Nu sitter jag igen med tårar, massor med tårar.
Igen kommer känslan tillbaka som jag hade i somras, och under hösten. Den känsla som sedan byttes ut mot sorg och förtvivlan.
Den där känslan som sedan aldrig riktigt försvann och där jag och några få andra tvingades se på när du sakta gled ifrån oss.
Jag vet inte varför men jag satte mig och läste lite om hur resan från starten av psyk var, och detta skrev jag på eftermiddagen den 6 juli, samma dag du lade in dig.
Daniel ringde innan och lät lite piggare nu. Han verkade samtidigt undra om detta var rätt, men jag sade till honom att även om det inte blir så många dagar på psyk så har han visat sig själv att han nu vill förändra sitt liv och att alla små steg är steg i rätt riktning, men också att det måste få ta tid.
Då var jag så glad för din skull att du valt detta. Att du minsann vågade ta steget att förändra ditt liv.
Exakt 1 månad senare skriver jag….
Det är ingen psykvistelse han är på, det är ett läger där han går omkring och får starkare och starkare mediciner hela tiden utan att ett enda jävla dugg mer sker.
och sedan hittade jag detta skrivet samma dag….
För de är rena vanvården som han utsätts för anser jag. Han har inte ens fått erbjudande om kurser i ADHD, något som självklart borde ha getts för flera år sen. Hans andra problem bottnar säkert också i hans ADHD då var och varannan ADHD människa självmedicinerar och tar tabletter lite som de vill. Fan det står till och med på hans sjukintyg att det bland annat är på grund av hans ADHD som han är sjukskriven. Det är helt jävla otroligt att psyk i Umeå inte låtit mobila teamet eller någon annan ta över hans doseringar. Jag har en sån jävla lust att anmäla varenda käft på det sjukhuset kan jag säga.
Allt det där gjorde mig arg, så arg. För känslan av vanmakt kom över mig igen. Känslan att sitta där och se på och ingenting kunna göra.
Förstår du hur engagerad jag var i dig Daniel? Förstår du hur mycket, hur ofta och hur tätt oron kom över mig när jag märkte hur allt var? Ja, jag tror du förstod det. Kanske var det därför du så ofta sade att ”Jag är inte värd dig”, men vad jag önskar att någon kunde ha lärt dig i ditt liv att kärlek också inkluderar att ta hand om varandra när livet är svårt. Det är ju det som är kärlek liksom. Du behövde inte känna dig mindre värd bara för att folk brydde sig. Man bryr ju sig om dom man älskar.
Ibland kommer också den där andra känslan över mig, den som säger att jag inte gjorde tillräckligt. Att jag kunde gjort mer, kunde funnits mer, kunde varit överallt mer.
Gud sista veckan så försökte jag tvinga mig att inte bry mig, och hur bra gick det? Hur bra gick det får någon av oss? Vi satt på var sin plats och grät över den andre, och hela tiden kollade vi vad som hände den andre. Patetiskt nästan men sant och när vi/du/jag väl bestämde oss för att nej detta funkar inte ja då tas du ifrån oss. Allt är bara så jävla fel fel fel fel fel fel fel fel.
Kunde jag gjort mer Daniel? Var det något jag missade? Kände du ens att jag fanns där? Ibland känns allt bara kaotiskt i skallen på mig. Som att jag bara försöker så här efteråt göra min betydelse större än den var. Kanske var det idiotiskt att göra anmälan också. Kanske är allt bara idiotiskt. Kanske ska jag bara glömma?
Gud de bara snurrar i skallen på mig och natten är redan för mycket.
Kanske ska lägga mig istället för att sitta här. Sova lär jag inte göra men jag kan ju vila kroppen i alla fall. Orkar ändå inte tänka mer, orkar inte fundera mer.
Orkar inte mer
Sitter på båten på väg från skärgården nu. Har varit och vandrat hela dagen idag. Gjorde iordning en matkorg, tog kameran med mig och stack ut. Sedan klev jag av vid styrsö och gick hela ön runt två varv plus upp till det som heter Stora rös. En mil ungeför har jag gått idag. Jag e väl duktig tussen 🙂
Tur jag hitta dina jeans, i den här takten lär jag snart kunna låna dom av dig…
Har varit en dag då jag funderat mycke. När jag gick i skogen som finns mitt på ön pratade jag med dig. Vet inte om du hörde mig men det kändes ändå bra att prata med dig lite.
Ibland känns det som att du är med mig. Som att du finns där någonstans runt mig. Oftast så brukar jag slänga bort dom tankarna för jag tror ju inte på sånt egentligen men ändå känns det bra ibland att bara låtsas.
Känner mig så ensam Daniel. Så jävla ensam. Det är en sån konstig ensamhet för den finns där liksom hela tiden även om jag har folk omkring mig.
Kommer jag någonsin bli som folk igen. Ibland känns de inte så.
