Monthly Archives: april 2014

Det är söndag och jag är trött. Jag är mer än trött faktiskt.
Är totalt slut om man ska vara petig.

Har kommit in i någon period där jag inte kan sova alls, och sover heller inget knappt. Idag somnade jag vid 11 på förmiddagen och vaknade 2 timmar senare. Så här har det varit nu ett tag, och fortsätter de lär jag väl hamna i en psykos så småningom.
Livet är jobbigt just nu Daniel, jävligt jobbigt faktiskt, och jag önskar att jag hade någon jag kunde dela allt jag känner med.
Jag har blivit så rädd för människor rent ut sagt. Jag undviker alla mer eller mindre och blir allt mer isolerad.

Jag vill åka upp till dig. Vill sitta hos dig ett tag. Det känns som att jag för första gången kan åka dit nu utan att det finns en massa men, och, fast, och annat. Jag vill sitta hos dig ett tag. Plantera någon fin blomma bara och för en stund få vara du och jag, och ingen annan.

Jag kanske skulle ansöka om fonder som hjälp för jag tror ärligt att det skulle hjälpa mig mycket i den kris jag befinner mig i. En del i läkningen eller något kanske, men strunt samma. Jag har inte råd även om det skulle kännas bra. Fast jag skulle känna mig lite mindre ensam just nu, och jag har en känsla av att du är lika ensam du.

Någonstans där framme ser jag ett liv, men problemet för mig är att det är ett hav emellan och jag har ingen som helst aning än om hur jag ska ta mig över det. En dag kanske jag vågar slänga mig i det där havet och ge mig själv en chans att komma till andra sidan, men jag vet inte. Just nu känns det som att jag kommer va död på fredag.
Jag är så trött så trött, och så slut fysiskt och psykiskt. Fan Tussen, jag kanske ska lägga in mig på NUS?! Då lär vi ju ses väldigt snart med tanke på statistiken från det slakthuset.

Nej, livet är inte lätt, och hur jag ska komma ur det här vet jag inte. Jag vet i alla fall att jag vill komma ur det. Jag vill leva för det är jag skyldig dig, Mia och Putte. Det är jag framförallt skyldig mig själv. Fast hur gör jag?
Hur lever man Daniel?

Älskar dig, in i evigheten

/Walle

Hej Tussen.

Den här sidan har varit depp, och tja det är väl kanske inte så direkt konstigt. Det har ju varit min sorgesida, men idag ville jag skriva om något annat.
Ibland har sidan dränkts av min sorg, ilska och allt som jag känner, men jag insåg också att jag ibland även när jag skriver om sånt som inte från början ska vara nedstämt ändå blir det. Så låt mig skriva lite om allt det som gör att den här sidan finns, att jag slogs mot pillerälskarna på NUS, och mot byråkratinötterna på IVO/SoS, och att jag inte bara deletat allt om dig på grund av en del andras emellanåt sanslösa skitsnack om mig…

Idag fick jag en timme av lite kraft så jag bestämde mig då för att damma av översta hyllorna i bokhyllan i vardagsrummet. Ja, du vet den vi dansade in i, men dit kommer jag sen…
Där överst hittade jag ett taxikvitto, och det kvittot var från Umeå och utskrivet i juni 2012. Den dagen du kom hit. Först när jag såg de blev jag med ens sorgen, men bestämde mig, med lite tårfyllda ögon, att istället tänka att jag skulle vara glad för du kom ju hit, till mig!

Jag har så många fina minnen, glada stunder och vackra tillfällen med dig Daniel. Att vi började Skypa som vi gjorde på nätterna var från början ju för att du en natt mått så dåligt, men hur kul blev det inte sen?! Hur mysigt var det inte när vi satt där 100 mil ifrån varandra och pratade timme ut och timme in? Eller telefonsamtalen som aldrig ville ta slut, och tog dom slut ringde vi upp igen? Alla dom glada stunder som gjorde att man orkade med de jobbiga.

