Monthly Archives: maj 2014

Som jag nämnt här på denna sida emellanåt så har ju vissa människor ”roat” sig efter Daniels död att spekulera och fundera på diverse olika saker som de egentligen inte har med att göra. Jag orkar inte gagga om det nu men tänkte i alla fall svara på en fråga som en del ställt sig, och som även jag själv önskar att sanningen var annorlunda med…
Varför finns det inga kort på mig och Daniel?

Jag lider av ett mycket taskigt självförtroende och har samtidigt en enormt dålig självkänsla. Jag har inga som helst problem att kriga, bråka eller slåss för saker och ting, men när det gäller mig själv, min personlighet och framförallt mitt utseende är det raka motsatsen.
Faktum är att självkänslan är så låg där så den mer eller mindre skulle kunna kallas sjukligt låg faktiskt. Under perioder i mitt liv har jag till och med haft svårt att klara av att se min egen spegelbild, och detta gör att jag inte frivilligt tar kort på mig. Jag blir äcklad av mig själv helt enkelt så ni som konstaterat att ”Han är ju ful”, ja ni har rätt.
Kortet ovan, och några få som togs i Umeå sommaren 2013 är faktiskt några av de mycket få kort som finns på mig i vuxen ålder. Att jag ställde upp på bild i VK i augusti 2013 beror inte på att jag ville det men där handlade det mest om att min avsky på psykkliniken vid NUS är större än rädslan att visa upp sig.

Nåväl, så varför berättar jag då detta?

Tja, jag vet egentligen inte, men det ska ni veta att det är en av mina stora sorger att det är som det är med kort med tanke på hur det slutade. Jag hade mer än något annat också velat ha kort på mig hållandes om Danne, sittandes med Danne etc etc, men på grund av den sjukligt låga självkänsla jag har så springer jag iväg så fort en kamera syns i närheten. Jag är med andra ord ingen ”Selfie-människa” fast om det är negativt vet jag iofs inte.
Daniel själv ville ta kort på oss när vi åkte Lisebergshjulet i juni 2012 (kortet till höger här), men jag vägrade och Gud vad jag önskar att jag inte sagt nej till det idag.

Det finns många händelser i mitt liv som jag önskar jag förevigat mig själv på, men då den där äckelkänslan kommer över mig så är det mycket jag förlorat. För er som känner mig genom FB så vet ni t.ex att det säkert finns ungefär 2 miljarder kort på Kevin där, och en massa på Jennie, men kort ihop på oss finns knappt det heller. Jennie har faktiskt tagit några, men de korten har inte jag och när hon visat dom ryser jag. För detta handlar inte om *Åååhh nu ska jag visa upp mig så jag sen kan säga: Vad dålig jag blev på det kortet” för att sedan hoppas på att någon säger ”Nej du blev jättebra där*. Detta handlar om att jag faktiskt kan spy rakt ut av min egen spegelbild. (Ja jag vet att jag nog skulle behöva jobba med det där, men jag har varit lite upptagen i mitt liv med annat och så vidare)

Sedan finns det faktiskt några kort på Daniel och mig, men att dom inte lagts ut här behöver ju inte betyda att de inte finns, eller hur? Jag är ganska säker på att det finns massor med människor som har kort på diverse saker från sina liv och som man inte lägger ut.  Det är jag fullständigt säker på att många som kände Daniel, och andra, kan känna igen sig i…
För er som sett Historien om Daniel filmerna så ser man även där att när kameran sveper förbi oss i publiken klipper jag bort det när jag börjar synas. Jag avskyr att synas på bild helt enkelt, och idag önskar jag som sagt att jag inte var som jag var med det.

Så till er som tyckte att jag var för fet/ful etc kan jag väl bara säga att jag håller med er totalt. Jag är fet, och jag är ful, ja jag skulle faktiskt kunna säga att jag ser ganska äcklig ut.
Så där håller jag med er för en gångs skull.

Tänk, vi är överens om något!

/Walle

Det är början på eftermiddag och jag drabbades av någon form av akut saknad av dig.
Kom att tänka på datumet och kom då att tänka på hur sanslöst trött jag var den här dagen för 2 år sedan.
Vi hade haft en ”liten” telefonstund på en så där 15 timmar dagen innan, och jag blev väckt klockan 11 sen med ”Hej de e Daniel va gör du?”.