Kommentarer inaktiverade för Minnen från den 13 augusti
Gud vad jag skriver till dig just nu, men de får du liksom bara ta 😛
På vägen hem från stan idag då jag klivit av bussen så lyssnade jag på radio och då kom låten ”Långt Härifrån” och då började jag le lite för mig själv.
Jag har, som du vet, alltid älskat Cajsa Stina Åkerström och just den låten har jag dyrkat sedab den kom ut för tusen år sedan, och så kom jag ihåg den 13 augusti. Denna så märkliga dag som var både så underbart underbar men där jag senare på natten fick sådana tydliga bevis på vad psyk ställde till med.
Men då, innan det hände, var allt så bra!
Vi hade varit på Lotta på Liseberg med Jennie och Kevin och du var så lycklig att du fått se det där. Vi satt först i köket och skålade i lakrisshots och sedan San Fransisco (Vi gay??? Näääää)
Efter det satte vi oss i vardagsrummet och pratade, kramades och lyssnade på musik och så kom då denna låt, och jag sjöng den för dig. Vi gjorde ju det ibland, sjöng för varandra, och jag vågar påstå att mitt framträdande denna kväll var en av mina bästa inför dig. Efter halva låten stod vi upp och bara höll om varandra och jag försökte så mycket jag kunde lyckas med att låta som Åkerström gör. Du var ju så depp för att du skulle åka hem dagen efter och just texten till låten passade så bra in. För då kände jag att oavsett om du var 90 mil bort så fanns framtiden där inom räckhåll. Vi hade pratat, bestämt hur vi skulle ha det och våra små steg framåt skulle visa hur det skulle bli. Vi hade våra papper underskrivna och vi skulle posta dom dagen efter. Allt kändes där just då bara så fruktansvärt bra:
Älskling fast du är långt härifrån
finns du alltid nära mig ändå
för i varje steg
i varje andetag
finns du med mig natt som dag
Och även om det dröjer länge än
tills jag får se dig här igen
finns det inget som kan hända nu
för det är jag och det är du
Den kvällen Daniel är ännu en sådan kväll jag kommer bära med mig i hela mitt liv. Det som hände senare den natten hände inte på grund av dig utan på grund av dina mediciner som psyket övermedicinerade dig med. För kvällen där var bland det mest mysiga jag varit med om, fram till den 1 september….
Är i Slottsskogen igen och vandrar. Bestämde mig för att gå upp till gamla vattentornet idag. Det ligget svinhögt upp så nu e jag helt slut.
Har satt mig på marken och sitter här nu med mitt kaffe och mobiltelefonen på en sten. Det är skönt väder i Göteborg idag. Våren är på väg nu känns det som.
Normalt brukar denna tid vara min favoritperiod under hela året men i år känns ingenting roligt.
Känns som att jag tappat den där förmågan att riktigt uppskatta något.
Depression skulle väl nån klok person säga. Kanske skulle jag lägga in mig på ”ettan”…
Jag har verkligen fått lära mig hur de känns att vara ensam den senare tiden. Ändå är jag inte ensam. Jag har folk som bryr sig och som funnits där, men det är liksom en annan form av ensamhet. Den är svår att förklara men enklast kan man säga att man vaknar och känner,”jaha Daniel finns inte i dag heller”.
Det är väl så livet är nu. En del säger till mig att jag kommer träffa någon igen. Jag vet inte vad jag ska göra när folk säger så. Tänk om jag inte vill de då? Tänk om ingen i hela världen är som dig?
Igår kväll pratade jag med Helena och en vän till dig som skriver ett skolarbete om ADHD. Under samtalet slog det mig hur du förändrade dig i somras och hur du kämpade. Tänk om vi träffats lite tidigare. Hade saker varit annorlunda då? Hade du suttit här med mig då bredvid vattentornet?
Nej, jag ska väl börja min promenad hem igen. Ännu en dag går utan dig. Ännu en dag utan min tuss.
Älskar dig
Kommentarer inaktiverade för Idag kanske rättvisa skapas Tussen
Idag är det den 16 april. En vanlig dag för de flesta.
Din dag skulle kanske bestått av lite arbete och sedan kanske lite samtal. Så som du ville ha det. Kanske skulle vi sett en film senare på kvällen. Kanske hade du varit hos Jennie, eller kanske hade vi varit hos Jennie bägge två och sett på film eller bara hälsat på.
Sedan hade vi alla tre tagit med oss Sky och Rizzla ut på en promenad för det är ganska gott väder just nu. Antagligen hade vi haft en fight om något också, för vi var ju bra på det med 😛
Kanske skulle vi suttit på Bee med folket ikväll. Vi skulle tatt en öl eller cider och sedan åkt hem. När vi lagt oss skulle vi legat och pratat lite om allt som hänt, och hur du sakta började vänja dig vid ditt nya liv. Ett liv utan mediciner i överflöd….
Så blev det inte. För du dog Daniel. Du dog på grund av slarv och ignorans.