Jag ler lite när jag tänker på hur jag satt där vid vardagsrumsbordet med datorn framför och du på en köksstol i ditt kök med din dator på en annan, och hur fort timmarna gick. Jag tänker på allt vi pratade om, diskuterade och funderade på, och jag tänker på hur jag älskade dom stunderna. För så mycket skratt det var, så mycket leenden och ibland gapskratt.
Mina så kallade lektioner i danska med dig, som ju gick sådär…, och när vi pratade om allt vi skulle hinna med i London.
Jag tänker på när vi sjöng ihop, och hur du skrattade så du kikna när jag skulle försöka låta som Tom Jones. Då fick jag större succé när jag sjöng ”I Wanna wake up with you”med Boris Gardiner, för att inte tala om din succé, av en helt annan anledning, när du sjöng Evighet med Carola. Jag kommer aldrig någonsin mer kunna höra den låten utan att tänka på den där natten.
Dom nätterna, kvällarna och dagarna betydde så mycket för mig Daniel, och gör det än. De skapade alla känslor jag fick för dig, och de skapade oss.
Därför blev lyckan så total när vi träffades första gången, och där det tog 10 minuter ute på min balkong den där junikvällen och där man sedan insåg att det kändes lika bra detta att sitta mitt emot dig. Tiden flög iväg och vi kom varandra ännu närmare.
Tänk den där natten, klockan 3, ja då dansade vi vals. Ärligt så var du ingen hejare på vals, men du hade ju fått för dig att alla som jobbar inom äldrevården skulle kunna det, och av någon anledning blev jag, av alla människor, utsedd som valskungen. Både bokhyllor och dörrar åkte på smällar, och det var väl så här i efterhand bara ren tur att inte akvariet blev tömt på vatten den dagen med tanke på smällen när vi svängde lite för mycket.
Jag ler när jag tänker på hur vi ställde oss upp, och jag skulle föra, och jag lade handen utmed ryggslutet på dig och du drog direkt ner handen. Sedan kom det där leendet som bara du kunde ge med dina underbara ögon innan jag nöp dig i baken och flyttade upp handen igen. En valskung är av en respektfull sort 🙂
Där den natten såg du på mig sedan och sade ”Jag mår så bra här”, och jag blev så glad att höra det för Gud vad du fick mig att må bra. Gud vad du fick mig att leva.

Senare den veckan gick vi i stan. Du var med mig på Mias grav, och du fick se mina favoritställen i Göteborg. Vi vandrade och vandrade, och när min fot inte ville vara med så satte vi oss någonstans och vilade. Hela tiden pratade vi, om allt och inget, och öppnade oss totalt för varandra. Vi lekte jätteunga bland dinosaurierna, och du blåste såpbubblor på Universeum och jag vet att vi hade roligare än de 4 stycken barn som stod och kollade på oss och undrade lite vad vi var för några.

Jo, vilka minnen jag har, och även om jag efter att ha skrivit detta nu sitter med tårar i ögonen så är det ändå glada tårar blandat med de som gör ont för att jag saknar dig så förbannat.

Sedan kommer minnena av dig och George Michael.
Är det inte konstigt att jag som älskat den sångaren sedan Whams dagar numer ser honom och dig som samma. För det var vår musik. Samma skiva varje gång vi satt där på var sin sida i soffan, och där du sen lade benen över mina, och sedan satt vi ihop. Där stod tiden still, och där var jag så lycklig.

Ja du gjorde mig lycklig Daniel, och jag är så glad för den lyckan. För det var den som gjort att jag orkat med allt annat. Det var den vänskapen vi fick som gjorde att jag efter så kort tid hade kunnat ge mitt liv för dig.
En lärare jag hade på Viskadalen, Bosse, skrev idag att det finns ett talesätt som man kanske ska tänka på: Sörj ej att han är död utan var glad att han har levat
Det är ett klokt talesätt, men Bosse är en klok person. Jag berättade ju om honom en gång när jag berättade om att jag, liksom du, gått på folkhögskola.
Jo, jag ska minnas dig för det fina och för att du levt. Det behöver jag just nu, och tacksamheten jag känner för att jag fick vara nära dig är jag glad för.

Jag kommer aldrig träffa någon som dig igen Daniel, och jag vet inte ens om jag kommer känna så stark för någon på alla plan som jag kände när det gäller dig, och det är just nu helt ok.
För även om tårarna nu inte bara rinner, utan forsar ner, så är jag ändå lycklig att jag fick ha dig i mitt liv.
Jag är stolt och tacksam över att läkaren satt mitt emot mig och sade ”Daniel hade satt dig som närmast anhörig”, och just nu struntar jag i allt annat. Jag struntar i dumma mediciner, dumma doktorer, dumma människor, dumt skitsnack och dumma egna tankar.

Inatt lägger jag mig och är tacksam och glad för att en ängel kom in i mitt liv, och som förändrade det, mig och hur jag ser på allt. Jag är tacksam över att du öppnade dig så för mig, och för att du lät mig ha någon som jag kunde göra det samma för. Jag är glad, tacksam och känner bara kärlek.

Daniel Johansson, jag älskar dig
In i evigheten

/Walentine

Lyssnar på lite musik, och försöker så sakta ta tillbaka ”min” George Michael, och de låtar som vi alltid spelade.
Denna tyckte vi båda om, och den stämmer så väl på dig tussen min.
För visst var du Amazing!

