla fall. De ska dom ha en eloge för.
Men skit samma, det är inget viktigt. Det är ju egentligen inte mycket som är viktigt.
Nä, ska ta och gå ut och gå lite i natten. Det brukar ibland hjälpa mot ångesten.

Snälla Daniel, kom och håll om mig i mina drömmar inatt. Kom och sätt dig och lyssna lite på mig.

Saknar dig, så in i helvete

/Walle