Monthly Archives: februari 2015

Så är man här igen….

Sitter här på Solbacken med platten i knät, och väntar på att min skjuts ska bli klar.
Snart kommer jag till dig en liten stund.

Jag är så glad och tacksam att jag fick skjuts hit. Än en gång är de dem som inte kände dig som finns där…

Det är vinter, men samtidigt vår i luften idag. Norrland brukar verkligen visa upp sitt bästa väder när jag är här. Det är jag tacksam för.
Jag är så sanslöst trött efter en natt helt utan sömn, men känner mig ändå pigg efter dagens möten. Jag tror att du skulle varit lite stolt över mig idag. Jag hoppas det i alla fall.

Fast mitt i allt det här finns en tvekan i mig.
Varför gör jag det här?
Jag får beröm och fina ord, och kramen jag fick idag av en anhörig till en av offren från det där slakthuset i Umeå värmde enormt, men ändå….
Varför gör jag det här?

Jag skriver mer sen, nu ska jag snart få åka till dig <3

Så var det en sån där dag då man tänker extra mycket på dig. Fast å andra sidan har jag tänkt extremt mycket på dig hela veckan.
Egentligen hatar jag den här dagen, men ändå kanske man kan se den som en dag i kärlekens tecken, och kärlek e ju nice…

Du tyckte om kärlek, och du ville ju känna dig älskad.
Det var du, mer än du förstår antagligen, men jag önskar också att du sett den kärleken i ditt liv från de du faktiskt hade den ifrån, och lite mindre från de som inte en förtjänade att ha dig alls i sina liv.
Hur hade saker sett ut om du levt idag? Ja, den frågan lär vi inte få svar på, men någonstans inom mig så känner och vet jag, men det håller jag för mig själv. Det är ganska mycket som jag håller för mig själv nu för tiden Daniel, även här på den här sidan. Jag tror det är bäst så men idag ska jag inte vara bitter.
Idag minns jag dig, på vårt sätt, och vår relation som den var.
Idag blir jag påmind om varför jag saknar dig så in i helvete mycket fortfarande.

Sprid lite hjärtan i din himmel idag min tuss. Sprid lite kärlek, och ljus. För du är ju den starkaste stjärnan, och det vackraste hjärtat i den himmel jag ibland så gärna önskar jag fick dela med dig.

Älskar dig Daniel, älskar dig in i evigheten

/Walle

Hej min tuss.

Sitter här i, ett inte så kallt som jag trodde, Umeå och väntar på att strax dra iväg till flygplatsen.
Har varit här uppe under dagen på möte vilket iofs var bra för jag fick ju middag gratis. Resan betalade jag inte heller.
Funderar på om jag verkligen tillförde något idag med tanke på hur jag själv mår men å andra sidan är jag ju världsbäst på att gömma mig bakom en mask, och så spelar jag. Ja tänk så mycket teater man spelat i den här stan.
Jag ville så gärna åka till dig idag när jag ändå är så nära nu, men jag har inte råd. Det skulle kosta mig 500:- och det är 500:- mer än jag äger. Jag blev nästan full i skratt idag på flyget från Göteborg när man såg alla kostymnissar sitta där med sina laptops och plattor och de såg så rika och bekväma ut. Själv reste jag med 4 kronor på kontot. Men jag ska inte klaga. Man får ju pengar om 2 veckor, eller just det nä. Det får jag inte nä.
Jo jag ville så åka till dig och sitta hos dig en stund, men hoppas du förstår att jag inte kunde även om jag ville. Jag får komma någon annan gång istället. Jag var i stan tidigt så jag gick min lilla ”Umeårunda” i alla fall fast.

Det har varit extra jobbigt att se ”huset uppe på kullen idag”. Mådde riktigt illa faktiskt när jag gick in där, men det är väl så den bestående känslan av det där mördarhuset kommer vara. NUS är ju däremot inget som jag direkt behöver besöka ofta i alla fall, och tur är väl det. Jag har också en känsla av att när uppdraget jag håller på med nu är avslutat så lär mina besök i Umeå bli allt mer sällan. Några mer manifestationer den 12 september lär de ju heller inte bli, och det är väl kanske lika bra det.

Jag ringde Emma i förmiddags och det första jag sade till henne var att nu förstod jag hur du menade när du framställde Umeå som en stad där det rann blod på gatorna. Från början kunde jag inte förstå din beskrivning och känsla men nu gör jag det. Kylan, denna fruktansvärda kyla som finns här uppe, den hatade du, och den har man ju fått smaka på. ”Det är ju så i Norrland”, säger folk till mig. ”Ändra på det då för helvete”, svarar jag.
Dom ska förresten bygga nytt psyk här i stan. Hoppas de passar på att byta ut en del chefer och annat löst folk samtidigt, men det är väl ingen risk. Fast en ombyggnad behövs ju iofs. Avdelningarna ser ju för jävliga ut, men passar å andra sidan in i den vård de ger….
Nej Daniel, Norrland är inget för mig. Gud, jag som ville flytta hit! Snacka om hjärnblödning.
Det var du som var det braiga här, och att du nu är fast här för alltid är bara ödets vidriga sätt att agera på, men du fick i alla fall vara Göteborgare en liten stund, och med lite mer träning så skulle du lärt dig säga Götebôrg på rätt sätt 🙂

Vad jag saknar dig just nu. Vad jag skulle vilja ha någon som man kunde trycka undan de där jobbiga nätterna med.  Ja Gud vad jag saknar dig just nu Daniel.
Jag ska så mycket jag kan försöka komma till dig den 14 maj, men lovar kan jag inte göra. Jag vet att jag skulle behöva det, men vet som sagt inte om jag får ihop det.
Nej, nu ska jag stänga ner det här. Ville bara skriva lite till dig i brist på annat. Det känns märkligt att det närmaste jag har här uppe är du, och du finns på det sätt du finns. Allt det sjuka, alla sjuka omständigheter, och allt sjukt bemötande har gjort sig påmint idag. Bitterheten, och ilskan finns där också i mig, men om några timmar är jag hemma igen.
Jag var väldigt nära att faktiskt kontakta en person från din ”psyktid” då jag hade en del saker att ta upp, men sedan sket jag  i det. Jag låter det vara. Det har gått för lång tid för sånt nu. Det enda som känns bra är att jag kanske kan göra lite nytta för framtiden, och då är det ju i alla fall värt det.
Skriver snart igen min tuss.