I was mixed up when you came to me
Too broke to fix said ’daddy you gone, I’m missing my baby’
Still missing my baby

I was stitched up by the hands of fate
Said how you gonna make it on your own if luck is a lady?
Maybe luck is a lady

I was going down for the third time
My heart was broken, I was not open to your suggestions
I had so many questions
That you just kissed away

Tell me, I guess that cupid was in disguise
The day you walked in and changed my life
I think it’s amazing
The way that love can you set you free

Sitter och känner mig fundersam Daniel.
Du lär väl ha ett jävla liv runt dig där du vilar nu med tanke på att stan du nu befinner dig i tog guld i hockey igen. Vem vet, kanske någon kommer förbi i glädjeruset…

Jag kommer ihåg en gång när vi ”skypa” du och jag.
Du hade precis lagt dig, och sedan gick allt på 10 minuter.
Du låg på sidan och såg mot kameran, och sedan slöt du ögonen för du skulle sova. Strax efter öppnade du dom och sade ”Nej, detta går inte”. Omedelbart satte du dig upp, lyfte upp datorn och tog med den ut i köket och satte dig och rökte. Sedan kom frågan efter 2 minuter ”Walle, måste man leva när man mår så här?”
Du hade fått ångest, och det gick blixtfort.
Då vet jag att jag först faktiskt trodde att du överdrev för ”så fort kan det väl inte gå”
Idag vet jag annat för jävlar vad snabbt det går när demonerna kommer över en. Man kan skratta ena stunden, och i nästa är allt runt om en kolsvart.
Vi fixade den natten också, du och jag. Att jag minns den så väl beror väl också på att det var den natten vi sjöng för varandra första gången. Du valde Carola, jag Tom Jones….
Gud Danne, om någon sett oss…

Sådana nätter som du hade har jag nu, och dom är för jävliga. Någon att skypa med har jag inte, och de jag pratar med är få, och det är väl egentligen skitsamma. Jag förstår dig bara mer och mer, och tja de e inte lätt de där inte…

Inatt däremot känner jag mig också förbannad, och jag känner mig förbannad på så jävla mycket.
Allt kan sammanfattas med ett ord: Hyckleri.
Jag svär Daniel att en dag, om jag lever så länge, ska jag skriva en bok om hyckleri. För det är något man fått smaka på mycket i många olika former i sitt liv. Både långt långt före jag kände dig, och efteråt. Skola, jobb och annat kan sammanfattas med just ordet hyckleri.
Det som idag gör mig förbannad denna natt är att jag funderat mycket den senaste veckan på hur allt blev, och allt mer inser jag att en stor del av de bitarna i mitt psykiska illamående som jag har just nu och som rör dig kommer av att jag är så jävla trött på att känna att inte ha fått eller får på något jävla sätt vara det vi var. Jag är pisstrött på att vara anonym för i ärlighetens namn så är det ju så att den ”offentlighet” som jag fått har jag skapat. Trots att jag vet saker får jag inte säga det, och då är det inte saker som du själv inte ville skulle komma ut som jag menar.

Det som varit så vansinnigt intressant under den här resan är hur bra det är, och hur ok det är om jag klagar på sjukhuset. Där gör det ingenting om jag går fram som en ångvält, eller slänger kärnvapen mot huset/personerna. Hade jag skrivit upp listor här vad läkarna dina hette etc hade en del tyckt ”Gud va bra” etc, men allt annat ska det hållas tyst om.
Ja, en del saker ska det hållas tyst om, och så ska det vara i all evighet, men allt? Varför?
Ja, en del är självklart respekt för andra, och för dig. En  del saker ska man heller inte rota i, men vissa saker borde man rota lite i, och man borde få ryta till. Ibland känner jag, och du får gärna tycka att jag leker martyr nu för det bjuder jag på i så fall, att jag hela tiden fått visa så helvetes mycket hänsyn hit och dit. Fast någon hänsyn tillbaka vet jag inte om jag direkt tycker att jag fått, och avsaknad av respekt har jag redan gnällt om så mycket så det tänker jag inte gå in på igen.
Just nu finns det en sådan sak som jag vill ryta till om. Det är en sak jag så gärna vill skriva om, och skrika till om så det ekar, men det kan jag inte för om jag gjorde det skulle jag med ens bli elak, dum och respektlös. Att du själv antagligen garvat och gett ifrån dig de där leendet som bara du kunde göra om jag röt till spelar ingen roll. Du finns ju inte mer så nu är det andra regler som gäller. Att jag vill ryta till om en sak som i allra högsta grad rör dig spelar heller ingen roll. Nej, jag får vara tyst och vara irriterad lite så där i smyg. Det är väl också det som gör det så jobbigt för jag är liksom känd för att vara en person som gärna ryter till när jag märker eller ser att något inte är bra. Snacka om att jag fått fan svälja hela min personlighet i den här soppan alltså.
Sedan är det ju så här att jag faktisk anser mig ha rätten att ha åsikter i vissa saker när det gäller dig, men å andra sidan verkade jag ju mer ha varit din godman än något annat, och dom kopplas ju bort i samma stund som…ja…du vet.

