Monthly Archives: december 2012

Nu börjar det Daniel, mår illa som fan 🙁
Hela dagen har varit skit och jag känner mig helt slut, men sova kan jag inte. Du vet ju hur det var sist. Hade behövt dina små ”Hur mår du” just nu.
Var ute en stund nyss och gick lite. Det blåser och är kallt, riktig Göteborgsvinter är det. Den vinter du skulle fått uppleva om du inte åkt härifrån.

Tänkte på dig när jag gick där ute. Tänkte på om du ser på mig från himmelen.
Du vet ju att jag inte tror på sånt ett dugg, men ändå känns det bra att tänka så.
Inser allt mer hur ensam jag är och hur få personer jag har i mitt liv.
Inte konstigt vi fann varandra, två ensamma själar var vi. Två ensamma själar som inte riktigt passade in, eller som ville passa in.

Den enda i Göteborg som ringer är Jennie. Lustigt egentligen, alla ens äldre vänner här dom har försvunnit. Fast dom brukar inte orka med mig när jag är nere. Jag är ganska van.  En del har också förklarat att jag är välkommen att höra av mig när jag mår bättre igen. Yeah right, det kommer hända. Tur jag har Jennie.
Sedan finns alla dom runt om i landet, men dom träffar jag inte. Där var vi också lika. Känner folk över hela världen, men inga direkt i ens närhet.
Gud vad jag saknar våra nätter. Vad jag saknar att ha dig där, på datorn och ibland här. Så snabbt det blev en vana för oss.

Jag har läst igenom alla papper nu, och Daniel vad hände den 5 juli? Är det som jag tror att det är, kan jag knappt tro på det, men logiken i mig säger att det är så. Saker är oftast inte så krångliga som man vill tro att dom är eller som man gör dom.
Varför sade du inte bara något? Varför var din stolthet så fruktansvärt stor?
Det var din stolthet som förstörde allt, inkl ditt liv.
Jävla stolthet!

Jag vill så gärna dö Daniel. Ja, jag vill dö.
Men jag kan inte dö. Jag har saker att göra, saker att fixa, saker att få ordning på.
Under tiden får jag väl försöka hitta en mening med allt, men jag skulle så gärna vilja byta med dig.
Nej jag kommer inte än på några år än, men jag vill för jag är så fruktansvärt trött på att vara Walentine. Jag är så fruktansvärt trött på att vara jag, leva som jag, ha det liv jag har.
Det var jag innan du kom in i mitt liv, det vet du, och den tröttheten har ju inte direkt blivit mindre.

Men, min lott i livet är väl att må som jag mår. Tre personer i mitt liv har jag älskat, två av dom dog. Aldrig att jag tänker utsätta mig för risken att må så här igen.
Lördag för Walle, fest? Knappast

Se på kortet på dig där Daniel. Du är så fantastisk fin på det kortet. Det är ett av mina favoritkort på dig, och jag är så stolt över att jag tagit det på dig. Det finns många anledningar till att jag tycker om det kortet.
Mest är det för att du ser så lugn ut och man ser hur bra du mådde där.
11 augusti togs kortet, en för dig och mig mycket speciell dag.
Mycket hände den dagen. Kommer du ihåg? Vi träffade Jennie och Kevin och vandrade i Trädgårdsföreningen ihop. Jennie ville gå ut på kvällen där men du ville vara hemma, med mig. Sedan friade du, sedan friade jag. Efter det skickade vi ut SMS och vi ringde några. Sedan skrev vi papper ihop, och efter det satte vi oss i soffan med vårt vin. Först mitt emot varandra och sedan du i min famn. Jag kommer ihåg varje samtal den natten, allt som hände och allt som skedde. Den 11 augusti är på så många sätt en magisk dag i min relation med dig.
Men tillbaka till kortet. Jag älskar det där kortet därför att du är så lugn där. Det är inget spex, inga miner, eller hysteri. Det är bara du, sittande på en sten med folk omkring dig som älskade dig villkorslöst och du mådde så bra och jag var så glad över hur bra du mådde. Jag var så glad hela helgen för helgen var så jävla underbart bra!

