Tyckte du om mormorssaft?
Själv är jag helsåld på denna norrländska guldklimp nu.
Tänk va! Innan jag träffa dig så hade jag knappt någon koll på något som kom från Norrland. Nu äter jag surströmming palt och dricker mormorssaft som den värsta norrlänning.
Jag har blivit en Norrlänningwannabie 🙂
Ännu en sak som hände med mig när jag träffade dig. Jag blev såld på Norrland.
Lite på samma sätt som jag blev helsåld på dig 🙂
Löve U!
Det är natt och jag kan inte sova.
Sitter och skriver och funderar. Har pratat med vänner idag, många vänner.
Det har känts bra en dag som denna. Att dela tankar och minnen.
Idag pratade jag och Jennie länge med varandra om dig. Jag berättade för henne när jag insåg att jag kände mer för dig än vad jag först trott. Jag kunde inte låta bli då att le åt det. För det finns så många minnen av dig som ger mig glädje.
Senare på kvällen pratade jag med ”Sol” och kom jag att tänka på trumpettråden på Facebook.
Kommer du ihåg den? Den 26 maj var det. Då berättade du att du skulle åka till London. Din mamma frågade om hon fick åka med men du svarade att det var en FF resa, sedan berättade du att det var vi som skulle åka. Efter det gick tråden över till att prata om Kevins födelsedagspresent och det slutade med att vi bestämde att du skulle köpa en stor trumpet till Kevin i London som skulle göra mamma galen 😀
Jag bestämde mig för en sak ikväll. I morgon kommer jag skriva ett annat inlägg till dig. Ett långt inlägg. Det inlägget ska bli ett avslut på vissa saker. Ett sätt att gå vidare. Jag vill berätta en sak för dig, en sak om mig. En sak jag behöver berätta. Om det återkommer jag i morgon.
Nu ska jag gå in och försöka sova. Ska lägga mig i min säng. Kanske kommer jag krama kudden min, drömma att det är du.
Vi hörs i morgon Tussen min.
Det är svårt att beskriva dessa sju månader Daniel, men om tar alla jävliga tankar som finns och till dom blandar du ner alla sorgsna tankar som finns så har du en idé om hur det har känts.
Hur kan man sakna någon så mycket? Hur kan jag sakna dig så mycket?
Vet du vad jag kommit på denna resa jag gjort sedan den 12 september? Jag har kommit på det faktum att du förändrade hela mig.
Tänk så jag slogs med alla frågor från början. Tänk så mycket jag funderat och tänkt och funderat igen. Nu är dom frågorna borta. Nu är saknaden kvar. Nu är minnena kvar. Nu är minnet av när du ringde första gången något som finns så nära mitt hjärta. Nu är den där onsdagen då vi skulle ta en snabb cigg 23:30 och lade på 4 timmar senare där och värmer mig. Nu är fredagen då vi pratade i 15 timmar med varandra minnen som gör att jag minns dig och saknar dig så förbannat.
Nätterna utan dig är fortfarande så svåra. Nätterna där vi skypade eller ringde. För vi sade alltid godnatt. Även när du var på psyket så ringde du när du lagt dig. Ibland viskade du för att den du delade rum med inte skulle bli väckt, men godnatt sade vi alltid. Du berättade om dagen, om kvällen, om natten och om det jobbiga, och det blandade vi med det som var bra.
Jag saknar dig här nere i Göteborg Daniel.
Redan när du fanns här gick vi från kort tid ihop till evig tid tillsammans. Det känts som att du alltid funnits i mitt liv, och idag vet jag varför det är så.
För du var den jag letade efter. Du var den människa som jag aldrig trodde jag skulle möta, men som jag mötte när jag träffade dig. Efter det förändrades hela jag, och när du försvann tog du mig med mig. Så är det bara.
Ja dessa sju månader har varit de svåraste månaderna i mitt liv. För jag fick från början inte ens sörja dig ifred. Det vi hade togs ifrån mig, och då mitt i kaoset tog jag så jävla illa vid mig av det. Det var det svåraste, men jag klarade det också. Idag har jag lämnat det där för jag vet saker dom inte vet, och en dag kommer jag berätta det men i en annan form.
