Monthly Archives: juli 2015

Fotografering på Universeum 8 juni 2012

Hej tussen.

Idag skulle jag lagt in ett långt inlägg här som jag skrivit på ett tag, men så insåg jag att jag inte ville göra det just nu. Inte idag så här dagen efter din födelsedag.
Nej, idag vill jag minnas allt det roliga med dig. Alla samtalen. Ja alla konstiga samtal man hade med dig ibland. Alla de där vändningarna som gjorde att det ibland var som att prata i telefon och åka berg och dalbana samtidigt. Ja, och varför inte minnas när vi åkte berg och dalbana. Du är den ende jag träffat som börjat skrika på Lisebergsbanan före det att man nått första backen uppåt! 🙂
Ja du är dessutom den ende som i alla fall jag besökt Universeum med som ägnade en halv dag, kändes det som, för att ta kort på en apa som du samtidigt var livrädd för! Jag skrattade så jag grät när apan sen hoppade emot dig och du skrek så precis alla i regnskogen på Universeum tittade på oss och jag kom med mitt ”Ingen fara folks! Vi är från Norrland!”

Jag tänker på alla nätterna med Skype. Du i din svarta morgonrock under köksfläkten och jag i min soffa. Där löste vi all världens problem, ja när vi inte bråkade om Carola då eller när jag försökte sjunga som Tom Jones *rodnar* och när vi inte jagade spindlar!
Jag tänker på Twitter och jag tänker på alla dina projekt. Jag tänker på när vi skulle berätta sagor för varandra och vi turades om att komma på varannan mening och de slutade alltid efter 5 min med att någon låg med någon för då hade vi tröttnat på sagan.
Samtidigt tänker jag på när jag ”intervjuade” dig och du pratade om ditt liv, din familj, dina vänner och allt som hänt och hur jag ibland glömde av att skriva ner det du berättade för jag blev bara så trollbunden av din styrka och den kampvilja och sedan fick du börja om.

Daniel skriver till Savannah om framtidens planer den 11 aug 2012

Jag tänker på när vi träffades första gången och det första jag sade va ”Nej men vad liten du är!” och jag tänker på när vi åt smörgåsbord på Liseberg och drack fullständigt vedervärdigt vin till som vi sen bytte ut mot coca-cola.
Allt det där tänker jag på idag så här dagen efter den jobbiga dag igår som var din födelsedag. Allt det där som var du Daniel. Allt det där som blev vårt liv ihop. Det som blev vår vänskap och jag tänker på hur snabbt du blev den bästa vän jag haft i mitt liv. Hur snabbt du fick mig att se bortom döden och istället se framtiden.

Allt det som gör att det igår gjorde så ont men som samtidigt gör att jag är så lycklig över att ha fått träffa dig.
Det är också alla de glada minnena, de jag nämnt här och miljoner till som gjorde att jag sedan orkade. När molnen blev mörkare och kaoset startade orkade jag faktiskt och jag fortsatte orka mer än vad faktiskt någon annan gjorde. Det kan jag säga idag med stolt och rak rygg.

Idag tänker jag på dom minnen som gjorde dig till det du blev i mitt liv och just nu rinner tårarna igen men de gör det för att jag saknar dig så förbannat för ingen människa har någonsin gett mig så många fina och roliga minnen så snabbt och ingen människa har tagit en sådan stor del med sig av mitt hjärta när han eller hon försvann.
För du har mitt hjärta med dig min älskade vän, tuss, själsfrände och livskamrat

Älskar dig, in i evigheten

/Walle

Du hade kanske inte gillat den här dagen så där vansinnigt mycket. Ålder och du kom ju inte alltid överens 😛
Tänk idag fyller du 26 år och det är så sorgligt att ditt liv stannade vid 23. Det är inte bara sorgligt utan det är så orättvist. Det är så satans jävla orättvist.
Jag önskar så att jag fick sitta hos dig idag Daniel, men jag kan inte. Jag har försökt som en dåre för att kunna ta mig upp men jag kan inte. Fast du är med mig hela dagen och jag ska tända ett ljus för dig idag.

Jag har tänkt idag på när du fyllde 23 och hur vi brukade prata om att 2 år senare skulle du vara närmare 30 än 20 och jag hade redan börjar fundera på hur jag bäst skulle kunna reta dig för det. Att jag fick Kevin att springa runt dig och sjunga ”Morbror Danne är gammal” räckte ju liksom inte 🙂
Tänk ändå mitt i allt det jobbiga som var med psyket hur livet ändå lekte ibland och hur ljus framtiden såg ut. Nu är den 29 juli istället en av de där dagarna som bara gör extra ont och de blir en påminnelse om hur det blev och hur det slutade.

