Monthly Archives: december 2012

Det händer så mycket nu Daniel, så enormt mycket så du anar inte.
Jag pratade idag med en person om din historia. Tillsammans läste vi dina egna ord om att du ville berätta, och det känns så bra att du sagt det där, skrivit det där och menat det där. Allt känns så mycket enklare då.
Hon jag talade med grät när jag berättade om den 12 september. När jag plockade upp ”Walledockan” ur väskan kunde inte jag hålla tillbaka tårarna jag heller. Alla grips så av ditt öde, och för det som hände. Ilskan jag kände och så starkt känner än finns kvar. För jag vill du ska få din upprättelse och vet du vad jag kan lova dig här och nu? Du kommer få den Daniel.
Det ska inte vara någon hämd, med sådant kommer man ingenstans. Nej, det ska vara med kärlek vi berättar och med respekt. Den respekten du själv sökte så efter i ditt liv.

Vi talade mycket om livet du och jag, och vi talade mycket om döden. Då visste vi inte att döden skulle vara så nära oss, men samtidigt kommer du aldrig att dö. För ditt öde är inte det som hände, inte då och inte nu. Du var så besviken på så mycket och det var därför du ville göra världen bättre.
Det kommer du att göra Daniel. Ja du k o m m e r göra det, det svär jag på. Det blir mitt löfte igen till dig. Jag skrev det redan några dagar efter den där dagen i september och jag säger det igen.

Du vet att jag saknar dig, men för mig räcker inte det inte att bara sakna. Jag kan inte bara tänka på att du kommer vara borta för alltid utan att göra något av det vi pratade om i somras. Du ska få världen att bli lite bättre, lite ljusare och lite tryggare. Vi kommer inte kunna rädda hela världen, men vi kan i alla fall göra lite skillnad.
Därför känner jag mig nästan glad just nu. Jag känner mig glad för att den historia vi hade, den historia du hade och den historia du ville berätta, den är värd att berätta och den är värd att läsas.
Mest av allt skulle jag vilja ringa dig och skrika ”DANIEL GISSA VAD?!”, men det kan jag inte. Eller nej, mest av allt skulle jag vilja att du var här. Att du satt i knät på mig i soffan och jag berättade det då. Då hade du snurrat runt, lagt dig över mig och bara lett så där som bara du kunde göra. Sedan hade vi gått ut i köket, satt oss vid köksbordet med en kopp kaffe och pratat. Vid vårt köksbord, vid din stol, den som så snabbt blev din stol.

När jag stod vid din grav Daniel den 5 oktober i år, strax efter att du sänkts ner i marken svor jag för mig själv att jag skulle göra det jag gör nu. Jag tror aldrig jag varit så produktiv som jag varit de senaste veckorna. Jag har aldrig skrivit så mycket, och jag har aldrig tänkt så mycket. Det har varit en del i min sorg, men också en del i den kärlek jag kände för dig. Den kärleken är det som styr mig än, det är den som svurit på att jag ska berätta.

Jag saknar dig så fruktansvärt mycket Daniel. Vet du, jag har fortfarande inte klarat av att ta ner din handduk i badrummet. Dina hyllor i garderoben ser ut som de gjort nu i flera månader. Allt är som det var, skillnaden är bara att du inte kommer hit mer och det gör så jävla ont. Jag vet att jag snart måste plocka ner den där handduken. Du kan ju inte ha en handduk med damm i! Fast det smärtar för jag kommer ju inte hänga upp en ny.
Kommer du ihåg när du skulle lägga in ”lite grejer” i badrumsskåpet? Gud, jag fick inte ens plats med rakhyveln sen 😀
Vi hade inte samma definition av ”lite grejer” du och jag 🙂

Jag trodde inte det var möjligt att gråta så mycket som jag gjort den senaste tiden, men det går uppenbart. Ibland känns det som att jag plågar mig själv när jag skriver om oss, för ibland ser jag knappt skärmen för alla tårar, men jag fortsätter och när jag skrivit klart för dagen känns det bättre.
Jag brukar avsluta med att läsa stycket jag nyss skrivit högt för mig själv för att få se om känslan kommer in. Det är ganska nyttig terapi det där och det gör också att bitarna och känslorna faller på plats.

