Monthly Archives: april 2013

En vän till dig sedan många år frågade idag…

”Var beställer man alla papper för vigsel osv?”

Tänk att jag kunde svara på de va 😛

Fick mig att le lite, och sakna dig samtidigt.

Älskar dig!

Tänk att en persons saknad är så mycket mer än en annans persons saknad.
Så en persons saknad är så mycket viktigare än en annan persons saknad.
En persons saknad är sorglig, medan en annan person saknad är dum.
Så en persons saknad är egentligen ingen saknad, för om du inte tycker om personen som saknar, så saknar heller inte den personen någon.
Trots att du kanske saknar den personen som den person du inte tycker om saknar, så spelar det ingen roll för en persons saknad är så mycket mer än en annan persons saknad.
Så istället för att dela samma saknad, så är det bättre att ignorera den personen som du inte tycker om, och strunta i den personens saknad.
Istället för att dela sorgen, stötta varandra så är ignorans bättre.
Istället för att trösta varandra är det bättre att blunda.
Istället för kärlek, är det bättre med avsky.
Istället för att respektera den döda, är det bättre att förkasta
För min saknad är ju så mycket viktigare än din.
Och din saknad är säkert ändå inte på riktigt.

Så kan de gå….

Kramis på dig Tussen min

Det här kortet gör mig glad.
Jag kommer ihåg när jag såg det första gången. Det var på jobbet och jag satt vid Facebook.
Min arbetskompis Amal, som du ju träffade, satt bredvid och jag berättade om dig och våra  samtal och kom på att jag aldrig varit inne på din FB sida än trots att vi addat varandra några dagar innan.
Så såg jag detta kort och jag bara, ”WOW Han e ju skitsöt Amal!!!”
Ja, söt var du verkligen, och sötast var du när du inte stylat upp dig. Som när håret stod åt alla håll på morgonen. Fast här på kortet e du söt med, en söt liten tuss helt enkelt

Kram

Ännu en sådan där natt då man inte kan sova. Har ägnat natten åt att skriva lite, men också att försöka se på film.

Sedan nu för en stund sen kom saknaden över mig igen, och nu finns den här i mig och den skriker. Fan vad jag saknar dig Daniel.
8 månader har gått och jag vill fortfarande du ska ringa. Jag vill vi ska prata, och jag vill igen få känna känslan att någon där ute betyder jag något för.
Inte så att jag inte tror att jag betyder något för någon annan, men vår kontakt var så speciell. Vi var så förbannat ensamma du och jag, men vi var det inte tillsammans.

Ibland tror jag att det bästa kanske är att jag plockar ner bilderna på dig. Att jag inte påminner mig om dig, men är så man ska göra? Blir saknaden mindre då? Blir längtan efter dig mindre då. För jag kommer ju vara lika ensam då, eller hur?

Jag kommer aldrig glömma den där underbara glädjen när du skrev första SMSet och man kände att, ”Honom kommer jag prata med framöver”. Eller när du ringde första gången enbart för att säga godnatt. Det var en sådan enormt rolig och en sådan underbar glädje i en att känna att man betydde något. Dessutom var du en person som verkligen fick mig att leva upp, att vara stolt över vad jag var och är. Du fick mig att känna mig stark, och tillsammans byggde vi förtroende för oss själva. Så mycket du hann göra under den korta tiden Daniel, och sedan lämnade du mig bara så här.