Idag är det den 16 april, och idag går tiden ut för yttrande när det gäller den anmälan som jag gjorde till Socialstyrelsen i november. Det har varit mycket papper, många yttranden och mycket som gjort mig så arg, ledsen och förtvivlad.
För några veckor sedan såg allt bra ut. Då såg det ut som att du skulle få rätt på nästan alla punkter, men sedan hände något. Det kom ett nytt förslag till beslut. Även i det skulle du få rätt i mycket, men det som jag anser vara det stora misstaget var ändrat, och det verkade mest ändrat på grund av byråkratifiasko. Så det blev ett nytt yttrande, ett argt sådant denna gång, och nu gäller det.
Kommer du få rätt? Kommer du få din upprättelse. Inom några dagar vet jag, och jag kommer meddela dig på något sätt.
En sak har jag lärt mig under dessa resa, och det är hur svårt det är för en vårdgivare att säga, ”Vi gjorde fel”. Internutredningen som gjordes var ingenting annat än ett stort skämt. Man kan inte göra en riktig internutredning när man verkar utgå ifrån att ”Denna ska sluta med att vi gjorde allt rätt”, och exakt så upplevde jag den.
Egentligen spelar det ingen roll vad Socialstyrelsen kommer fram till för fel begicks sommaren 2012, och om allt skötts enligt reglerna, ja då är det fel på reglerna. Då får vi helt enkelt ändra på dom, men jag tror inte att felet och problemet ligger där. Alla jag talat med menar att det man gjorde VAR fel, men ändå vill din vårdgivare inte ge med sig. När till och med läkare som hade hand om dig erkänner att man gjorde fel så blir det sjukt när vårdgivaren sedan menar att det gjorde man inte alls.
Så kanske i slutet av veckan så kommer det ett besked. Det är ju byråkrati på hög nivå så räkna inte med det, men ändå vill jag att du håller tummarna nu.
Och ja Daniel, detta har varit bland det svåraste jag gjort i mitt liv. Jag kan inte förklara hur det känns att ha suttit och liksom behövt stänga av alla känslor när man skriver om dig i yttranden och annat. Jag har varit helt slut efteråt, det måste jag erkänna. Utan några mycket få människor som jag haft som stöd i det här så hade jag inte orkat. Den saken är klar. Fast jag är stolt att jag gjort det för du togs ifrån oss och jag är stolt att du lät mig komma in så i ditt liv så jag kunde göra detta.
De gånger du var nere i Göteborg passade ju vi på att se stora delar av stan. Många är dom ställen som vi besökte och som det fortfarande gör ont att vara på för där tänker jag på dig och vad just vi gjorde där.
Ett ställe vi aldrig hann besöka tillsammans var Slottsskogen och där tillbringar jag nu timmar nästan varje dag.
Jag vandrar upp och ner och tror nog faktiskt nu att jag kan varenda sten i den där parken.
Som du vet är jag ju galen i djur och sådana finns det också i Slottsskogen så ett varv runt djurparken blir det också.
Gud jag börjar nog bli pensionär Daniel. Jag brygger kaffe, plockar med mig lite bröd för att mata ankorna med och sedan bär de iväg men det är skönt. Just nu när allt är upp och ner så har parken blivit en liten räddning. Några timmar går och man får dessutom lite motion och energi. Att vi själva inte har några gemensamma minnen från Slottsskogen gör också att jag kan tänka på dig på mitt eget sätt, och jag tänker mycket på dig när jag vandrar omkring. Idag var en sådan dag då jag tänkte extra mycket. Det var ganska kasst väder så jag satte mig under ett tak intill dovhjortarna och drack mitt kaffe. Självklart gick det precis då förbi två killar hand i hand, och sedan bröt man ihop. Då kom den där känslan igen att detta bara är så fel, att det inte ska vara så här, men vet du vad? Jag lät tårarna komma för samtidigt är jag och var jag glad för killarnas skull. Dom verkade så kära, och det rörde mig samtidigt.
Att jag själv inte längre kan eller verkar få ha kärlek i mitt liv gör bara att jag glädjer mig mer för andra. För kärlek är ju underbart.
Får man gifta sig i himmeln Daniel? Kan vi gifta oss då istället? Kan vi laga mat ihop där uppe, du och jag? Jag tar med mig de gröna joggingbyxorna när jag kommer.
Varje djup sorg har en förlorad glädje till föremål. Tappa inte bort denna riktning. Låt inte sorgen glömma sitt ärende. Sorgen är den djupaste ära som glädjen kan få
Kommentarer inaktiverade för Saknar dig så förbannat! :(
Kom nyss hem. Har varit i Slottsskogen och träffat Jennie, Kevin och Jennies kille 🙂
Hon skrev ju till dig på FB-sidan häromdagen om att hon träffat en ny person, och idag fick jag träffa honom. Tänkte bara berätta för dig att du behöver inte vara det minsta orolig. Du hade klart godkänt din systers val för han var en toppenkille. Snäll, lugn, saklig och söt 🙂
Det var en mysig stund i Slottsskogen. Kevin matade ankor och vi satt och fika i solen. Sedan körde dom mig hem. Jag satt med Kevin i baksätet som tittade upp genom glasrutan i taket och sade att han såg himmelen. Sedan kom det….