Nu drar jag till Umeå igen. Hade önskat att jag kunde fått åka förbi din grav, men jag hinner inte det. Jag måste ner igen till andra saker som väntar mig i Göteborg. Saker där jag så önskar du kunde fått vara med och stötta mig i. Jag har bestämt mig att jag ska gå förbi ditt hus i alla fall och jag vet att jag kommer gråta men jag måste göra det i alla fall, och jag åker snart upp igen, och då besöker jag graven din. Jag vet ju i vilket fall att du kommer vara med i morgon, det är ju för dig jag åker upp.

Mitt liv är fortfarande tomt Daniel, så fruktansvärt tomt, men jag lever för dig fortfarande.  Jag har stöttning av några, och så har jag ju Jennie och Kevin här. Dom ser till att jag inte blir heltokig.
Jag ville ge upp, men det tänker jag inte göra. För du är värd att leva för. Du är värd att slåss för och du är värd allt.
Älskar dig, in i evigheten

/Walle

Daniel, nu är det bara 2 veckor kvar. Sedan slutar vårt Vigselbevis att gälla.
Du får skynda dig att komma tillbaka nu och sluta tramsa så här.
Jag ordnar resten bara du kommer hit.
Vi kan ju göra det ruskigt enkelt! Fan vi kan göra det i mitt kök, där vi friade.
Jag bjuder in Jennie och några vänner och så kan dom vittna, och så tar vi hit nån vigselförättare bara.
Jag kan bjuda på den där kasslergratängen  som du gillade och så dricker vi Calvados efteråt!
Så gör vi Daniel. Så kom tillbaka nu.

KOM FÖR FAN TILLBAKA NU!
JAG ORKAR INTE MER!

Dagbok 2 december 2012

Så är det söndag igen och ännu en gång sitter man här. Trött, sliten, ensam och depp

Det har varit en jobbig helg. 1 december är alltid jobbig. Igår var det Marias dödsdag, och den känns alltid.
Skulle gått ut, men sket i det. Orkar inte spela glad när jag inte är glad, och inte med dom. Inte för att jag har behov av att gråta hela tiden, men orkar heller inte skratta jämt. Åkte i alla fall ner till Domkyrkan och var med på mässan. Det var ju World AIDS Day. Emma var med och tack gode Gud för det. Hade nog inte klarat av det annars.
Redan när jag satt mig ner och läste programmet och såg att psalmen ”Du vet väl om att du är värdefull” skulle sjungas insåg jag att detta skulle bli jobbigt, och det blev det. Den psalmen är Daniels psalm numer.
När jag satt där insåg jag att jag nu har två att sörja. Två som jag skulle ingått äktenskap med, men som båda försvann ifrån mig så snart innan. Den känslan blev nästan outhärdlig. Hela jag fylldes av den där vetskapen om att jag kommer få fortsätta vara ensam, och dö ensam.

Efter det åkte jag hem, satte mig i soffan och grät. Lyfte telefonen några gånger men insåg det bittra faktum att jag inte hade någon i stan att ringa. Jag har inga vänner, så är det. Ingen orkar lyssna på en deppande Walle i Gbg en lördagskväll mer. Som tur var ringde ”Sol”, så vi fick prata lite. Kändes skönt att bara få prata. Inte bara om deppiga saker utan om allt möjligt.

Sorgen slår mot mig ibland, stenhårt. Då kommer ensamhetskänslan in och tankarna på vad livet egentligen har kvar dyker upp. För vad har jag egentligen nu efter Daniel?
Nu är jag tillbaka där jag var i våras, ensam med ett jobb jag hatar och ingenting som faktiskt får mig att vilja gå upp på morgonen. Han fick mig att vilja det, han gav mig faktiskt kraft. Alla tror att jag bara hjälpte honom, men vi hjälpte varandra. Han fick mig att känna mig behövd, och jag behövde honom. Jag behövde hans spontanitet och hans sätt.
Jag saknar honom något så fruktansvärt just nu. Jag har ju ingen att säga godnatt till. Ingen att säga godmorgon till och ingen att skriva ”Jag hatar mitt jobb” till och få svaret ”Nej de gör du int”.
Än idag gör det ont att sitta vid mitt eget köksbord. Jag hade knappt inte använt det förrän jag lärde känna Daniel. Jag satt aldrig i köket, men vi satt där jämt. På var sin sida om bordet och där analyserade vi världen, människorna och allt runt omkring. Nu sitter ingen där längre.
Hela jävla Göteborg har blivit som en påminnelse om honom. Det är egentligen sjukt med tanke på den tid vi kände varandra men som ”Sol” sade igår, ”Eran tid ihop är som flera år för andra”, och visst var det så och visst är det så.