Mitt i all kaos och smärta ville jag slåss för dig, och det vill jag än. Det är jag stolt för att jag gjort och vill. Det är jag och ingen annan som vågat sätta ner foten och säga till Norrlands Universitetssjukhus att dom suger. Lilla jag slåss mot den mäktiga vårdmaskinen, och jag kommer som du vet inte ge mig för jag känner att vi gör detta ihop du och jag. För slåss ville du också. Det är det som gör mig mest arg i allt detta. Att du själv visste att vården du fick var fullständigt åt helvete, men saker fick dig i sitt grepp. Saker du inte orkade stå emot. Hade du fått rätt hjälp så hade du klarat det. Det gör mig rosenrasande.
Jag tror inte jag riktigt kommit till punkten då jag helt och hållet insett att du är borta Daniel. Fortfarande kan jag komma på mig att prata om dig som att du finns kvar här, och att du ringer när som helst. Fortfarande kan jag tänka på dig som levande.
Framförallt kan jag inte tänka mig ett liv än utan dig. För den tiden vi fick sköt undan all annan tid, och tid utan dig var och är fortfarande liksom otänkbar Därför kanske det är svårt att än inse fakta. Men som ”Sol” sade redan i höstas. ”Du sörjer honom både för det ni hade och det ni skulle få”, och så är det ju. Vi visade så starkt bägge två den sista veckan hur vi behövde varandra i våra liv. I dom över 300 sidor av papper som jag skrapat ihop under denna ”utredning” så märker man det så tydligt, och ser jag vad jag själv skrev och sade då så var det samma för mig. Vi klarade oss inte utan varandra, så är det bara.
Vi fick inget liv tillsammans Daniel, men ändå så fick vi det. För i mitt hjärta kommer du alltid att finnas kvar. I min själ finns du och där lever du. I mina minnen ler jag när du ler, och ibland blundar jag och önskar att du var bredvid mig så jag fick hålla om dig igen.
Ibland sitter jag i mitt kök och tänker mig att du sitter där mitt emot mig och ser på mig.
Så fungerar minnena, och kanske är det så sorgen fungerar.
Fast mest gör det ont, som nu. Nu när tårarna rinner igen när jag tänker på dig. Nu när minnen av den fruktansvärda onsdagen den 12 september kommer över mig. Nu när känslan som jag hade på din begravning gör sig påmind. Nu när jag ingenting annat vill än att du ska komma tillbaka.
Nu när jag vill att detta bara ska vara en mardröm som snart är över, och när jag öppnar ögonen ska du finns bredvid mig.
Jag älskar dig Daniel. Jag älskar dig något så oerhört mycket. Jag saknar dig så enormt. Jag blev så vilsen utan dig, och jag blev så sorgsen utan dig, men en sak vet jag.
Tiden med dig fick mig att leva. Dör jag idag så dör jag i alla fall efter att ha fått känna kärlek. För dö kommer jag göra snart men nu vet jag att jag i alla fall kan dö och ha fått känna äkta kärlek.
Älskar dig, in i evigheten
/Walentine
Jag tror jag lagt upp denna låten innan, men den får mig alltid att tänka på dig.
Saknar dig 🙁
The day starts, the day ends
Time crawls by
Night steals in, pacing the floor
The moments creep,
Yet I can’t bear to sleep
Till I hear you sing
And weeks pass, and months pass
Seasons fly
Still you don’t walk through the door
And in a haze
I count the silent days
Till I hear you sing once more.
And sometimes at night time
I dream that you are there
But wake holding nothing but the empty air
And years come, and years go
Time runs dry
Still I ache down to the core
My broken soul
Can’t be alive and whole
Till I hear you sing once more
And music, your music
It teases at my ear
I turn and it fades away and you’re not here
Let hopes pass, let dreams pass
Let them die
Without you, what are they for?
I’ll always feel
No more than halfway real
Till I hear you sing once more
Sitter här och det är sent. Kan som vanligt inte somna. Är helt slut. De senaste veckorna har varit så fruktansvärda, och så mycket skit har hänt Daniel. Jag vet inte hur mycket kraft jag har kvar längre. Jag vet inte hur mycket mer jag orkar. Fast säga att man inte vill leva längre är ingen idé för då får man höra att det vill man visst och livet har sååååå mycket att erbjuda.