”Jag ser morbror Danne”
Det gjorde så jävla ont i mig när han sade det, men jag försökte hålla mig. Jag klev av bilen hemma i Backa, gick in och handlade och när jag kom ut kom tårarna.
Du skulle ju varit med idag Daniel! Vi skulle ju ha suttit där i solen alla fem. Jennies kille skulle ju ha tittat lite på oss och tyckt att vi var lite konstiga, som vi ju var ihop. Du med din frisyr där inte ett hårstrå ligger fel och så då jag….*host* och våra kommentarer och mina suckar när du var så där ADHD’ig
Fan, du skulle ju vara en del av min familj nu. Jennie skulle ju vara min riktiga svägerska. Kevin skulle ju vara en del av oss, dom skulle ju vara en del av oss.
Det gör så jävla helvetes förbannat fucking ont i mig nu. Jag är så glad för Jennies skull så du anar inte. Jag tycker så fruktansvärt mycket om din syster och att se henne glad gör mig så glad och trygg för att känna att hon kommer klara sig betyder allt, men samtidigt gjorde det så ont i mig när jag kom hem för då kom den där jävla verkligheten tillbaka att du inte är här.
Jag måste ta mig till Norrland Daniel. Jag måste försöka få ihop pengar och åka upp. Jag måste få besöka din grav och jag måste få prata med dig där för just nu känns de som att jag bryts itu.
För jag känner mig så helvetes ensam just nu. Så fruktansvärt ensam. Jag har ett hjärta som brinner för någon som ligger i jorden 90 mil ifrån mig. Va fan gör du i Skellefteå?! Du hatade ju Skellefteå?!!! Du ska vara här nere i Göteborg, och du ska vara levande. Du ska leva. Vi ska träffa dom i Slottsskogen tillsammans ju!
Ni är ju min familj. Ni skulle ju bli min familj.
Jag skrev igår att jag skulle skriva ett inlägg idag, och här kommer det. Jag kan direkt varna dig för att detta inlägg antagligen kommer bli megalångt, men det där är du ju van vid. Du brukade ju reta mig för mina ”romaner” 😛
Fast jag hoppas du kommer läsa det, för en hel del här är ett försök till förklaringar av saker och ting.
Det är nog inte förrän nu som jag insett vilken jävla resa jag gjort dessa 7 månader. Det har varit fram och tillbaka till helvetet hela tiden, och ibland har jag känt det som att jag fastnat där i elden. Idag inser jag att jag med små steg tagit mig framåt, och därför vill jag skriva till dig idag. Jag vill förklara mig Daniel, för jag känner att jag behöver det.
Från MSN….
Walentine: Jag känner på mig att du är en sån som alltid är stark utåt, vi som går igenom en massa skit, brukar bygga upp en bra mur. Jag är likadan. Man spelar stark och glad men gråter när ingen ser.
Daniel: De värsta vet du.. De är att jag int har nån jag kan prata med. Och jag har försökt gå till psykolog och gått där i över 3 års tid, men aldrig någonsin kunnat berätta för dem något om vad jag varit med om och allt. aldrig kunnat öppna mig. Att jag berättar för dig beror endast på att jag int känner dig, och de är lättare
Så började vår resa tillsammans Daniel. Det var i maj förra året. Dagen efter ringde du mig, sedan ringde vi hela tiden men det där har jag skrivit om redan så många gånger så det går jag inte in på igen, men där började allt. Där började också min förändring, mitt nya liv, och mitt liv med dig.
Så kom sommaren, och så kom allt annat. Glädjen, sorgen, oron, känslorna, skratten, gråten, allt det underbara, och allt det som blev så jobbigt, och sedan kom psyk. Det psyk som blev den stora katastrofen. Under den tiden var du och jag allt och inget. Vi var kompisar som snabbt blev vänner och sedan kom ”resten”.
Idag kan jag skriva om ”resten”. Idag kan jag kalla dig för det du var. Idag kan jag sörja det faktum att den 12 september står för något så oerhört stort i mitt liv, men istället blev det den svartaste dagen i mitt liv.
När jag kom till London den 13 september så stod det på hotellrummet en stor bukett rosor och en flaska champagne väntandes. På en skylt stod det ”Congratulations to the wedding Mr and Mr Johansson – Andersson”. Där bröt jag ihop. Jag lade mig på sängen och kröp ihop som ett barn och grät och grät. Helvetet slutade inte där. Under hela vistelsen blev jag kallad Mr Johansson och oavsett hur många gånger jag försökte förklara för personalen att Mr Johansson var död så gjorde dom bort sig gång på gång. Ja resan till London var ett helvete. Så kom jag hem till Sverige igen. Du hade då varit död i 5 dagar och jag skulle hem och ja, försöka överleva. Där började nästa helvete.