Den senaste tiden Daniel har jag haft anledning att tänka mycket på vår relation. Var stod vi hos varandra? Vad tyckte vi om varandra och vad kände vi för varandra?
Idag kallade jag dig för första gången för pojkvän öppet på FB. Kanske ingen direkt stor grej, men jag insåg att jag aldrig skrivit det innan. Jag insåg att jag skrivit allt annat utom det. En del tycker säkert det är löjligt, men de vet inte vad som skedde den 12 september.
Men det tog tid ska du veta efter att du gick bort innan jag vågade öppna ögonen och se saker för va de var. Jag analyserade allt så jävla mycket så jag glömde av att se saker som de var och hur du själv agerat och hur jag agerat.

När jag lagt upp mitt lilla inlägg på FB tog det ett tag sedan skrev Chamilla följande:

Chamilla Helander: Älskade du! Den Daniel som jag fick äran att träffa skulle vara så otroligt stolt över dig Walle! Som du slåss för hans del och att hans död inte varit förgäves. Att en persons känslor gentemot någon annan kan vara så starka! Har jag aldrig stött på förut. Den långa berg – och dalbanan som du färdas på i denna kamp gör dig till en stor människa i mina ögon, du är större än du tror! Detta ser jag och detta såg Daniel också. Hos dig finns tryggheten, styrkan och kärleken. Den kände Daniel ända fram till sin tragiska bortgång och jag är övertygad om att Daniel somnade in med den stora kärleken till dig i sitt hjärta. Du lever i honom, som han i dig, tills ni möts igen!

Jag blev så otroligt rörd av hennes ord, och de stärkte mig så enormt. För ibland känner jag mig ensam i min kamp mot sjukhus, med anmälningar och allt. Ibland känner jag bara för att skita i allt och bara sörja. För varför ska jag gå igenom det här när ingen annan behöver göra det? Kanske ska jag bara ta hand om min sorg och bara tänka ”Daniel är död och det är förjävligt”. Varför är det ingen annan som bryr sig? Kanske ältar jag bara och borde släppa allt och låta tiden ha sin gång.
Nej, jag kan inte tänka så för det var inte så vi var. Allt det som sker nu, ja det var sånt som vi pratade om när du levde. Vi skulle anmäla dom sade du. Vi skulle skriva om dig och vi skulle försöka göra någonting bra av allt som skett. Det är det jag försöker göra nu.

Han som sitter på stenen där på kortet, han som jag älskade. Ja han ville inte sluta sitt liv som det slutade. Han hade drömmar och förhoppningar om en bättre framtid men det togs ifrån honom. Självklart måste jag protestera då!

Fast ibland Daniel vill jag bara gråta. Jag vill gråta över att du inte finns kvar. Jag vill gråta över min saknad, för Gud hjälpe mig vad jag saknar dig. Jag saknar dig så det gör ont i bröstet på mig. Jag saknar dig just nu, för just nu vill jag ringa dig. Jag vill ringa och säga godnatt, men det kan jag inte för du togs ifrån mig. Dom tog dig ifrån mig Daniel, och på det sättet det skedde kommer jag aldrig acceptera att det får gå till.

För det är jag som måste leva med vetskapen om att jag sade, ”Lämnar du mig så kommer du att dö, det går åt helvete om du åker tillbaka till Umeå”, och 7 dagar senare var du död. Varje dag tänker jag på det, varje dag ekar den meningen i min skalle. Varje dag tänker jag på att jag fick rätt i något som jag verkligen inte ville ha rätt i.
Varje dag tänker jag på att deras behandling och slapphet gjorde att du blev ”sjuk” här nere igen och drog. Jag har läst dina journaler och en encellig varelse kan se vad som föregicks  Att dom inte gjorde det är under all kritik. Dom tog dig ifrån mig, och från alla som älskade dig. Din sista vecka är bland det värsta jag läst om, det gör så fruktansvärt ont att läsa om den, och ilskan jag känner att ingen tog dig på allvar gör mig rasande, men mest ledsen för det ledde till att jag aldrig mer kommer få säga de orden som jag så starkt känner och orden jag aldrig vill sluta säga:
Jag älskar dig Daniel.

Kan inte riktigt sluta tänka idag.
Tänker på det jag läste igår och som jag kom fram till.
Tänk Daniel om vi människor alltid lyssnade på vår magkänsla. Hade saker varit annorlunda idag då?

Saknar dig så just nu 🙁

I 3 månader och en dag har jag funderat och funderat och funderat.
Jag har funderat på vad som hände och klockan 23:48 den 13 december ramlade femkronan ner.