Idag postade jag ännu ett brev till Socialstyrelsen. Ännu en gång fick jag skriva ett yttrande. Ännu en gång får jag försöka bevisa att dom gjorde fel. Ännu en gång tvingas jag stänga av alla mänskliga känslor och istället skriva om dig som en händelse. Än en gång tvingas jag konstatera att människor gömmer sig och vägrar erkänna att de gjorde fel.
Jag vill så gärna höra det Daniel. Jag vill så gärna höra att dom säger dom orden: Vi gjorde fel. För jag vet inte hur mycket mer jag orkar slåss. Jag har levt med det här sedan den 6 november nu. Det var då jag skickade in anmälan om ”fel i vården”.
Sedan dess har jag läst, läst och läst, och mycket av det jag läst ska man kanske inte läsa när det gäller ens pojkvän. En del saker har varit ohyggliga att ha tagit del av. Dessa saker kommer jag få bära med mig tills den dagen vi ses igen.
Samtidigt har det varit nyttigt för jag ville veta, och ju mer jag fått veta desto mer har jag förstått. Så jag ångrar det inte för om jag inte hade gjort det hade frågorna förföljt mig i all evighet.
Men så kommer tiden efter varje skrivet yttrande. Tiden då hjärnan påminner om vem man skrivit om. Då brakar jag ihop. Då påminns jag om att det är ju min Daniel detta handlar om. Den Daniel jag älskade och älskar. Den Daniel som gjorde att jag började leva igen. Då kommer bilden av dig fram istället, och bort försvinner den kalla och ”professionella” bild som jag tvingas ha i mina yttranden. Då kommer den mannen fram som jag älskade. Den man som betydde så mycket för mig så att jag faktiskt gjorde en anmälan. Den man som jag så nära följde i hans kamp om att få ett annat liv.
Då, när jag sitter vid datorn som nu, så lyfter jag på huvudet och ser på dig. Du hänger här framför mig, och på bilden skrattar du. Jag börjar oftast gråta då, som nu inatt.
För inatt är det svårt. Inatt vill jag krama dig.
Tänk så blyga vi var för varandra första gången vi sov tillsammans. Jag skulle inte ens sova där bredvid dig, men vi somnade ihop i alla fall. Istället för en kram så blev det en liten patetisk klapp bara. Sedan somnade vi med ryggen emot varann. Andra natten kramade vi om varann och vaknade på samma kudde. Du med dina armar omkring mig då.
Nu vill jag bara hålla om dig. Nu vill jag känna din lukt, jag vill känna dig, och jag vill viska att jag älskar dig.
Blir jag någonsin hel igen? Kommer jag någonsin komma över dig? Kommer jag någonsin kunna älska igen? Jag trodde innan du kom in i mitt liv att jag tappat den förmågan, men så stod du där en dag och mitt hjärta började brinna igen och det hjärtat började brinna för dig så enormt.
Älskar dig Daniel. Älskar dig min tuss. Älskar att jag fick prata med dig. Älskar att jag fick krama dig. Älskar att jag fick kyssa dig. Älskar att jag fick älska med dig.
Men mest älskar jag att jag fick ha dig i mitt liv.
Med dig började jag leva, men när du dog så dog också jag.
Kvar är bara skalet av mig, och det skalet blir allt tunnare.
Snart blåser jag bort…
som aska
Dom leker med dig Daniel.
Dom som gjorde fel, dom leker.
De gör narr av dig. Dom gör narr av det som hände, och dom gömmer sig bakom petitesser och uppdiktade verkligheter.
Tänk så liten man är mot den mäktiga sjukvården.
Tänk så liten du är mot det stora sjukhuset i Norr.
Men det stora sjukhuset i Norr gjorde fel, och dom vet det.
Jag ger mig inte Daniel. En dag ska dom säga, ”Vi gjorde fel”
Jag har ingenting att förlora längre. Jag tänker använda mig av all laglig kraft för jag ska få dom på fall.
Dom hade ansvaret, inte du.
Dom gjorde fel, och dom hade betalt för att hjälpa dig.
Du ska få din rätt, det svär jag på.
Jag kommer dra dom inför domstol om det är så. För du SKA få din rätt.
Jag börjar tröttna på Norrlands Universitetssjukhus nu.
Jag ligger i min säng och drömmer.