Ibland känns det som att jag aldrig kommer vidare, och i nästa stund känns det bättre men saknaden är där hela tiden.
Jag önskar ibland att jag kunde sätta ord på vad Daniel betydde men det kan jag inte. Mitt hjärta vet och det får väl kanske räcka just nu. För orden finns inte riktigt.
Jag vet bara att det jag och han hade var något speciellt, och det speciella kommer jag aldrig få med någon annan. Det handlar inte om pojkvän, vän, kompis eller något sånt. Det handlar om något mer. Som om två personer möts och går samman. Vi blev så snabbt så viktiga för varandra, och så var det ju fram till och med den 12 september.
Oavsett hur sista veckan var så var det så. Vi var med varandra i tankarna till slutet, och alla de som vet vad som hände den 12 september vet det också. Den bekräftelse som vi alla så gärna vill ha att vi är älskade, ja den visade Daniels så enormt den natten.

Men livet ska väl gå vidare, men hur? Snart börjar helvetet med läkarna igen, och vad har jag nu för anledning till det där. Varför ska jag leva för? Jag har absolut ingenting att leva för. Jag gror igen i min lägenhet, ruttnar på mitt jobb och dör sakta på min fritid. Allt det jag drömde om, allt det jag ville vara, allt det jag hoppades på, ingenting blev som det blev.
Gång på gång har mattan under mig ryckts undan och ingenting finns kvar längre. Jag är en människa som fullständigt saknar framtidshopp och tro, så är det bara.

Ibland känns det som att jag snart möter Daniel igen. Då kan vi sitta på var sitt moln i himmelen. Då kan vi prata om allt det vi brukade tala om. Den idén känns ibland inte alls så dålig, men jag ska väl kämpa för det säger ju folk till mig att jag ska. ”Du har så mycket att leva för Walle” får jag höra. ”Sök nytt jobb” säger folk till mig, men hur fan ska jag orka det när jag inte ens orkar dammsuga lägenheten. Hur fan ska jag orka ta itu med mig själv när allt står stilla och jag inte kommer för mig att göra ett skit?
Önskar jag kunde se det som andra säger att de ser i mig, vad det nu kan vara.

Kortet där, det är från vårt första möte. Vi drack lite vin, och vi pratade hela natten. Den där natten vi träffades första gången och vi lärde känna varandra. Den natten jag introducerade George Michael på riktigt för dig, och där jag lovade att jag ibland också skulle stå ut med Carola för din skull 🙂

Jag fick ett svar idag Daniel, ett svar från en begäran jag gjort. Jag hade inte ens sett svaret förrän nu, mitt i natten. Svaret var att jag fick det jag ville ha. Det gjorde mig glad för det visar ännu mer vad vi hade tillsammans du och jag. Det där kan ingen ta ifrån oss. Ingen kan ignorera det, och ingen kan spekulera bort det.

Jag saknar dig så just nu. När jag fick svaret blev jag glad, sedan började jag gråta. För det blir ju också en påminnelse om att du inte finns mer. Ännu en gång kommer den där smällen, den där fetsmällen som skriker ”Daniel är död”

Jag älskar dig Daniel. Vi skulle gifta oss. Vi skulle faktiskt gifta oss du och jag.
Det var ingen ADHD grej det där. Det var ingen spontangrej. Det var något vi pratade ofta om och mycket. Det var ingen impulsiv grej när vi friade. Fan, jag visste inte att man kunde göra något så romantiskt när man satt i ett kök en lördag i ett par slitna shorts och du hade Alex gröna fula joggingbyxor avsedd för någon som var 1.96cm lång på dig 🙂
Haha! Fan va fula dom byxorna var på dig! Du kunde inte resa på dig förrän dom ramla av, och varje gång du reste dig glömde du av att dom var femtioelva storlekar för stora. Hur många gånger reste du inte på dig, tappade byxorna och sade ”Oj” och sen gick ut på toa med joggingbyxorna runt fötterna.