Jag är så jävla trött på att känna hur nära vi var. Jag är så jävla trött på att ha varit så nära att bli din familj, och jag är så jävla trött på att samtidigt känna att vi inte riktigt nådde målet på grund av de där jävla idioterna på psyk. Samtidigt bär jag på en känsla i kroppen som jag inte vet hur jag ska beskriva. I 8 månader har jag burit på den, men vet fortfarande inte hur jag ska få den ur systemet. Det är något som skriker i mig, men jag vet inte hur jag ska förklara.
Just nu i detta ögonblick ångrar jag att jag anmälde psyk. Varför gjorde jag det? Den ende som verkar bry sig är din syster. Ingen annan verkar ha ork att engagera sig förutom några extremt få lätträknade vänner till dig. Kanske skulle jag gjort likadant, så kanske min egen sorg kommit längre. Kanske skulle jag bara skitit i allt. Fan, jag ångrar allt nu. Jag ångrar att jag ens gick in på sajten vi träffades på. Jag ångrar att jag sade hej till dig. Jag ångrar att jag fortsatte prata. Jag ångrar att jag bjöd ner dig i juni. Jag ångrar att jag sade ja när du friade, och jag ångrar att vi köpte ringarna ihop. Jag ångrar att vi planerade det där jävla bröllopet och jag ångrar att….. ja jag ångrar allt allt allt allt allt allt allt.
Då hade jag inte mått som jag gjorde nu. Då hade jag inte saknat dig så jävla mycket. Då hade inte mina tårar runnit i floder de här månaderna. Då hade jag inte haft sömnbesvär, och då hade jag heller aldrig behövt ha denna jävla nattångest. Då hade denna jävla sida inte funnits och då hade allt varit bra.
Varför skulle vi mötts för? Den korta tiden ihop har ju lett för fan till månader av ren jävla plåga. En plåga jag gärna sluppit. Jag får ju fan inte ens någon respekt för det vi hade. Ingen jävel knappt bryr ju sig. Ingen tar mig ändå på allvar. Ditt ex sedan 1 1/2 år tillbaka, han är ”Daniels kille som han var ihop med”. Jag, vad är jag? Inte ett jävla fucking skit. Ingen jävel bryr sig eller visar mig någon som helst respekt för något alls. Inte en har tänkt, ”undra hur de känns de där med att Daniel dog samma dag de skulle gift sig på”.
Äh skitsamma, jag lägger ner allt. Jag skiter i psyk, de gjorde säkert va de kunde. Sen är de skitsamma med resten liksom.

Så känns det ibland, så känns det nu. Ånger, ilska, förtvivlan och allt.
Så kommer nästa känsla, och nästa minne.
När vi kysstes första gången.
När jag fick första kramen där vi var som två pinnar, och sedan hur kramarna blev allt varmare.
När du ringde första gången för du ville höra min röst sade du.
När du sade ”Jag älskar dig Walle” första gången.
Första gången vi ….
Första gången vi handlade mat ihop.
Första gången vi gick bredvid varandra.
Första gången vi gick hand i hand i stan.
Första gången när…ja…för precis allt.

Då försvinner ilskan och saknaden är kvar.
Då blir jag påmind om varför jag gjorde allt det där som jag nyss ångrade.
Då blir jag påmind om vad du betydde, betyder och vad allt betyder.
För kärleken till dig, den vinner.
Då är jag samtidigt tacksam för tiden vi fick, och tiden vi gav till varandra.
Går och lägger mig nu, lägger mig och älskar dig.
För alltid, in i evigheten

Pojken ser på sitt liv,
tänker på vart det tog vägen.
Pojken i mig lever,
men kroppen han lever i är död.
Själen han har runt sig är borta.

Pojken ser på sig själv,
och frågar vad som hände.
Han ser sitt ansikte,
och ser hur det gick.
Han ser sitt liv,
och hur det försvann

Pojken i mig ser tillbaka,
och inser att kärlek inte var för honom.
Ändå älskar pojken,
han älskar men har ingen att älska.
Pojken i mig gråter,
och tårarna blir floder i pojkens hjärta.

Pojken i mig vill ge upp,
men kroppen han bor i vågar inte.
Pojken i mig ler inte längre,
för skrattet har försvunnit.
Pojken i mig är rädd,
för livet har lämnat honom.