Jo, jag saknar dig, och jag saknar oss. Gud, vad jag saknar oss just nu.
Det är så mycket som hänt i mitt liv Daniel och som jag skulle vilja berätta för dig.
Gud! Jag brukar skriva att ingenting händer men inget kunde egentligen vara mera fel för det händer ju saker hela tiden ungefär så ibland tror jag att jag behöver en paus från allt.

Jag har lärt mig väldigt mycket om mig själv sedan jag var uppe hos dig för tre veckor sedan. Jag har lärt mig mycket om min sorg, mitt liv och min framtid. Jag tvingades inse att det liv jag befann mig i inte på något sätt fungerade och människor som fanns i mitt liv enbart verkade göra det för att förstöra för mig. Människor som saknade all form av respekt för mig och min person, och som enbart pratade med mig för att fördriva tiden när inget annat fanns att göra. Människor som jag under ett tag såg som äkta men som idag lämnat ett spår efter sig som enbart är mörker och förvirring. Än en gång Daniel fick jag också erfara hur lätt jag glöms bort och hur lätt man byter ut mig mot något roligare.
Framförallt har jag lärt mig att det hål som du lämnade i mig inte kan fyllas av någon annan men däremot kan jag kanske försöka hitta någon som kan ge mig något annat.
Under en lång tid efter din död letade jag efter dig. Ja just dig.
Någonstans försökte jag desperat fylla mitt liv med någon som jag kunde få känna samma känsla av tillhörighet med som jag gjorde med dig. Jag lurade mig själv enormt, men har också fått betala ett högt pris för det.
Jag letade efter någon som kunde få mig att känna mig så som du gjorde. Någon som kunde få mig att känna mig mindre ensam för det är väl kanske det som är mitt problem: Jag känner mig alltid ensam. Även när jag har folk omkring mig känner jag mig ensam, och så har det nog alltid varit.

Jag lurade mig själv Daniel när jag trodde att jag kunde hitta dig hos någon annan för ingen var och är som du, och kanske är det just det som är den stora lärdomen från de senaste 3 veckorna. Det var som ett korthus som skakat länge men som sedan föll ihop, och vet du? Det korthuset vill jag inte bygga upp igen.
Men mitt liv vill jag bygga upp. Jag vill ha en framtid, och jag ska försöka hitta en. Hur vet jag inte, men skam den som ger sig.

Fast mest har jag lärt mig dessa veckor att ingenting kan bli med någon som det var med dig, och det känns ändå mitt i all sorg faktiskt bra för det gör ju att jag kan minnas dig för den du var, och det vi var. Jag har slutat leta efter någon kopia av dig, och det kanske är den viktigaste lärdomen. Ingen är som du, och ingen kan bli som du.
Nu kan jag lämna det bakom dig, och jag tror faktiskt att dessa 3 veckor fått mig att ta ett stort steg i mitt liv, och ett steg i min sorg.

Kanske är det också därför jag just nu saknar dig så mycket. Jag saknar vår vänskap och våra samtal. Jag saknar dig, och även om det känns ruttet känns det också skönt att kunna sakna dig och hålet och tomheten i mig värker, men den värker därför att du var äkta. Du är det enda riktigt äkta som funnits i mitt liv på många många år, och för det Daniel….

Älskar jag dig, in i evigheten

/Walle

Under många år har jag skrivit på bloggen Walentines Värld.
Efter Daniels död har denna blogg tagit upp det mesta av tiden, men så sakta har jag börjat väcka den andra bloggen till liv igen.

Om du skulle vilja läsa den, eller följa så finns den på www.walentine.com

Idag Daniel gifte sig din vän Elin.
Hon och hennes Micke är numera Herr och Fru Andersson 🙂

Om du visste vad jag och Elin pratat, tänkt, skrattat, gråtit och vad vi delat minnen av dig. Vi är nog ganska lika jag och Elin på många sätt. Vi tänker och vänder, och funderar på allt, ibland antagligen lite för mycket för vårt eget bästa, men det är såna vi är. Människor som tänker behövs ju också i en värld där folk alltmer anser att det viktigaste som kommer ske detta år är att Idol snart startar igen. Fast idag tänker vi inte utan idag firar vi istället!