Ibland har det känts Daniel som att jag inte får älska dig. Det känns som att gamla relationer poppar fram och pratar om dig som att dom var tillsammans med dig fram till dagen du avled. Brukar man göra så? Varför gjorde dom då slut undrar jag?
Det var ju vi! Är det på grund av att jag inte stod varje dag på Facebook som gör att jag inte fanns, och bestämmer dom det? Var det inte du och jag som avgjorde det? För vi hade inte bara en relation på det sätt som dom verkade tro att du bara kunde ha relationer på. Vi hade också en vänskap, en stark vänskap och det var den som var grunden hos oss. Vi började inte med att bli ihop, vi började inte med dejtning för vi började på ett annat sätt.
Så många säger ”Ja men så var Daniel alltid”, och när du för en gångs skull agerar annorlunda, ja då har det alltså inte hänt? Hade alla människor på jorden rätt att förändra sig utom du?

Kanske har jag drömt allt? Kanske är allt detta en dröm, ja en psykos jag hamnat i? Istället för att tro att jag är Jesus eller att Hitler lever och kommer invadera vårt land snart så tror jag i min psykos att vi skulle gifta oss.
Men varför hänger då vårt vigselbevis på väggen? Varför frågade vi folk om dom ville vara vittnen vid bröllopet? Varför bjöd vi folk till Bee den 12 september klockan 21.30? Varför stod det på hotellrummet ”Congratulations mr and mr Johansson – Andersson” när jag kom till London dagen efter att du dött? Varför bröt jag ihop av det där? Varför stod jag som en av dina närmast anhöriga på sjukhuset? Varför blev du så fruktansvärt ledsen när du och jag tog en ”break”?
Nej, jag tror inte det är någon psykos. Jag tror faktiskt jag upplevt det där.

Folk vill gärna påminna mig om hur jobbigt allt kunde vara i somras. Tack, jag vet det! Jag var nämligen med. Jag var med varje dag, och jag har inte glömt hur jobbigt det var ibland. De jag delade mycket av detta med dom vet också det, men de vet också om den andra sidan. Den andra delen av det här, den delen som gjorde att allt det jobbiga var värt det. Jag vill inte försköna allt, för du mådde inte bra alla gånger och det påverkade. Det var enormt jobbigt och det var enormt svårt. Det såg mina vänner, men dom förstod också det andra.

Det dom förstod men som vissa andra inte verkar förstå ibland är att jag faktiskt var med om annat också. Jag var med när vi somnade tillsammans och du sade ”Jag behöver inga piller när du är här Walle”, och sen kysste mig och somnade på 3 minuter. Det var också vår historia. Det var också Walle och Daniel.  Det var det där som gjorde att jag älskade dig.
Visst fan hade jag önskat att saker vore annorlunda! Visst hade jag önskat att du inte varit sjuk, men nu var du det, och jag älskade dig i alla fall. Är det så konstigt? Nej, det är det inte för du var så värd att älska.
Jag vet att du så ville förändra dig och ditt liv. Som under Almedalsveckan i Juli. När du skickade SMS och frågade ”Kan jag twittra så här?!” och skickade sedan med ett twitter av politisk karaktär. Som jag älskade dig då, och så stolt jag var över dig då.

Jag vill inte ta ifrån någon deras sorg som de känner för dig och över att du inte finns här längre. Självklart sörjer dom dig, och dom sörjer sin Daniel. På samma sätt sörjer jag min, men jag försöker inte hitta på en Daniel eller skriva om historien. Kan inte du och jag bara få ha den tid vi hade som vår på samma sätt som andra har sin tid med dig. Den tiden du hade med dom, den kan jag inte ta, och ska inte och vill inte ta för det var eran tid. Det var eran vänskap, romans, förhållande etc.
Dina sista månader i livet var våra, så är det. Ja, det fanns andra människor i vårt liv även då, men när det gällde då var det vi. Varför det blev så, det finns det ingen anledning att spekulera i.
Vi ska inte spekulera mer. Vi ska minnas dig, sörja dig och komma ihåg dig, och om vi känner någon respekt för dig så ska vi minnas den du var, inte den vi ville du skulle vara.

Det enda jag vill är att du ska vara här nu, men det kommer inte ske. Men minnas dig tänker jag göra, och gråta över dig kommer jag göra. Jag gråter fortfarande mycket över dig Daniel, och det gör ont ofta men jag får bära den sorgen. Jag får bära den vetskapen om att du inte finns mer. Jag vet också att det finns människor som jag kan dela den känslan med och den sorgen. Vi saknar dig, och vi minns dig.

Nu ska jag försöka sova lite. Klockan är snart fem så det är väl dags. Ville egentligen bara skriva några rader men som vanligt blev det en hel bok.

Älskar dig Tussen min, in i evigheten

/Walle