Du måste förstå en sak Daniel. Jag plågades då av ett fruktansvärt dålig samvete. Jag lade all skuld på mig för att du åkt till Umeå den 4 september, och jag plågade mig ännu mer för det som hände den 11. Jag hade dödat dig. Så såg jag på det och var samtidigt helt förstörd. För han som jag skulle gifta mig med mig med den 12 dog den 12. Han som jag skulle leva tillsammans med. Han som jag skulle bygga ett liv ihop med, en framtid med, var död. Han som den 3 september varit med och planerat allt det som skulle sett. Som skulle ha sin syster som vittne på bröllopet och som ville att min vän som han träffat här nere och tyckt så bra om skulle vara det andra vittnet. Han, den personen var nu borta, och kvar låg våra vigselpapper, våra ringar och skjortan som du skulle burit under bröllopet. Allt annat var borta, och allt var mitt fel kändes det som då.
Så kom nästa chock när jag sedan kände och upplevde att det vi hade haft försvann och andra kom in. Någonstans där slutade jag tänka rationellt. Jag hamnade i något som jag än idag inte kan förklara riiktigt. Jag ska klippa in några rader från min bok om oss. Bara några få som förklarar kaoset jag gick igenom. Det ett kort stycke från din begravning…
Snabbt släpper jag dom tankarna, och bestämmer mig för att jag måste klara detta. Jag fimpar cigaretten och går in i kyrkan.
Väl inne blir jag plötsligt osäker på var jag ska sätta mig. Familj till höger och vänner till vänster är ju regeln. Vad är jag? Vi var ju så nära att bli familj. Jag känner i bakfickan på de svarta jeansen. Där ligger vår godkända hindersprövning och vigselbeviset. De som jag burit med mig sedan han gick bort. Jag ser på kistan som nu blivit prytt med ett kort på Daniel och viskar tyst för mig själv, ”Var ska jag sitta Daniel?”.
Jag ser mig omkring. Känslan att jag inte hör hemma här kommer över mig så jag bestämmer mig för att sätta mig lite avsides i kyrkan på vänster sida.
Ungefär så kände jag då. Vad var jag? Några rader framför mig satt en som presenterade sig som din pojkvän. På nätet hade det kommit fram andra och samtidigt satt jag och visste, men här kommer mina demoner in. De demoner som jag slagits emot i alla dessa år. De demoner som ibland gjort mitt liv så jobbigt. De demoner som kallas för jävlig taskig självkänsla. De demonerna som struntade i logiken eller något och som helt enkelt bara sade ”Klart som fan han inte tyckte om dig. Det fattar du väl”, och sedan rasade livet.
Jag kan inte med några ord, även om jag är bra på att använda dom, förklara för dig det kaos som rådde i mig då. Några få kunde jag gråta ut hos, och det gjorde jag. Jag var arg på dig för jag kände mig utnyttjad. Jag var hatisk nästan och ibland försökte jag få det till att det bästa hade varit att jag aldrig träffat dig, och jag gjorde allt jag kunde för att följa de demoner i huvudet på mig som gjorde vad de kunde för att bryta ner mig ännu mer, och så gick tiden. Under den tiden blev jag samtidigt allt mer förbannad på sjukvården som gjort vad de gjort mot dig, och trots allt gjorde jag den 6 november en anmälan till Socialstyrelsen. Då hade jag begärt ut dina journaler för på sjukhuset hade du satt mig som närmast anhörig. Efter att ha läst dom insåg jag att det som hände dig inte hade behövt att ske. Du tog inte livet av dig. Det visste jag egentligen redan från dag 2, men nu fick jag det bekräftat. Så någonstans mitt i allt kaos fanns ändå känslan där hur nära vi varit och hur nära jag stått allt som hände med dig den sommaren för jag kände att ingen annan kunde göra någon anmälan för ingen annan visste ju.
Så samtidigt som jag skrev anmälan, och samtidigt som jag hävdade att jag var närmast anhörig så slogs jag samtidigt med min fruktansvärda självkänsla och på nätet tvingade jag mig (för det var ju ingen annan som tvingade mig att läsa det) att läsa kärleksförklaringar och annat från andra. Ser man tillbaka på det idag så inser man vilken nästan fantastisk självplågare jag var.
Så kommer vi till december. När tre månader hade gått ville jag göra något för oss två. Jag ville berätta vår historia så jag gjorde en liten film. Daniel 2.0 kallade jag den för…
Den filmen tyckte många om så efter någon vecka tankade jag även upp filmen på min sida på QX och det tog bara några dagar så hade över 700 sett den där och då hände något. Först fick jag massor med beröm, kärlek, och omtänksamhet. Ja från de absolut allra flesta fick jag så fina kommentarer, men så plötsligt började andra skriva och då blev du min ”Toyboy” och jag var din ”SugarDaddy”. Japp, folk hade minsann genom min film insett hur saker var och då började även jag förändras för då gick den där självplågarwalle och blev förbannad, riktigt jävla förbannad. För det var inte mig de kränkte utan det var ju dig. För det enda som verkligen verkade stämma enligt dessa människor var att du kunde inte ha tyckt om mig. Det var fullständigt otänkbart.