Jag hoppas jag att du får tårta i himmelen idag Daniel och jag hoppas att du ser ljuset som brinner för dig.
Framförallt hoppas jag innerligt att du känner min kärlek och min saknad.
Jag hoppas du vet det. Hur fruktansvärt saknad du är min älskade vän

Älskar dig, in i evigheten

/Walle

Om en vecka skulle du fyllt år.
Vad jag önskar att jag kunde fått reta dig igen för att du började bli gammal och vad jag önskar att jag kunde fått fira den samtidigt med dig Daniel.

Den här sommaren är svår på så många sätt. Hur jag själv mått fysiskt ska vi inte tala om. Fötter som inte håller ihop med en hjärnskakning som slog ut mig totalt har gjort att jag varit fullständigt isolerad från det mesta.
Fast det som ändå är svårast är mitt minne. Mitt jävla minne som just nu varje dag minns de här dagarna. Det startade den 5 juli, dagen du åkte in och kommer fortsätta så här fram till och med den 12 september. Dagen då du….ja 🙁
Ja varje dag är ett minne nu. Inte bara jobbiga dock. Nej, lika mycket som jag kan tänka på vad som hände den och den dagen, ja lika mycket kan jag tänka på när du ringde mig på kvällarna och senare igen när telefonen legat på laddning. Hur du ibland låg under täcket och viskade för att inte väcka den du delade rum med och hur du nästa gång hade rummet för dig själv och vi kunde igen prata i timmar.
Men sedan finns också minnet av den där speciella känslan där igen om hur fel allt var, och kändes och hur fel allt blev när du lades in.
Saknar dig här gör jag också. Kom senast idag och tänka på en gång när du kom ner till gbg en gång och jag stod nedanför trappan på Landvetter. När du såg mig skrek du ”Walle” och sedan tryckte du
dig förbi alla som stod i rulltrappan. Folk blev skitsura men det brydde du dig inte om. ”Ja men ursäkta mig för att jag vill fram” hörde jag dig säga och sedan den där kramen jag fick. Gud vad jag saknar dina kramar Daniel.

Jag har så dåligt samvete över att jag inte kan komma upp nästa vecka, men jag får det inte att gå ihop. Just nu lever jag på Henke och underbara människor i mitt liv som hjälpt mig. Annars hade det fullständigt gått åt helvete. Man ska inte bli sjukskriven i Sverige när man bara arbetar 50% från början. Den saken är klar.
Vissa dagar lever jag på en halv liter kycklingsoppa. En sån förpackning kostar 5 spänn på Netto och den har jag i två dar. Det är ofta jag numer somnar hungrig och det är jobbigt att somna då. Jag äger knappt några hela kläder längre eller va fan jag äger ingenting faktiskt. Ja tänkt så livet blev…

Fast jag behöver få komma till dig. Jag måste få komma till dig snart. Jag behöver få sitta där hos dig och prata lite med dig. Jag blir galen om jag inte kan komma dit förrän nästa år. Fan jag vet inte ens om jag lever nästa år ju! Jag måste få mig upp, men hur vet jag inte. Jag vet bara att jag måste för min egen skull.

Jag har förresten inte sagt innan hur tacksam jag är mot Linda på Costas. Hon var hos dig i maj och gjorde så fint. Det var så sanslöst snällt av henne att göra det. Hon märkte väl på FB att jag mådde dåligt över hur jag anade att det skulle vara och så tog hon sig dit. Det finns änglar Daniel och hon är verkligen en av dem.
Jag blir alltid så glad när jag vet att någon varit där. Bara så jag vet att du har det fint och har lite sällskap. Kanske är jag bara löjlig men det känns bra hos mig. Det blir lite det samma som det var i början när du låg inne. Då kände jag det också ”bra” därför att då var du inte ensam. Ensamheten ja, den är stark just nu. Ensamheten var och är vår största fiende och ibland tar den sina offer.  Det märkliga är att det var den 14 maj som hon var där hos dig. Tänk att det blev just den dagen.

Jag saknar dig. Jag saknar dig så förbannat du som fick mig att köpa röda skor.
Jag saknar att ha någon att bry mig om och att känna för. Jag saknar en riktig vän och jag saknar våra nätter. Så ofta har mina tankar vandrat iväg mot ”Var det värt det här”, men det kommer jag till senare men visst var det värt det. Varje sekund med dig när saker var bra byggde upp att man orkade med resten.

Fast ibland önskar jag att min hjärna vilade lite. Ibland önskade jag att varje dag inte var ett minne.
Mest önskar jag att du kunde fått leva så nya minnen hade skapats.
Mest önskar jag det Daniel, min älskade tuss ♥

Älskar dig, in i evigheten

/Walle