Sitter vid datorn igen. Klockan är snart halv tre och egentligen borde jag sova, men kan inte. Den där äckliga känslan av ensamhet kom över mig innan när jag lade mig.
Fan va jag saknar dig just nu Daniel!
Jag låg där i sängen och så lade jag mig på sidan och vände mig mot sängbordet. Där som datorn alltid stod när vi sov ihop. Framför mig såg jag datorn, och där på skärmen låg du. Vi låg och pratade med varandra och skrattade, sedan somnade vi. Allt det såg jag framför mig då.
Sedan började jag gråta, för då kom ensamheten över mig igen. Den förbannade ensamheten som gör att jag saknar dig så fruktansvärt mycket mer. Så jag gick upp. Satte mig i datorrummet och såg lite på min tavla med bilder på dig.

Jag är så glad för våran vänskap Daniel. Jag är så otroligt glad att du och jag fann varandra i vänskapens land. Jag är så glad att vi hela tiden visste att just det var grunden i vår relation. Allt som hände sen, växte fram ur den.
Tänk om det börjat annorlunda. Tänk om vi gjort så som jag vet att du så ofta gjorde med andra, störtade in i en relation. Då hade vi inte haft det vi hade. Då hade vi inte varit vi. Då hade jag inte saknat dig idag som den jag saknar så.
Vänskapen var grunden hos oss, och den resa vi gjorde blev av just på grund av det. Att du lät mig få inblick i ditt liv och tvärtom. Att vi vågade öppna oss för varandra.
Därför betyder min första kyss med dig så enormt mycket. För när den hände, så var det så starkt. Vi var nästan pinsamt blyga inför varandra, men Gud va sött det var samtidigt.

Allt med oss var upp och ner, men slutade alltid plant. Så kan man nog sammanfatta oss. Jag vet idag Daniel att jag kommer dö ensam. Gud, det tog 10 år mellan mina senaste riktiga relationer, och egentligen spelar det ingen roll. För kanske är det min lott att vara just ensam men det enda som idag värmer mig är att jag vet att du visste att jag fanns där och att jag förhoppningsvis gjorde dina nätter lite bättre. Då, med dig, var jag inte ensam.

Det är inte lätt Daniel att få sina drömmar krossade, och hela mitt liv krossades när du försvann. Allt jag hoppades på, drömde om, planerade om försvann på en gång, och jag vet inte riktigt hur jag ska bygga upp en ny framtid och framförallt en ny grund.

Vet du, jag skulle behöva ha sömntabletter hemma just nu för min sömn är skit emellanåt men jag vågar inte. För om jag skulle ha tabletter hemma…
Ja då skulle jag sluta som du.
Tänk om det fick bli så, det är egentligen det enda jag vill.
Aldrig mer behöva vakna.
Aldrig mer behöva vara ensam
Och dom som tror att det enbart handlar om dig, dom känner inte mig.

Älskar dig, in i evigheten
/Walle

Sitter här i mitt rum och funderar och funderar. Tänker på allt som hänt, allt som borde hänt, och allt som inte skulle hänt.

Det är mycket tankar som far i min skalle nu Daniel. Denna vecka, kanske i morgon, får jag svaren från Socialstyrelsen. Då får jag veta om myndigheterna i Sverige tycker att den vård du fick var ok. Antagligen så kommer dom inte tycka som jag, även om dom tyckte så från början, men om det återkommer jag till. Låt mig bara berätta för dig att även efter det att du dog fortsatte spelet om dig. De som var ansvariga och ÄR ansvariga saknar en sak i sina liv. De saknar förmågan att säga: Vi gjorde fel.
Jag har också fått lära mig att Socialstyrelsen inte är att lita på. Svensk Byråkrati är verkligen genomrutten.

Frågan jag nu ställer mig att när detta är avklarat, ska jag bara släppa allt då och gå ”vidare”. Jag vet inte om jag klarar det Daniel, för jag är fortfarande kvar där i somras på många sätt. Jag kommer fortfarande ihåg alla dina panikartade telefonsamtal från psyk. Jag kommer fortfarande ihåg känslan av hur det kändes att se dig gå ner dig i piller som psyk skrev ut. Jag har fortfarande känslan av panik i mig när jag tänker på det. Jag har fortfarande frustrationen kvar om hur jag ska kunna hjälpa dig.
Hur tar man bort den känslan?