Jag och Elin har också lärt känna varandra utanför din sfär och jag är så glad för hennes skull idag. Jag blir alltid glad när människor som älskar varandra får enas på det här sättet.
Och tänk va! Deras pojk är ett år redan! Tiden går så fort!
Jag vet att du också skulle varit glad idag, och tänk så ditt hjärta skulle hoppat till när du sett alla kort på den lille. Han är så sanslöst söt bara 🙂

Kram på dig finis!

Och du!…
Leve kärleken!

Älskar dig, in i evigheten

/Walle

Blundar och ser dig sitta där.
Där vid köksbordet, och du ler.
Jag ler tillbaka och njuter.
Njuter av att du finns,
och njuter av att vi finns.
Låtsas att inget mörker finns,
och att du fortfarande är här hos oss.

Sedan börjar tårarna rinna för saknaden gör så ont i natt,
och verkligheten kom tillbaka.
Den där saknaden som finns där hela tiden,
och den jävliga verkligheten som ständigt gör sig påmind.
Allt det som ibland blir så tungt.

Vad jag saknar dig inatt,
vad jag önskar du var här.
Jag hade behövt din kram som stärkte så,
och jag hade behövt din trygghet som värmde.
I natt gör det ondare än på länge,
men natten måste gå.

När ingen annan fanns så fanns du,
och när ingen annan fanns så fanns vi.
Varför skulle du ryckas ifrån mig?
Varför kunde inte du fått en chans?
Varför skulle jag tvingas leva utan dig,
och så snart efter att jag precis insett att du ju skulle finnas?

Inatt är det svårt Daniel
Jag är tom, samtidigt som jag gråter för folk leker med mig.
De leker med mina känslor, och de leker med vem jag är.
Jag känner mig så fruktansvärt ensam,
och sitter här i ett mörkt rum och vet inte vad jag ska ta mig till.

Under en kort stund trodde jag att jag funnit någon,
en vän, och någon som lyssnade.
Någon som jag kunde få en del av i det vi hade.
Inte allt, men en del. En vänskap och en trygghet.
Men allt var nog en lek, och allt var nog en lögn.

Jag litar inte på någon längre,
för ingen finns att lita på.
Jag litar inte på att godhet finns,
för ondskan är det som jag ständigt möter.

Jag är ingen perfekt människa,
men jag försöker vara snäll och den som bryr sig.
Som tack får jag döden och besvikelsen som granne,
och som tack får jag spel och lögner att ha som minne.
Inte ens svar kan jag få,
och inte ens förståelse kan jag räkna med.
När leken och lögnerna är klara drar man sedan vidare,
och kvar är jag med frågorna och tårarna,
och man inser att man inte ens är saknad.

Varför är jag inte där du är Daniel?
Älskade vän vad jag saknar dig inatt.
Varför får jag inte vara där du är.
Där på den plats där ingen leker med mig.

De leker med mig Daniel
De struntar i om jag är död eller levande.

De förstår inte att många gånger gör jag det samma….

Jag skrev för länge sedan om den äldre kvinna som jag av en slump fick ett sådant stöd av i London dagen efter att du gått bort.
Henne tänker jag ofta på. Det inlägget finns här…

Idag kom jag att tänka på när jag för andra gången var och såg Phantom of the Opera den veckan för vi skulle ju gått på den 2 gånger. Vi hade ju under sommaren sett föreställningen från Royal Albert Hall och min ”phantom-mani” hade så sakteliga börjat smitta av sig på dig.
Det var på lördagen jag såg föreställningen igen, och jag längtade bara hem hem hem.
Hem till Henke, och bara få krama honom och gråta ut hos någon jag kände. Jag höll på att bokstavligt talat gå under och de enda anledningarna till att jag själv den veckan inte kastade mig i Themsen heter Henke, Jennie och Kevin. Jag hade stått på London Bridge dagen efter och sett ner mot strömmarna och det var nära. Allt var i kaos och känslan av att jag misslyckats kvävde mig.