Jag tror idag ändå att den händelsen på QX var nyttig för mig för där någonstans började den resa med mig själv som kommit fram till den punkt där jag är idag. Före det hade jag egentligen inte vågat skriva rakt ut vad jag kände för dig. Jag hade liksom hållit inne med känslorna och mycket på grund av någon korkad rädsla för vad folk skulle tro men då började det släppa vilket verkligen var på tiden. Samtidigt blev det nästan under ett tag maniskt viktigt för mig att nu skulle jag minsann förklara och berätta. Kanske ville jag ha någon form av bekräftelse men samtidigt glömde jag av att jag redan fått den. Jag hade fått den av dom som betydde något. Din syster som hela tiden funnits där. ”Sol”, Helena, Robin och alla andra. Senare när jag också lärde känna dina vänner som du träffat på NUS så fick jag ännu mer av den bekräftelsen, men jag såg den inte riktigt. Jag vet egentligen inte vad jag såg, men jag såg inte det jag behövde se i alla fall. Herregud! En av dina vänner berättade för mig att du den 1o september öppnat dig totalt för henne och berättat om mig och hur du kände. Vad mer väntade jag på att få höra? Andra vänner sade ”Ja du var den ende han pratade om”, men ändå ville jag inte se och det vill jag nästan slå mig själv för idag. För framförallt hade jag ju faktiskt fått den bekräftelsen av den viktigaste personen, nämligen dig.
För om jag öppnat ögonen hade inte hösten och vintern behövt bli sån här. Redan i oktober skrev ”Sol” på en kommentar ”Du var den som gällde nu, det sade han till mig”, men ändå förstod jag det inte eller så ville jag inte förstå kanske. Hon var den första som skrev något sånt och jag kommer ihåg när jag läste det och hur glad jag hade blivit först, men sedan var det ändå som att det liksom lades upp ett filter runt allt och min hjärna vägrade ta in det.
Många sade till mig att dom blivit så förvånade när jag ”dök upp” för du hade ju inte pratat om mig, och du hade inte skrivit om mig. Om jag förstått saken rätt så verkade det som att när du träffade någon innan så brukade du ringa runt och berätta. Detta hade du uppenbart inte gjort denna gång, och samtidigt hade man inte kunnat läsa om mig på Facebook.
Fast de där stämmer ju inte. För den 26 maj skrev du att du skulle till London, och i den tråden skrev vi massor till varandra. Det slutade med att vi bestämde att vi skulle köpa en trumpet till Kevin i födelsedagspresent som skulle göra mamma tokig 🙂
I juni lade du upp följande text på din Wall…
Våra liv är av kaos, byggda på osäkerhetens grund.
Våra hjärtan är sköra, då många så ofta försökt slita dom sönder.
Våran ensamhet kommer av längtan efter det motsatta
Våran svaghet är att ingen velat se vår styrka.
Våran saknad är efter dom som vågade visa oss kärlek
Våran utsatthet beror på andras blindhet
Våra liv går ihop, och berättar samma historia.
Så hittade vi varandra,
och livet blev lite enklare.
Vi är långt ifrån varandra,
långt ifrån att få ge varandra en kram.
Men känslan att någon finns där,
den gör mig glad.
Känslan att någon där ute tänker på mig ibland,
den gör mig lycklig.
Känslan när vi talar om livet och döden,
den gör mig levande.
Är så glad att jag hittade dig,
är så glad att du finns.
Är så glad att du är du.
Är så glad att du är min vän.
”Sol” kommenterade den texten med att den var fin och du berättade då att ”Den har Walle skrivit till mig”, och så fortsatte det. Jo, nog fanns vi på Facebook om man orkat läsa…
Egentligen var jag ju en idiot som brydde mig om det här. För jag skulle ju bara sökt i mitt eget hjärta för där hade jag ju svaren. Herregud! Jag satt med en anmälan till Socialstyrelsen för din skull! Jag satt med ett kollage med bilder av dig på väggen! Jag plågade mig själv med att läsa journaler, obduktionsrapporter och allt annat som fullständigt knäckte mig enbart för att jag ville ge dig rätt och att du skulle få den upprättelse du så väl förtjänade och förtjänar.
Varför hakade jag upp mig så egentligen? Din syster brukade säga att hon borde sparka mig i häcken när jag grävde ner mig i det där, och tänk så rätt hon hade. Hon brukade ”skälla” och säga ”Skit i det, du vet vad som är sant”, och det visste jag ju.