En del säger till mig att det är ingen idé att kämpa för Daniel kommer ju aldrig tillbaka. Nej, det gör du inte, men har inte jag ett ansvar att se till att inte fler drabbas då? Jag är uppfostrad med att samhället, det är vi. Samhället är alla vi som lever här, och om något är fel så måste det åtgärdas, och det är vi som måste åtgärda det. Din tid på psyk visade hur fel det kan bli. Är det då inte min plikt att försöka förändra det?
Eller ska man bara acceptera att människor med ADHD glöms bort? Ska man bara acceptera att läkare skriver ut bärpåsar med mediciner till människor som visat sig ha kraftiga problem med sina impulshandlingar?

Igår visade en vän mig en film om en norsk tjej som heter Silje, eller hette Silje. Hon är också död idag, och eran historia är så lik varandra. Tabletter i överflöd som sakta ledde till katastrofen. I hennes fall har man startat en stiftelse, ett försök att göra samhället bättre. När jag såg filmen och senare deras Facebooksida blev jag så berörd men också så ledsen, för i ditt fall är det ingen som pratar om det. Det är som om nästan alla bara accepterat att ”Jaja, Daniel är död” och så är det bra med det. Visst, allt är så smärtsamt och ibland orkar man inte och jag dömer ingen, utan jag frågar mig själv om jag orkar?
Ja, det gör jag tror jag. Det handlar inte om att jag är starkare än någon annan utan det handlar mer om hur jag är som person.

Vet du vad jag drömmer om Daniel? Jag drömmer om att få göra dig till en lag. Jag drömmer om att få ta ditt öde och göra samhället bättre. Jag drömmer om att få berätta din historia, berätta om hur det var där på psyk. Jag vill berätta att du inte ville dö.
Senast igår berättade jag för en som kände dig att du inte ville dö. Att din död inte var ett självmord, och att den ”berömda” intoxen den 5 juli inte var någon intox. Jag berättade inte allt, och det kommer jag aldrig göra för det finns saker som ingen har med att göra, men jag vill inte att ditt minne ska vara: Han tog livet av sig.

Men så i allt detta finns min egen sorg och saknad. Varje gång jag skrivit ett nytt yttrande till Socialstyrelsen så har jag brutit samman efteråt. När man sitter och skriver sida upp och sida ner i någon form av klinisk kall svenska så kommer känslorna efteråt. Då har man suttit och skrivit om dig och din död. Man kommenterat hur din kropp var efter döden. Man har sett på bilder från lägenheten och man är fullständigt slut psykiskt. Då kommer tårarna, och då kommer min saknad efter dig. Ibland lägger jag mig då på sängen, kryper ihop och gråter. Önskar att du var här igen. Önskar att man kunde ringa dig, och man saknar dig något så oerhört. När tårarna slutat rinna för den gången reser man på sig igen, så som så många gånger annars.

En del säger till mig som sagt att släppa dig nu. Att låta dig vara död, men du är död Daniel. Du kommer för alltid vara död och det är jag väl medveten om, men är det så fel att vilja att du ska få bli ihågkommen? Det var ju din dröm Daniel att få respekt. Hur ofta pratade vi inte om det du och jag? Hur ofta pratade vi inte om hur trött du var på att ingen såg dig?
Nej Daniel, jag kan inte bara släppa detta? Det finns så mycket fel i behandlingen av dig men hur jag ska gå vidare det vet jag inte.
Det jag vet är att liksom du öppnade upp mig för mig själv, ja på samma sätt fick jag se ett samhälle som skrämmer mig. En värld som ingen verkar bry sig om. En värld där folk utanför ser in och så lätt konstaterar ”Han gick ju på tabletter, inte konstigt att det gick som det gick”, och sen släpper man det.
Fast vad sker när deras barn hamnar i kris? Vad sker när deras nära och kära drabbas av samma öde som drabbade dig? Hur många mer måste drabbas? För fler kommer att drabbas. Man säger att 1500 personer om året tar sitt liv i Sverige. Jag skulle så gärna vilja veta hur många av dom självmorden som inte är självmord. Som en person sade som har bra insikt i människor med ADHD. Han chockade mig när han så kallt konstaterade, ”Jo men jag går ju på några av medlemmarnas begravning varje år”.
Är det ett samhälle vi ska ha?