Nu vet jag.
Älskade Daniel, nu vet jag.

Allt handlar om veckan där den 5 juli inträffade.
Älskade du, om du bara sagt något då.

I en sjö av tårar simmar du,
minnena av dig torkar aldrig ut
I en sjö av tårar simmar minnen omkring,
på fingret vi bär vår käraste ring.
I en sjö av tårar tiden står stilla,
för utan dig jag farit så illa.
I en sjö av tårar minns jag dig,
du det vackraste för mig

Visste ju att denna dagen skulle bli jobbig, och den började inte direkt bra.
Vi har en boende som förlorade sin dotter för några år sedan, och ibland blir hon så ledsen.
I morse när jag kom in grät hon över sin dotters öde. När jag kom in i hennes lägenhet så snyftade hon ”Jag saknar min dotter så”.
Jag tänkte bara ”Nej inte idag”, och så kom tårarna på mig med.
Så vi satt där, jag höll om henne och hon lutade sig mot mig och jag snyftade ”Man får vara ledsen”
Var kanske inte så proffsigt men jag tror hon tyckte om det. Hon kände att jag liksom förstod henne och ska jag vara helt ärlig kändes det bra för mig med. Även om vi inte hade samma sorg delade vi förståelsen att vi var ledsna.

Saknar dig 🙁

Det är tre månader sedan du lämnade oss nu. 3 jävla helvetes månader där absolut ingenting i mitt liv fungerat.

Jag saknar dig Daniel. Jag förstår inte själv hur jag kan sakna någon så mycket som jag saknar dig, men det gör jag.
Förstår du vad du gjorde med mig sommaren våren och sommaren 2012? Förstår du hur nära du kom mig? Hur snabbt du blev en sådan enormt viktig del i mitt liv?
Förstår du då hur vilsen man känner sig nu när man inte längre har dig här? Förstår du hur ensam jag känner mig nu när jag försöker få dig att få upprättelse. Hur ruttet det känns att ha läst fiaskot om hur du hade det mellan juli och september.  Hur fel allt är. Hur arg jag blir på dig när jag läser något som jag vet inte stämmer, och hur arg jag blir när du av någon anledning försöker förklara bort vad som hände den 4 september. Förstår du hur mycket jag då vill skaka om dig, och skrika till dig att ”Jag och din syster finns för fan! Vi älskar dig! Andra älskar dig också och det ser du om du bara öppnar ögonen”.
Förstår du också då hur arg jag blir när jag läser att du sagt att du hamnade i konflikt här nere etc. Vilken konflikt då? Var jag med då eller var jag och handlade?
Förstår du Daniel hur det känns att ha en person i sitt liv och som kommit så extremt nära, en person jag kunde gett min njure till och som sedan försvinner?

Jag tänker på första gången vi pratade med varandra och hur jag efter gick in i ett nytt kapitel i mitt liv. Ett avsnitt där Daniel blev en del av livet. För så snabbt gick det ju. 3o minuter telefonsamtal och sedan var vi fast i varandra. Vi delade och pratade om allt. Jobb, killar, livet, kaoset, sorgen, glädjen, ja allt. 30 minuter telefonsamtal blev dagen efter 1 timme, dagen efter det 4 1/2 timme, och 2 dagar efter det 15 timmar i sträck.
Vi sade godmorgon, och godnatt till varandra. Vi skickade SMS till varandra i smyg när någon annan sov bredvid. Vi blev ett, och det så snabbt.
Senare möttes vi och en annan del av vårt liv startade. En del där en annan kärlek också började visa sig, en kärlek som absolut inte från början var spikrak men som fanns där och som visade sig även om vi gjorde vad vi kunde för att förneka den för varandra och andra.