Där i drömmen ser jag en pojk. Han kan vara runt 6 år gammal. Han leker vid en bäck. Tillsammans med pojken är en äldre man, och jag förstår att mannen är pojkens morfar. De bygger en damm i bäcken. Vattnet stoppas upp och en liten sjö bildas. Pojken ler av förtjusning. Han skrattar och han ler, och han älskar sin morfar
Under tiden som de bygger vid bäcken berättar hans morfar sagan om pepparkakshuset. Pojken har hört sagan så många gånger innan, men han älskar den fortfarande. Varje gång är det något nytt som händer. Något som morfar inte berättat innan. Pojken är lycklig, så lycklig.
I nästa stund ser jag pojken igen. Nu sitter han i ett kök. En kvinna med mörkt hår pratar i telefon, hon tittar på pojken och får tårar i ögonen. När hon lagt på telefonen sätter hon sig framför pojken. Hon harklar sig och säger, ”Det var din mamma i telefon. Jag har något tråkigt att berätta”
Pojken ser rädd ut men säger inget. Det blir tyst i rummet tills kvinnan med det svarta håret nästan viskar fram, ”Din morfar är död”
I nästa stund är jag i en annan dröm. Samma pojke är där igen, men nu äldre. Han går på en landsväg och håller i en kätting. I andra änden halvspringer en ko. Pojken rycker till i kättingen med van hand när kon inte gör som han vill. Han leder kon mot en hage där ett 30-tal andra kor väntar. Alla kommer emot honom när han öppnar grinden och släpper in kon han lett vägen.
Han stannar lite i hagen. Han älskar att vandra omkring bland korna så här. Det är varmt ute, och pojken som nu är runt 10 år, är solbränd och håret är alldeles ljusblekt. Han är lycklig där i sin hage. Där trivs han och där behöver han inte tänka på skolan och allt det jobbiga hemma. Där behöver han inte tänka på hur det känns att vara annorlunda. Korna förstår honom. Där i hagen är han lycklig. Där är det ingen som mobbar honom. Där får han vara den han vill. Där bland korna i hagen en sommardags eftermiddag är han lycklig.
En annan dröm, och pojken har nu blivit en ung man. Han är 18 år gammal och sitter vid en grav som nyss är grävd. På ett litet kors framför graven står det ett kvinnonamn. Kvinnan som ligger i graven älskade han så innerligt, men hon togs ifrån honom. Nu är han ensam, alldeles ensam. Han saknar sin bästa vän, och hon som han ville dela sitt liv med. Han saknar hon som förstod honom. Han saknar den ende han kunde vara sig själv med.
Det regnar i drömmen, men den unge mannen bryr sig inte om att han blir genomblöt. Han sitter i det våta gräset som är uppblandad med nygräven jord och gråter. Den unge mannen gråter så förtvivlat och nu kommer alla de tårar han håll inom sig ända sedan kvinnan lämnade honom. Då kunde han inte gråta. På begravningen kunde han heller inte gråta, men nu gråter han mer än någon gråtit innan. Han lägger sig ner bredvid graven och vill aldrig lämna den igen.
I nästan dröm har den unge mannen blivit äldre. Han sitter i ett rum. Framför honom sitter en läkare och ser på honom. Läkaren suckar lite och säger, ”Så här är det. Det vi opererade ut visade sig vara en tumör”
Mannen blir blek i ansiktet, och han ser trött ut.
Läkaren fortsätter, ”Du har cancer”
I samma ögonblick börjar drömmarna komma i klungor. De sveper över mig och jag får svårt att andas av alla intryck. Runt mig finns kaoset, och runt mig finns en känsla av att allt snart är slut. Ändå lever mannen i drömmen. Ändå får mannen inte slippa undan. Ändå tvingas mannen leva och han tvingas ta sig igenom år för år. I drömmarna gråter han mycket, men ingen ser honom. Det är som att det finns en osynlig sköld runt honom som hela tiden gör att ingen ser hur han mår, eller så vill ingen se hur han känner sig.
Så stannar allt upp. Under ett kort ögonblick blir allt svart i drömmen. Det är den svartaste färg jag varit med om. Den är fullständigt ogenomtränglig och jag blir livrädd men just när jag är på väg att skrika att jag vill vakna kommer nästa bild fram.