Vi har alla ett ansvar, ett ansvar att göra världen bättre.
Jag vill så gärna göra världen bättre med dig Daniel, för det är du så mycket värd. Inte bara du utan alla dom som har samma öde runt sig som du.

Älskar dig Tussen, saknar dig så förbannat
In i evigheten

/Walle

För ett år sedan satt jag och funderade på vad jag skulle göra med mitt liv. Jag var ganska less på det mesta faktiskt och ingenting hände. Så där i början på maj så dök du upp, och vilken resa det blev. En resa som jag så gärna ville fortsätta resa på i all evighet.

Du fattas mig Daniel, du fattas mig något så enormt. 8 månader snart har gått sedan dom tog dig ifrån oss, men ibland känns det fortfarande som att det var igår Jennie kontaktade mig och berättade vad som hänt. Ibland känns det som igår som du satt här i Göteborg. Ibland känns det som igår som du ringde poolen och sökte jobb, ja ibland känns allt som att man bara kan ta på det, som att det hände alldeles nyss.

Ja vilken resa vi gjorde, och vad du förändrade mig. Sedan du stormade in i mitt liv är ingenting sig likt och ingenting kommer någonsin bli sig likt igen.
Ibland känns det fortfarande som att jag inte kommer klara av det här, men så tänker jag på att man ju måste fixa det på något sätt och så tänker jag på Kevin och Jennie och mina vänner. Både gamla vänner men också nya som jag fått tack vare dig.

Du anar inte hur tacksam jag är att fått träffa dom, för utan dom hade jag inte klarat detta, och så Jennie, din så underbara syster vars axel man fått gråta mot och som man blivit så bra vän med. Den vackraste tjej i världen på alla sätt.
Sedan har vi Kevin som på sitt sätt ser världen som en kille på 3 år ska göra. Han som ibland frågar om man är ledsen, och i nästa stund ser dig genom biltaket uppe i himmelen och strax efter visar att han kan göra kullerbytta. Ja, utan dom hade jag inte klarat av det för att ha dom att dela sorgen efter dig med har betytt så mycket, och att samtidigt så sakta byggs ett nytt liv upp. Ett liv utan dig.

Fast ändå kommer jag minnas resan med dig Daniel som den mest speciella jag gjort i mitt liv. Du fick mig att lära känna mig själv på ett sätt jag inte trodde var möjligt och vår tid ihop, som blev alldeles för kort, kommer för alltid finnas inom mig som en kraft, ett minne och en påminnelse om att vi ska visa varandra mer ömhet och omtanke. För när tiden var som jobbigast, och när livet var som mörkast för oss fanns vi där för varandra, och det är just det som jag bär med mig. Vår relation, vår vänskap, vår kärlek och vårt sätt att vara vi på.
I Göteborg ville du börja om med ett nytt liv, med en ny framtid. Det förakt jag känner mot de som gjorde att det inte blev så är lika stark som kärleken jag känner till dig.

Jag brukar ju skriva och hålla på när jag behöver få ur mig hur jag känner. Inför vår ”ett årsdag” gjorde jag om min film jag gjorde till dig i december. Jag ville klippa ihop vår resa. Hoppas du tycker om den.

Jag önskar så att saker slutat annorlunda för dig. Jag önskar så att jag inte på nätterna ibland tvingades krama min kudde och snyftande tänka på dig. Jag önskar så att du var här hos mig, ja att du var här hos oss alla.
Älskar dig, tussen min.
In i evigheten ♥

P.s Vet du?! Efter att jag kollat runt lite och upptäckte att jag lyckats dubbelposta så blev detta inlägg nummer 200 på den här sidan D.s

Ett år med Daniel by prideguy

Jag har en sådan där natt igen. En sådan när natt när tankarna bara far omkring och jag har svårt att liksom sätta fingret på vad jag egentligen tänker på.