Den där lördagskvällen hade vi fått mycket speciella platser i salongen. Vi hade fått platserna D15 och D16. Det var samma platser som jag och Mia flera år innan suttit på och där Mia i pausen berättat för mig att hon var gravid. Varför jag ens bokat just de platserna var kanske för att jag på något sätt med dig kände samma sak som jag gjorde med Mia. Inte för den brinnande kärleken skull men för att vi fanns där för varandra. Mia och jag blev så snabbt ett och så kände jag med dig med. Själsfränder som förstod varandra när världen, själen och tankarna stod i brand. Människor som skulle finnas där på något sätt för alltid.
Men så blev det inte…

Istället blev plats D 15 och D16 platser som nu påminde mig om två människor som jag båda skulle gift mig med men som istället tagits ifrån mig och där ödet på det allra jävligaste sätt lekt med mig.
Redan när jag kom in i salongen den kvällen kände jag att jag skulle bli tokig om platsen bredvid mig skulle stå tom så efter 1 minut reste jag på mig och gick ut till personalen och sade att jag hade en plats på bra ställe om någon kanske skulle vilja ha den. Jag förklarade snabbt vad som hänt och varför den platsen nu var tom.
Mannen jag pratade med fick en sådan enormt sorglig blick och bad mig följa med och vi gick upp till tredje balkong där man ser skitdåligt på sina ställen.
Där satt en familj och en liten tjej som visade sig vara 12 år, och efter förklaring från personalen och från mig till föräldrarna om varför jag hade en plats och att de skulle se henne från sina platser fick hon din biljett.
Tjejen var överlycklig och familjen var dessutom från Jylland så jag fick äran att prata lite danska. Hon kallade mig för en ”snäll gammal man”, vilket jag iofs kunde levt utan att höra 😛

Jag kände i alla fall att i all skit var detta en bra lösning, och jag trodde och tror att du tyckt om det också. Hon var i alla fall glad och känslan att göra någon glad ibland kommer man långt på.
Vet inte egentligen varför jag kom att tänka på det nu, men det gjorde jag bara. Det är mycket minnen som sveper omkring i mig just nu, och särskilt mycket minnen om tiden efter att du slets ifrån oss. Kanske är det normalt att det blir så emellanåt.
Saknar dig tussen min.

Älskar dig, in i evigheten

/Walle

You alone can make my song take flight
Help me make the music of the night

Kan inte sova fast det är ju iofs inget ovanligt.
Vet egentligen inte hur jag hamnade där men jag började titta igenom gamla inlägg på Facebook, och så kom jag då till september 2012.

Den 11 september på kvällen satt jag och Jennie och chattade, mest om dig. Vi var oroliga och du velade med allt, och då visste vi ju inte allt som vi vet idag om din sjuka medicinering som sjukhuset förgiftade dig med och allt annat. Både jag och Jennie var frustrerade som du säkert förstår. Vi pratade också länge om henne och hennes liv och hennes liv med Kevin och om mitt liv och saker som hänt. Sedan gjorde vi en plan om att om allt kraschade så skulle vi gifta oss om 10 år 🙂
Den 11 september skrev jag också på min Facebook:

Har precis skaffat Backupplan på giftemål om tio år. Tjejen är dessutom vrålhet! Jag må va kass som bög, men jävlar va jag går hem hos tjejerna. Haha

Sedan blev det den 12…

Klockan 18:45 den kvällen skrev jag:

Kära vänner. Jag orkar inte förklara för alla men vill meddela att Daniel som varit en del i mitt liv är död. Han hittades hemma avliden i sitt hem idag

Där började mitt kaos Daniel. Ett kaos som iofs är lättare att handskas med idag men som fortfarande ibland är ett kaos.
Tänk jag kan blunda än och se dig framför mig. Jag kan känna den där känslan man hade när man höll om dig, kramade dig och pratade med dig.
Jag kan fortfarande idag se dig där på skärmen på datorn i ditt kök, och jag kommer så väl ihåg alla nätter vi satt och pratade hela natten lång.