Du och jag inledde inte vår relation med att bli ihop. Vi inledde inte våran relation med att hoppa i säng med varandra. Vi inledde vår relation på enda grund: Vänskap.
Allt som sedan hände växte ju fram. Vi var blyga för varandra du och jag, och då menar jag känslomässigt. Vi var förvirrade inför varandra. Den del tycker ju att jag var så mycket äldre, men du var också så mycket yngre. Men kärlek uppstod, en mycket speciell kärlek. En kärlek som byggde på något annat än vad jag tror någon av oss upplevt innan. Den kärleken vägrade jag se i höstas. Istället såg jag allt svart, och jag hade en röst i skallen som sade att den Daniel som jag älskade inte funnits, men det var ju exakt det du hade gjort. Du fanns ju och hade funnits så någonstans där började en annan resa för mig. En resa som handlade om att gå till den punkt där jag kunde säga att jag sörjde dig på grund av att du Daniel var min kille! Min pojkvän! Min framtid make! Ja kärleken mellan oss var annorlunda och därför tror jag också att vi agerade annorlunda än vad vi gjort innan i någon relation. Jag gjorde det, och jag tror att du gjorde det. Eller jag vet att du gjorde det för vi pratade ju faktiskt om det här. Vi pratade ju mycket, du och jag.
Jag har alltid varit en person som sett annorlunda på saker och ting. Jag har aldrig riktigt trott på den där Hollywoodkärleken, utan jag har alltid haft inställningen att livet inte är sånt, och med dig fick jag rätt där på många plan. Våran relation började och byggdes upp så speciellt och var också så speciell, men stark var den. Sedan växte saker och vi ville inte ens erkänna det i början. Små, och om du ursäktar ordvalet, patetiska svartsjukedraman utspelades från oss båda som visade sig bero på något ju. Därför borde jag i september tänkt på det.
Jag vet att det idag i vårt lilla land sitter människor och liksom ler lite för sig själva för dom tror att du lekt med mig. Dom tror att jag inte vet vad du gjorde i sommar, men tänk så fel dom har Daniel. För vi visste ju bägge två! Vi vet vad VI gjorde i somras. Vi pratade ju om det där med varandra. Vår relation var ju sån. Jag vet ju t.ex vad du gjorde den 16-17 augusti, och du vet vad jag gjorde den 16-17 augusti. Det vet inte andra om att vi vet. För vi var öppna för varandra. Hade dom vetat det hade ju också dom ju vetat vem du ringde klockan 1:50 den 17 augusti.
Så jag önskar som sagt att jag då varit lite mer sån som jag är idag. För då hade mitt sorgearbete varit annorlunda. Det kanske inte hade varit lättare, men annorlunda och kanske hade jag kommit längre än vad jag gjort. För ibland känns det som att den delen av sorgen inte startade förrän i år.
Samtidigt har jag också insett hur arg jag blev. För vissa människor verkar fanimej inte ha några gränser för hur lågt de kan sjunka. Hur vågar dom kalla dig för en Toyboy?! Hur vågar dom uttrycka sig så?! Hur vågar man skriva så om en person som är död och som inte kan försvara sig. Är det vänner?! Samma personer som skriver på din minnessida på Facebook uttrycker sig på det sättet?! Hur fan kan man med?
Då, i slutet av förra året, tog den ilskan och dom frågorna upp all min tid. Idag tänker jag mer att det är deras samvete. Vill dom ha sånt samvete så får dom ha det. Jag kan inget göra åt det.
Samtidigt fanns frustrationen där att jag inte kunde få ha kvar den tiden vi hade tillsammans. För det var ju våran tid. Du hade haft tid med andra innan, och den tiden hade ju ni. Den tiden kunde jag inte och ville heller inte ta ifrån någon men den tiden vi två hade ville jag behålla för det var vår tid. För det var ju inte direkt kö här på folk som ville ställa upp och samtidigt kom den där ilskan igen för att jag kände att det var dig dom kränkte. Du hade ju valt att ha den kontakten med mig, var det så jävla svårt att förstå? Uppenbarligen var det ju det. Fast jag inser ju idag att det var jag som lät den tiden vi hade ihop försvinna bort för jag skulle helt enkelt inte brytt mig. Jag visste ju vad som var sant. Jag är idag glad för att jag inte som jag ibland gör, exploderade totalt. För hade jag gjort det hade det blivit krigsstämning För nog vet du idag i din himmel vad jag fick veta natten mellan den 31 augusti och den 1 september, men vem hade tjänat på att jag skulle berättat det? Ingen hade fått ut något gott av det, och det enda som skulle ha skett var att minnet av dig skulle ha fläckats ner av en massa bögar som sprang omkring och bråkade med varandra.