Fast det fanns alltid några i våra liv som fick veta hur det var, dom få andra som vi pratade med på riktigt. Dom få andra som kände oss, brydde sig om oss och såg oss.
Vi var ensamma själar Daniel, och två ensamma själar blev till en. Våra liv växte samman på så många sätt. Jag vet idag hur du uppskattade min respekt jag försökte visa. Jag vet idag hur du uppskattade att jag inte bara såg dig kroppsligt utan själsligt. Jag vet idag hur rörd du blev den där gången du, ja du vet, men jag sade nej för jag ville inte ge dig mer ångest. Jag vet att du då mer än någonsin förstod att jag såg dig som den du var, inte vad du försökte spela. Allt ändrades där mellan oss. Kanske var det just där saker föll på plats på riktigt. Där kanske jag lyckades förklara för dig en gång för alla att det var Daniel jag älskade, allt med dig som var gott men också det som var mindre gott. Allt det som var du, den Daniel älskade jag.
Jag vet också idag hur rätt det var den dagen allt skedde och hur två blev en och samma och hur den natten var bland det mest romantiska jag varit med om. Jag vet idag hur jag älskade varje sekund med dig. Jag vet också hur fruktansvärt jobbigt det kunde vara ibland, och hur ofta jag var nära att ge upp, men jag vet också att om jag gjort det hade jag ångrat mig för resten av livet.
Jag vet idag att våra nätter tillsammans där vi pratade oss förbi demoner och annat gjorde att du fick leva längre. Jag vet idag hur mycket vi betydde för varandra, och när jag skriver detta kommer tårarna igen för jag vill inte att det ska vara över. Jag vill inte tänka mig min framtid utan dig Daniel. Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte.

Jag var så rädd när du gått bort. Jag var så fruktansvärt rädd att det vi haft inte funnits. Att allt bara varit ett spel och en lek. Sedan kom människor som stått dig nära, och dom berättade. Du anar inte hur viktigt det varit för mig att det du sagt faktiskt stämt, att det jag känt faktiskt varit som jag känt det, och att det vi planerade faktiskt var allvarligt. Du och jag hade ju samma ruttna självkänsla, därför blev jag också extra mottaglig för det konstiga som uppstod när du gått bort. Därför såg jag heller inte allt annat, som att du fram till dina sista andetag hade mig i tankarna. Därför läggs detta inlägg också upp idag den 12 december kl 4:09. Varför just den tiden vet ett fåtal, och du vet det. Därför kramar jag pippidockan extra hårt idag….

Kanske är det också därför jag blir så arg när andra försöker förlöjliga dig, eller bygga upp en värld som inte finns. Jag vet inte, just nu vet jag bara att jag vill att det här helvetet man sitter i ska upphöra. För det har tagit sådan tid för mig Daniel att inse vad vi hade denna sommar. Det har tagit sådan tid att få mig att erkänna min betydelse för dig, och din betydelse för mig.  Folk sade till mig redan dagarna efter du försvann att ”Du gav honom några extra månader Walle”. Dom menade just att våra nätter där tabletter inte behövdes ta mot ångesten gjorde att du fann en mening med allt. Tänk om dom på sjukhuset tagit dig på större allvar. Tänk om dom sett den Daniel jag fick se. Jag försökte ju poängtera det för dom, men ingen brydde sig.
Tänk också om du själv hade kunnat erkänna för mig det du sagt till dom. Att när jag inte fanns i ditt liv så fanns dom mörka tankarna där. För det sa du ju till dom. Så nära kom vi varandra denna vår och sommar. Så nära att om en försvann var den andre på väg att försvinna också. Din sista vecka i livet var så hemsk, och trots allt kunde du inte ens erkänna varför den var hemsk men du visste. Gud vad du visste. Din stolthet, din förbannade stolthet blev ditt värsta öde. Tänk om du inte haft den på det sättet.
Jag vet ju hur du mådde den veckan. Hur ledsen du var på nätterna, hur ångesten var och hur du kände. Du skrev ju ut det i statusar där även jag kunde se det.

Jag saknar dig så på nätterna. Tänk om du någonsin förstått hur mycket de där nätterna betydde för mig också. Hur jag älskade att se upp från kudden och se dig sova där på skärmen. Ännu mer älskade jag att vända mig om i sängen och se dig sova bredvid mig. Det gör inget att du levde som sjutton på nätterna. Det gör inget att jag en gång vaknade med två av dina fingrar i munnen på mig eller att du slog till mig en gång så jag ramla ur sängen men du fortsatte lugnt att sova. Det gör inget alls, Gud du kan få trycka ner hela handen i halsen på mig bara du kommer hit igen.