Då den 12 september 2012 var det bara kaos. *
Klockan 22:03 samma kväll skrev jag:

Förra tisdagen satt jag på golvet framför Daniel. Jag grät och sade ”Åker du tillbaka till Umeå kommer det gå åt helvete. Du dör om du åker tillbaka.” Daniel tittade på mig och sade ”Så fint, två psykfall ihop”
Idag är han död. Jag vet inte vad jag känner men hjärnan min är i totalt kaos. Har packat för i morgon men vet inte om jag kommer klara av det. Allt är bara kaos kaos kaos

Det var så det var. Det var kaos kaos kaos. Ändå åkte jag till London, och vilken jävla resa. Där satt jag sedan i London och såg kärleken till dig explodera från alla håll, och kärleken till varandra explodera från alla håll men själv var jag ensam. Aldrig någonsin har jag känt mig så ensam som jag gjorde där de dagarna.
Vad jag önskar Daniel att jag åkt till Umeå och besökt dig på sjukhuset istället för till London. Om någon haft emot det, vilket jag inte tror någon skulle haft, så hade jag tryckt ner hindersprövningen i halsen på dom, men jag tror inte, eller jag vet att ingen haft något emot det.
Varför gjorde jag inte det? Så jävla dum jag var som istället lyssnade på ”klart du ska åka i alla fall”

fast idag har jag kommit långt i min sorg Daniel, och jag tror att jag så sakteliga börja ”komma ikapp” Allt som hänt har gjort att mycket blivit senarelagt men jag börjar komma ikapp.
Jag vet idag att det värsta som hänt mig tiden efter din död är allt skitsnack. Gud vad det tagit på mig, och vissa personer Daniel som du kände skulle jag utan tvekan vilja slå in pannbenet på men jag gör det inte för det är inte värt det. Jag är bättre än så.

När jag sitter så här och läser gamla loggar och tänker på det kommer känslorna tillbaka samtidigt som den styrkan jag har idag gör sig mer påmind, och jag kan idag känna mig så stolt över vad jag gjort och försökte och försöker göra.
När jag hade varit uppe hos dig för 2 veckor sedan fick jag frågan hur jag kunde vara så dum så jag åkte 240 mil för att ”städa en grav”. Man frågade om jag gjorde det för de du älskade här nere, men nej jag gjorde det för dig och för mig.
När jag satt där vid din sten och fyllde på med ny jord, och slängde bort löv från hösten, städade bort julgranskulor etc så kände jag så starkt det naturliga i att jag faktiskt satt där. För det var ju så det var, och det var ju så vi var. De finaste orden och de vackraste kärleksförklaringarna och hyllningarna kanske har kommit från andra men jag är en person som tror på att det är bättre att aktivt agera, och det gäller i allt. Din grav såg förjävlig ut, och det gjorde den inte när jag sen åkte hem igen. Kort och gott så gjorde jag samma sak där som jag skulle gjort om du levde. Det som var styrkan i vår vänskap: Att finnas där för varandra, ja den styrkan finns där än och dagen jag insåg det tog jag ett stort steg framåt.

Jo, jag har kommit långt, och bland de tragiska minnena från den 12 september finns också minnena från tiden innan, och det är ju dom minnena som gör att allt annat orkades med. Det är ju de fina minnena som gör att jag orkade, och att stunderna av tvekan inför om det ens var värt att ha lärt känna dig aldrig vann.
För det är de fina minnena som gör att jag för alltid kommer älska dig.

Älskar dig, in i evigheten

/Walle

På min andra blogg skrev jag den 27 april 2012…

 Jag vill bli berörd igen.
Jag vill bli påmind om hur det kändes att vara behövd.
Jag vill känna känslan av att längta efter någon.
Mest av allt vill jag älska igen.
Kommer jag någonsin älska igen???  

Då hade jag redan bestämt mig för att avsluta mitt liv. Allt var klart, och jag spelade med i den sista akten i det som jag då såg som ett liv helt utan värde och mening.
Sedan kom du.

Du räddade mig då. Vet du det? Ja, det vet du. Vi pratade mycket om det du och jag.
För efter det där blogginlägget kom du in i mitt liv på det märkligaste sätt. Ja du kom in på det sätt som innan skadat dig så, men som nu ledde till något annat.