Klockan är 5 nu, och snart börjar det bli ljust. Just nu är det bara skärmens sken som lyser upp mitt rum, annars är det becksvart i lägenheten. Jag har precis varit ute en stund och vandrat, så som jag brukar göra numer när det jobbiga blir för jobbigt. Har tänkt mycket på dig ikväll, och framförallt på varför det gick som det gick för dig. Jag tänkte på hur illa du gjorde dig själv när du åkte till Umeå och samtidigt tänkte jag på hur svårt du hade att säga ”Jag gjorde fel”, och då hur svårt du hade att säga det till dig själv.
Sedan kom tankarna om mig själv, och vad jag egentligen gör här.

Saken är den Daniel: Jag vill faktiskt inte vara kvar mer.
Samtidigt är jag inte starkt nog att ta livet av mig, och vet heller inte om jag vill ta livet av mig. Jag vet att jag har människor i mitt liv som behöver mig, som bryr sig om mig, och som vill att jag ska vara kvar här. Ändå känner jag inget behov att vakna mer, och det behovet har jag egentligen inte haft på flera år.
Folk verkar idag tro kanske att jag gett upp allt på grund av dig, och det som hände dig, men då tror dom fel. Längtan efter livet har jag inte haft på länge. Att jag så starkt redan från början kunde säga att du inte begick självmord var ju för att jag visste att du egentligen hade mer livslust än vad jag hade.

Mitt främsta problem är min ständiga känsla av ensamhet. Som att jag inte hör hemma någonstans, eller hos någon. Ibland kan jag prata med flera olika människor i timmar, ändå finns känslan av ensamhet där. Som att den jag är egentligen inte betyder något. Det är svårt att bära sådana tankar, och det vet jag att du förstår för där var vi ju så lika du och jag. Folk tröttnade på oss och vårt sätt, och inte förrän vi försvann på något sätt så blev vi så väldigt omtyckta och älskade.

Fast jag anser också att jag har rätt att känna mig trött på livet för livet har inte direkt varit så snällt alla gånger, och till slut tar det kraft av en och just nu har jag ingen kraft riktigt.
Du gav mig kraft Daniel. Våra telefonsamtal, våra nätter, våra träffar, vi tillsammans, ja det gav mig kraft. Hur trött jag än kunde vara på ditt velande, eller hur arg jag kunde vara på vissa situationer spelade ingen roll. För när det igen blev vi i den ensamma världen, då försvann allt annat.
Inatt är det en sådan natt då jag så önskar du var här. Jag önskar så att du bara kunde vara Daniel så det jobbiga försvann, men det blir aldrig så mer.

Ibland tror jag faktiskt att vi kommer ses snart, jag tror faktiskt det. Det känns så och det blir en känsla som blir allt mer normal i mig. Jag blir allt mer likgiltig till det som sker i mitt liv, och förr kunde likgiltigheten skrämma mig. Nu gör den inte det längre, och kanske är det de farligaste. Kanske är det just det som är tecknet på att jag står på början till slutet.
Folk kommer att leva ändå utan mig. Folk kommer klara sig utan mig.
Jag önskar bara att få slippa vakna mer, att få evig lugn och mörker.
Ja, jag vill ha evig lugn och ro. Kanske är det dags att inse att livet blev inte bättre än så här.

/Walle

Jag kommer aldrig glömma när du lade ut det här kortet på Instagram och FB. Jag skrev till dig att jag trodde hjärtat mitt hoppa över tre slag.
Du var inte bara vacker Daniel, du var så fruktansvärt söt dessutom.

Nu ska jag sova lite. Klockan är halv fem och jag har ägnat kvällen och natten åt att prata i telefon och redigera bok. Jag tror du kommer bli nöjd. I dag redigerade jag något som fick mig att både gråta och skratta när jag tänkte på det. Det handlade om den kvällen jag sjöng Tom Jones för dig 😀

Älskar dig.
Kan du inte komma ner och sova bredvid mig inatt?

/Walle