Så idag, sju månader senare, vill jag minnas dig för den du var och den vi var. Jag vill minnas våra planer för framtiden. Jag vill minnas hur vi pratade om att du skulle ha lite kläder här, och lite kläder hos Jennie. Så kunde du liksom hoppa emellan oss. Jag vill minnas dig hur det var första gången vi höll om varandra och när du blev så glad för att du kunde krypa upp hos mig utan att jag började taffsa. Jag vill minnas dig för vår första kyss och leendet du gav mig efteråt. Jag vill minnas dig för allt det du gjorde som gjorde att jag förändrade mig som person. Jag vill minnas dig för den där dagen då vi lagade middag ihop och hur vi sedan tillbringade hela kvällen tätt tillsammans. Jag vill minnas hur du ville lära dig danska bara för att du set ”Riget”. Jag vill minnas dig för allt det som gjorde att jag älskade dig Daniel.
Och här i Göteborg, ja här försökte vi inte dölja något. Herregud! Vi skulle gifta oss på stället som blivit belönad som årets gayklubb 2 år rad. Vi hade inte valt någon hemlig källarlokal. Vi gick hand i hand i stan och här var vårt nya liv, och jag önskar ingenting annat än att jag då i höstas kunde sett allt det där. För hade jag sett det i september, oktober och framåt så hade allt varit så mycket enklare för mig.
Vet du förresten varför jag startade denna sida Daniel? Jo, jag startade den därför att jag kände att jag inte riktigt kunde dela min sorg med någon. På samma sätt som jag då tyckte att vårt liv var någon hemlighet, ja på samma sätt tyckte jag att denna sida enbart skulle få vara mellan dig och mig. Idag skriver jag som jag vill till dig. Det är en del i min sorg. Ännu en sak jag förändrat mig på. Ändå är denna sida viktig för det blir ett sätt för mig att få ur mig mina känslor och jag har någon konstig idé om att den kanske också kan hjälpa andra som är i sorg. Samtidigt märkte jag hur folk patetiskt och med utstuderad noggrannhet valde att inte klicka i inlägg som skrivits av mig på Facebook. Allt annat klickade man i men inte mina. Då brydde jag mig och det där var nästan det dummaste av mig att jag brydde mig om för det var ju inte för dom jag skrev mina hälsningar och tankar. Ännu en sak som blev så stor för mig men som egentligen inte spelar någon roll.
Så det var det jag ville förklara för dig Daniel. Det finns så mycket mer att berätta, och många är dom svar jag fått genom min anmälan och allt. Idag vet jag hur din sista vecka var, och den vetskapen smärtar mig så fruktansvärt. Ingen ska behöva ha det som du hade det då, och gå igenom det du gjorde. För jag vet att du ville leva Daniel. Jag vet idag att du var på väg hit ner igen till oss. Jag vet idag att du allra minst av alla ville att den 12 september skulle sluta som den gjorde.
Så förlåt mig Daniel om jag varit väldigt konstig. Jag kan skylla på sorgen och gör det delvis också, men jag skyller också på min självkänsla. Vi var så lika du och jag på så mycket. En av dom sakerna var vår syn på oss själva som lämnar mycket över att önska. Du fick mig att må bra. Det glömmer man av ibland. Ibland behöver jag påminna mig själv, dig och kanske även andra om hur viktig du var för mig.
Jag har inte glömt allt det jobbiga som hände i somras men jag vet också att ingenting i världen skulle kunna få mig att ångra att jag fick dig i mitt liv. Känslan att få somna bredvid dig är den lyckligaste jag haft. Känslan att få vakna upp med dig var ännu bättre.
Så än en gång förlåt mig om jag krånglat till det ibland. Jag önskar kanske att fler kunde visat lite förståelse för mig men samtidigt har jag börjat lära mig att ta åt mig från de som betyder något och skita i andra. Det som är sorgligt är att så få frågat hur det gått med anmälan. För den handlar inte om dig och mig, den handlar om att du skulle fått rätt hjälp. Ingenting annat än det handlar den om. Den handlar enbart om dig oavsett när man känt dig eller på vilket sätt.
Så idag står jag på en annan rand i sorgens värld. Där måste jag försöka hitta en väg utan dig, men den är svår att hitta. Jag vet inte ens om jag kommer klara det Daniel. Nej, det vet jag faktiskt inte. För livet utan dig är så outhärdligt. För jag dog med dig på fler sätt än ett. Mitt liv stannade och jag vet inte hur jag ska få igång det igen. Det är som att du tog med dig tändstiften till motorn som ska driva mig framåt.
För vi fick inte en riktig chans.
Fan, du skulle ju faktiskt blivit min man, eller nej. Du var min man. Oavsett vilka papper jag än må ha som bevisar det så vet jag det mest bara genom att se på vår tid tillsammans.
Du var min man.
And I’m right by your side Like a thief in the night I stand in front of a masterpiece And I can’t tell you why It hurts so much To be in love with the masterpiece
Nu sitter jag igen med tårar, massor med tårar.
Ibland kommer också den där andra känslan över mig, den som säger att jag inte gjorde tillräckligt. Att jag kunde gjort mer, kunde funnits mer, kunde varit överallt mer.