Den korta tid vi fick tillsammans förändrade så mycket, och var så speciell och kanske är det därför jag idag just nu saknar dig extra mycket. Kanske är det därför tårarna just nu inte vill sluta rinna tillsammans med minnen, tankar och funderingar.
Jag vann allt med dig samtidigt som jag förlorade allt. Jag vann mitt liv och fick en grund att stå på, men förlorade samtidigt den snabbt igen. Jag började tro på saker igen samtidigt som jag senare slutade tro. Jag vann min kraft och förlorade den, min ork och på många sätt mig själv, men samtidigt hittade jag mig i kaoset.

Tiden har gått fort, och ändå känns det som att allt hände igår. Jag önskar ibland att jag inte haft mitt jävla minne som kommer ihåg allt men samtidigt är jag tacksam för att jag har det. För det är i mina minnen du lever, och det är där vi finns. Det som var vår vänskap, och som så snabbt blev så stark.

Jag kan idag utan att be om ursäkt säga: Vad jag gått igenom denna tid min vän, och vad skit jag fått.
Idag har jag tänkt mycket på det, skiten. Jag har tänkt på saker man fått höra och saker man läst, och även om jag så skulle vilja bädda in allt med dig i bomull så kan jag inte det. För idag tänker jag också på hur ofta jag blivit sänkt. Hur saker som har sagt om mig sårat och på så många sätt förvärrat min sorg. Hur en del betett sig som svin för något annat går det inte att kalla dom. Som hon som med fina ord försökte framställa sig som det mest reko som fanns. En som jag skrev till i all vänlighet men fick tillbaka…

Du behöver inte hålla med eller konversera med mig för DU var en av dom som svek honom. Nu slutar vår diskussion i all fredlighet

Jag var visst en av de som svek dig, och det visste hon. Kanske var jag det. Kanske svek jag dig.
Jag låg inte med dig för pengar, som en del säger. Jag slängde inte ut dina saker som andra säger, och jag slängde heller inte ut dig. Fast kanske svek jag dig. Jag vet inte, men det jag vet är att jag i alla fall hade känslan av att jag gjorde vad jag kunde för dig. Jag vet att jag själv till slut brakade ihop då jag var vaken mer än dig efter nattliga samtal där jag var så undrande om du skulle leva dagen efter.
Ringde du den kvinnan med Daniel? Varför kom hon inte på begravningen? Varför vattnar inte hon dina blommor på din grav? Hon som minsann vet så mycket så att hon 9 veckor efter att du dog kunde vräka ur sig sånt och som menar att ”Man kan ju ha sina funderingar på varför vissa nu verkar vilja göra rätt för sig”

Nej hjärtat, jag har inte fallit tillbaka till något ältande eller frågande. Jag tänker bara, och jag tänker också annorlunda idag.
Min räddning kom för några månader sedan när jag äntligen tillät mig tänka fritt utan censur eller försök till ursäkter för andra. Det var då som jag i samma stund kunde ta vår relation för vad den var, och det var då allt vände för mig. Den dagen jag kunde säga till mig själv att ”Så här är det, så var det och så blev det”, ja då tog jag ett stort steg framåt. Den dagen kunde jag slappna av på ett annat sätt, och jag kunde sluta må skit för vad som sagt och skrivits.
Det gör inte att jag inte känner. Tro mig Danne, en del av ”dom där” hatar jag något gränslöst. Personen jag nämnde ovan är en av dom fast det är en person jag aldrig kommer behöva träffa eller ha mer med att göra. Den ”människan” kan på ren svenska dra åt helvete. Hon och några få andra.
Fast visst kanske hade du sagt något, och om det är så….tja det är ditt val i så fall. Jag har fått tillräckligt med bekräftelse denna tid för att faktiskt kunna säga med en väldigt rak rygg att jag gjorde vad jag kunde för dig. Om du inte såg det när du levde är du en idiot Daniel.
Och vet du? Du är ingen idiot, och jag vet att du såg det.

Jo, det har varit en tid av förändring och en jävligt guppig resa, men jag är faktiskt ändå ganska stolt över mig själv idag Daniel.
Om 500 år när någon får för sig att de kanske vill kolla hur psykvården var i Sverige runt året 2012 kommer de finna böckerna om dig på Kungliga Biblioteket. För ett litet tag sedan berättade en för mig att ”Jag har ju hört om Daniel innan, men en del verkar ha fått en annan syn på honom idag”
Sånt värmer för då kanske mina ord, och andras, fått folk att se att det fanns mer bakom han som emellanåt levde röjare på Möjligheternas Torg. Det fanns en människa bakom han den där unge herr Johansson. Har jag medverkat till det är jag nöjd för då har jag lyckats med det som var din dröm: Att få folk att förstå.