Älskar dig, in i evigheten

/Walle

Jag vet egentligen inte varför jag skriver. Det enda jag vet är att det nog kommer bli långt, och knappt ingen kommer direkt bry sig. Tänk Daniel?! Du är fortfarande den ende riktige vännen jag har som jag kan prata med på riktigt om allt, och du har varit död i snart 2 2/2 år nu.

Jag är en ganska slagen man. Faktum är att jag är totalt färdig. De senaste 2 månaderna har på alla sätt varit för jävliga. En lunginflammation som inte gav med sig blandad med oro inför framtiden, och en snara när det gäller mitt arbete som allt snabbare dras ihop är mer än jag riktigt orkat med. Jag får inte fullt bidrag från Försäkringskassan längre, och jag sitter nu här fullständigt komplett barskrapad.
Förra veckan bet jag av en framtand, men det får vara. I helgen gick en kindtand sönder, men jag kan inte göra något åt det. Jag fick hjälp i vintras med två tänder så att jag i alla fall kan äta, men nu struntar jag i det. Tandvärken är för jävla jobbig emellanåt, men skitsamma.
Haha. Jag äger inte ens ett par hela jeans!
Haha, herregud Daniel! Jag är på botten nu! Jag kan verkligen inte komma längre ner.

Just nu saknar jag dig något så oerhört. Jag saknar dig därför att jag med dig kunde vara ledsen, glad, arg, eller ha den känsla jag för tillfället hade. Jag saknar att ha dig att prata med. Någon som du var som man ringde, smsade med, och som faktiskt också ringde till mig, men där jag visste att om det var något så fick jag finnas till, och inte som det är nu när jag enbart passar när det passar andra.
Jag har inga vänner Daniel. Så är det.
Jag har dessutom slutat försöka bli vän med någon för vad fan är det för mening att försöka med det? Jag är så satans jävla trött på att höra ”Men vi kanske kan höras sen”, och sen ringer man 3-4 veckor senare och skyller på vad fan som helst. Lustigt däremot att människor inte verkar vara lika upptagna när de har kärleksproblem kl 3 på nätterna. Då finns det tid, och det finns tid precis varje natt.

Jag är trött, så fruktansvärt trött. Sover gör jag inte, och sover jag är det i 2 timmar sen drömmer jag mardrömmar. Alla drömmar har samma mening: Det är någon som försvinner eller dör.
Det kan vara allt från dig, Henke, Jennie, Kevin, katterna, mamma etc, men alltid samma for av dröm. Någon försvinner och jag vaknar och kan inte somna om. Så här har det varit i 2 månader nu, och det börjar ta på mig kan man säga. Hade dina underbart fina vänner som hade så mycket åsikter om mig sett mig nu så hade jag nog passat in i deras bild av mig för nu ser jag verkligen ut som en fet och ful knarkare som är jävligt sliten.

Hela mitt liv just nu är ett spel. De få gånger, och med få menar jag få, jag pratar med någon spelar jag stark. Sedan lägger jag på luren, går och lägger mig på sängen och gråter. Jag gråter så fruktansvärt mycket just nu, och jag känner en sådan ilska samtidigt. Det ende jag kan prata med om detta är min samtalskontakt. Jag funderar på att fråga henne om vi kan gifta oss för tiden emellan våra möten känns ibland som en evighet. Fast det är klart, jag vet inte om hon känner för att ligga med mig och sedan lägga ut bilderna på Facebook. Jag vill ju inte ha ett ”leka affär” förhållande till liksom…..

Så här sitter jag tussen min, och önskar allt mer att jag lika gärna kunde dö jag med. För någon framtid finns inte. Jag kan inte riktigt själv förstå hur det blev så här men så blev det. Jag förstår heller inte riktigt vad det är jag ska se fram emot. Arbetslös eller sjukskriven, och utan någon som helst umgängeskrets. Jag är dessutom så jävla hungrig. I 1 månad har jag levt på kycklingsoppa. De kostar 7.95 kr styck och dricker du mycket vatten till dem räcker en sån påse i 2 dagar.
Ja, LOL, herregud Daniel man ska väl bara skratta åt det kanske.

Tänk om du vart här nu, och vi kunde gjort vår Kasslergratäng ihop. Sedan sitta där i köket och prata om allt…
Det är fina minnen jag har, och kanske det enda som inte en stor del av ditt övriga umgänge förstört med sitt skitsnack. De minnet kan ingen ta ifrån mig även om de lyckats förstöra precis allt annat mellan oss. Jag tänker ofta på just de där stunderna i mitt kök, eller i vardagsrummet. Du pratandes, jag med anteckningsblock, och sedan pratade vi om allt annat också.

Vad ska jag ta mig till Daniel?
Vad i helvete ska jag ta mig till?

Jag faller Daniel. Jag faller och det finns inget slut.
Snälla rädda mig härifrån.
Ta mig härifrån.

Snälla Daniel, byt plats med mig.
Jag vill inte leva längre.