Så vad gör jag nu då? Ska jag plocka ner vigselpappren från väggen? Ska jag glömma dig? Ska jag låtsas som att inget hänt? Hur går jag vidare? Ja hur går man vidare när man inte vill gå vidare. Jag har ju fortfarande inte accepterat att du är död. Jag vill ju fortfarande inte inse att framtiden jag trodde på inte kommer ske. Hur ska jag då kunna gå vidare?
Du var ju inte bara den jag skulle gifta mig med, du var ju min vän. Du blev ju på 1 timme den person jag gick från 0 till 100 på. Den som jag sedan varje dag pratade med flera gånger om.
Fan, jag vill inte vara med om det här mer nu.
Jag vill inte tänka på att du inte kommer tillbaka. Vi hade ju för fan bara börjat! Vi hade ju precis rott iland en del av dina och våra planer.
Så kommer den där jävla Lyrican in och förstör, fan vad jag hatar den tabletten Daniel. Jag hatar den! Jag hatar företaget som gjort den. Jag hatar forskarna som tagit fram den och jag hatar alla läkare som skriver ut den. Jag hatar hatar hatar den! Jag hatar att ingen, eller ville se, såg vad du gjorde mot dig själv, och att ingen brydde sig.

Jag är så trött, älskade Daniel jag är så trött. Jag har inte sovit riktigt på 3 månader nu. Jag är så slut i kroppen och jag måste försöka hitta styrka någonstans, men var?
Snälla ta mig dit du där. Låt mig slippa lida mer nu. Låt mig få komma dit du är.
Jag vill ju bara vara där du är. Jag vill inte vara ensam mer nu. Jag vill inte vara utan dig. Jag vill inte sakna dig mer nu. Mitt liv var slut när du kom in i det. Med dig hittade jag en gnista igen, nu är den borta. Den 4 augusti sade du att du inte ville leva mer för jag var inte i ditt liv längre. Det var då vi hade vår ”paus”. Förstår du inte att jag är i samma situation! Förstår du inte att lika lite som du inte kunde leva utan mig, lika lite kan jag leva utan dig.
Du tog mitt hjärta med dig Daniel! Du tog det och jag får det inte tillbaka. Jag kan inte leva utan mitt hjärta. Jag kan inte leva utan dig.

Ta mig härifrån. Ta mig dit du är, älskade Daniel

Egentligen tror jag att jag skulle kunna fortsätta ändra den här filmen till jag dör av hög ålderdom, men detta blir sista gången jag lovar.

Meningen med den är att på något sätt beskriva lite av vår relation, och vår resa ihop. En del bilder som är med kommer ingen förutom du och jag förstå, andra förstår några fler.
Jag hoppas du tycker om den Daniel. Det känns skönt att kunna göra något sådant här när jag tänker på dig

Nätterna är värst, och den senaste tiden har de varit jobbigare än någonsin.

Jag saknar dig så förbannat Daniel.
Jag saknar dig så fruktansvärt mycket,
och smärtan i mig när jag tänker på det vill inte gå över.

Jag försöker faktiskt!
Jag försöker kämpa, och även kämpa för mig själv.
Jag försöker jobba som jag ska, och göra det jag ska,
men det går inget vidare.
För nu börjar jag bli rädd för nätterna,
rädd för ångesten, sorgen och tårarna.

Varför försvann du?
Varför tog du inte chansen för?
Dumma dig!
Du hade ju chansen att förändra dig och ditt liv!
Allt det du pratade om i somras, det var så nära dig.
Så jävla helvetes nära.
Du kunde ta på det! Du kunde röra vid det!
Du kunde fått allt i livet som du ville ha och drömde om.
Du kunde fått kärlek, jobb och ordna upp tillvaron.
Du kunde blivit den Daniel du ville vara.

Fan ta allt just nu.
Vill ju bara prata med dig igen
Vill ju bara krama dig igen
Vill ju bara sova med dig igen
Vill ju bara älska med dig igen
Vill ju bara ha dig här igen
Vill bara sluta gråta.

fast denna gång är inte du med.

Som du vet är jag ju lite smågalen i din storasyster och i din systerson.
Ja, du var ju rent svartsjuk på Jennie faktiskt och jag glömmer aldrig när du surt sa ”Ligg med henne då” och jag svarade lika surt tillbaka, ”Ja jag valde fan fel Johansson” 😀

Du ska veta att utan dom hade jag gått under den här tiden så jag är så tacksam mot dig att jag fick träffa dom.

Älskar dig! och älskar Jennie och Kevin med!

P.s Filmen går inte kolla på från mobil så du får fixa fram en dator D.s