Därför blir det också lättare idag när man tänker på allt det med dig som var så fruktansvärt kul och roligt. Sättet du gick på, alltså WROOM! Sättet du tände en cigg på när du var irriterad. Eller när du ringde och varumaskinen inte funkade och maskinen var en ”Jävla horjävlafanhoramaskin”, och jag sade till dig att sluta svära så för att i nästa stund kalla min egen kaffekokare för ”jävlahorkaffekokare” och du bara ”öööhhh”. Eller sättet man kunde prata om 10 saker samtidigt med dig och för att i nästa sekund byta alla ämnen snabbt till något helt annat. Allt sådant, och en miljard saker till som var Daniel Johansson och som var allt det som gjorde dig till den du var, och den man saknar. Du som antagligen är den ende jag någonsin kommer köpa en maskin som jagar bort spindlar till 🙂
För det är ju det jag saknar. Det roliga, det ljusa och det man minns med sådan glädje.

Fast samtidigt är jag väl ganska nere idag Daniel, och min egna själ mår inget vidare men jag tror på att jag kommer komma tillbaka. Om NUS tror att fajten är över så tror dom fel, ja oj vad fel dom har. IVO ska vi inte bara tala om, och det är ingen personlig vendetta. Det är att rätt ska vara rätt, och något stinker i Umeå. Den fajten ska jag ta när jag orkar. Folk har dött som flugor på det där jävla sjukhuset och medan den norrländska mentaliteten verkar vara att ”Vi gömmer oss så har det inte hänt” så kan jag i så fall meddela att jag är ingen jävla norrlänning. Havets stormar från Kattegatt i väst ska storma omkring dom en dag.

Men det finns också en framtid förbi allt var psykvård och allt heter, och jag har en plan med mina böcker…
Efter ”Daniel Trilogin” kommer Regnbågsnatt.
Haha! Jag kommer aldrig någonsin glömma när jag läste stycket med säkerhetsnålen för dig. Din blick när du konstatera att ”Du e ju galen Walle” var så kul 🙂
Ja det finns planer för framtiden, och tro ingenting annat. Sorgen att du inte är med i den på något sätt, ja den värker självklart men så ville ju ödet att det skulle bli 🙁
Om någon sedan är intresserad av att läsa mina böcker är en helt annat fråga men det vet bara framtiden om. Ser vi på försäljningen av Till Daniel så ska jag nog vänta ett tag med att köpa Drottningholm fast å andra sidan har den sålt i fler exemplar än jag trodde.

Jo Daniel, när jag sitter så här och tänker på dig känns det svårt men det går. En som står dig mycket nära sa faktiskt för ett tag sedan en sådan bra mening som sammanfattar allt väldigt väldigt bra. ”Jo det är bra, men det kunde vara bättre”. Det är väl så det är. Livet kunde vara bättre.

Men ikväll ska jag innan jag somnar läsa det vi skrev till varann, och se på korten vi tog. Sedan ska jag försöka sova och kanske kommer jag drömma om dig.
Då kommer jag drömma om den vackraste killen jag träffat i mitt liv, med de finaste ögon någon haft och som hade det charmigaste leendet någon någonsin haft.
Då ska jag drömma om han som blev min vän, och som för alltid förändrade mig, mitt liv och min själ.
Då ska jag drömma om han som fick mitt hjärta och som för alltid kommer ha den biten hos sig.
Han som var du Daniel. Finaste Daniel.

Älskar dig, in evigheten

/Walle

(Denna gjorde jag förra året, men den passar lika bra in nu)

Ibland helt utan förvarning får man läsa saker som värmer en, och som gör en glad. Man blir rörd, glad och stolt och man känner att man orkar ett tag till.
Idag fick jag läsa en sådan sak Daniel, och vad jag behövde det, och vad det värmde. Tårarna rann men de gjorde det för att det jag läste värmde och gav mig lite hopp.

Tack till dig som skrev. Du som jag inte känner, men som gjorde min söndag så mycket bättre

Tack!