Nu ligger mannen i en säng. Mannen har sin arm runt en annan man. De håller varandras händer och de ligger helt stilla. Ingen säger något på en lång stund tills mannen tyst viskar ”Jag älskar dig”. I nästa stund vänder sig mannen bredvid honom om och ler mot honom. De kysser varandra länge, och somnar sedan tätt tillsammans.
I nästa ögonblick ser jag en älv. Vattnet forsar fram i älven och det är tidig morgon. Mannen står och gråter vid älvens kant. Tårarna rinner nerför kinderna och han ser trött och sliten ut.
Det är höst runt om honom, och regnet faller men han bryr sig inte.
Jag kastas tillbaka en dag, och då står mannen på en kyrkogård. Han står för sig själv ungefär 10 meter ifrån alla andra. I marken sänks en kista ner. I kistan ligger en som han älskade. En som han så snabbt ville dela sitt liv med. Mannen vill skrika ut sin sorg. Han vill slänga sig ner i gropen med kistan. Han vill aldrig lämna han som ligger där i jorden nu. Mannen är förtvivlad. Han ville dela sitt liv med mannen som nu är död. Han hade börjat älska igen, men mannen togs ifrån honom.
I nästan stund ser jag mannen vid älven igen. Under en kort stund funderar mannen på om älven här skulle ta honom med sig om han hoppar.
Så rycks jag upp ur drömmen och jag sätter mig upp. Jag skakar och jag gråter. Precis innan jag rycktes ur drömmen hörde jag mannen säga ”Jag vill inte mer” för att sedan vända sig mot mig.
Jag såg vem mannen var.
Mannen var jag.
Saknar dig så ikväll.
Gråter lite, tänker lite och känner mig bara extra mycket ensam.
Hej min tuss.
Denna vecka skulle inte bli som den kommer att bli. Denna vecka skulle ju Socialstyrelsen ta beslutet om min anmälan. Den anmälan som det i alla fall verkar som du får rätt i.
Denna vecka skulle ju bli en vecka där jag lite i alla fall skulle få känna lite lugn.
Nu blir det inte så. Istället kommer denna vecka pulverisera sönder det sista trygga jag har i mitt liv och det finns absolut ingenting jag kan göra åt det.
Jag önskar du funnits här nu Daniel. Vad jag behöver dig nu. Just nu är det ett sådant tillfälle som du så ofta pratade om. Ett sånt tillfälle där jag är den lilla, och det som du tyckte var svaga.
Jag skrev om min sista vilja idag. Ändrade inte så värst mycket men en sak ändrade jag. Jag ändrade från att vilja bli strödd i havet till att placeras vid minneslunden vid Sävenäs. Tänkte att då bor vi ju sedan nästan ihop. Inte direkt på varandra, men vi bor nära och kan komma och hälsa på varandra när vi vill. Vet du, det känns bra att känna så. För jag vill så jävla gärna träffa dig igen Daniel. Då kan vi se klart Riket, och vi kan kramas när vi somnar. Sedan kan vi sitta och dricka kaffe ihop och prata om allt och inget. Sedan kan vi ta vid där vi slutade där i början på september. Du var ju ändå min man…
Fan, nu lipar jag igen.
Fan fan fan! Jag vill inte känna så här mer!
Jag saknar dig så förbannat just nu. Det var längesedan jag saknade dig så här. Jag känner mig så fruktansvärt ensam, och så fruktansvärt jävla liten.
Tro nu inte att jag är riktigt så patetisk så jag enbart vill dö på grund av att du inte finns mer hos mig. Nej, riktigt så illa är det inte, men jag vill inte leva mer Daniel.
Jag försöker förklara för folk hur jag känner men ingen förstår mig. Eller visst förstår dom mig, men vad ska dom säga? ”Jo, klart du ska leva”, låter bara dumt.
Du räddade ju mig där förra året när du kom in i mitt liv. Du räddade mig och fick mig att tro på en framtid igen ju.
Nu har jag ingen framtid, men jag har en dröm nu.
Vi ska bo ihop, på Sävenäs Kyrkogård.
Inte idag, inte i morgon, men snart.
Älskar dig Daniel, önskar att jag älskade mig själv en promille som jag älskar dig.
/Walle