Ja, jag är förbannad men jag inser också allt mer att det är nyttigt att vara det. För i grunden handlar allt just nu för mig om att komma tillbaka. Att bli hel igen, och att bli Walle igen. Walle var, som du vet, en man med åsikter. Jag har alltid varit den som fått saker att ske, och den som engagerat sig. Den senaste tiden har jag däremot knappt haft ork att köpa mjölk på Netto, och den mycket dåliga cirkeln måste jag komma ur.
När det gäller mitt jobb har jag redan börjat genom att helt enkelt förklarat att det inte funkar längre. När det gäller delar i mitt privatliv har jag också rett ut både det ena och det andra, och uteslutit element som inte varit bra för mig, men sen kommer vi till dig, och du är faktiskt bland det mest traumatiska jag varit med om.
Hur går jag vidare där?
Jo, genom att bli förbannad, genom att inte låta hyckleriet ta över, och faktiskt genom att våga se mig själv, oss och det som var på det sätt som det var. Det är så jag ska göra, och inget annat sätt finns. Jag har faktiskt redan börjat. Denna vecka tog jag ett beslut som känns bra. Vad det handlar om lär du märka så småningom.
Det får inte handla om att slåss, för så länge jag slåss så går jag inte vidare, utan det handlar kort och gott om att våga sätta sig ner och faktiskt erkänna att man är ganska ok. Det jag gjort är ganska ok. Jag har gjort vad jag kunnat på alla sätt. Det är så man går vidare!

Jag måste nämna din vän som skrev förra veckan, för jag insåg nu att det faktiskt hör hit. Det var Elin som skrev en sak som värmde så enormt. Det värmde därför att hon ser och har sett, och hon vet dessutom hur jag mår. Klockan var tio i åtta den kvällen när jag läste det. Jag låg i sängen och hade bestämt mig för att livet var skit och jag skulle dessutom strunta i min tvättid som skulle börja 10 minuter senare.
Så läste jag hennes text, och med ens fick jag en sådan styrka i mig. Jag började faktiskt flänna av texten, men reste på mig och bestämde mig för att ”Här ska tvättas!”
Hennes ord värmde just för att jag fick lite bekräftelse och lite stöd. De orden värmer idag med, och egentligen förklarar ju just den händelsen allt det jag försöker mumla fram här.
Sedan jag läste det har jag haft en annan styrka i mig, och Erik, som du ju känner till….. sade idag att ”Fan är de Walentine som är på väg tillbaka”. Han om någon människa har varit arg, och ibland har han velat åka till Norrland och hälsa på. Något som jag tror är bra att han låtit bli faktiskt.

Hon, Elin alltså, är en av de få som gett mig lite credit, och det lever jag på.
Jag har inte gjort något för dig för att få beröm. Någon hund är jag inte, men alla behöver lite bekräftelse och när man får det tar man åt sig av det och man får en styrka av det. Så enkelt är det bara.

Jag vet idag att jag har en jävla lång väg att gå Daniel. För oavsett hur mycket jag än älskar dig så är faktum det att de sista två åren har varit bland de värsta åren i mitt liv. Att ha fått träffa dig är jag tacksam över, men priset för det, ja det priset har varit enormt högt. Jag är faktiskt ibland avundsjuk på de som så lätt kan hylla sig själva och sin relation med dig medan jag själv slagits med alla mörka tankar, men nu är det ju som det är med det.
Om det varit värt det? Ja du Daniel, ibland vet jag faktiskt inte det om jag ska vara helt ärlig. För vad har jag kvar?
Några papper som du skrivit under på där det står att vi skulle heta Johansson – Andersson. Jag har kort och mail från dig, chattloggar och så självklart minnena. Men ingenting är ju värt något egentligen utåt. För utåt kommer du ju för alltid alltid alltid vara någon helt annat än den Daniel som du själv, och några få andra, hävdade att du faktiskt var.
Jag vet, du vet, och några få andra vet hur det är. Jag vet t.ex sen igår att du och jag var faktiskt det sista du pratade om i ditt liv. Det gör mig inte viktig, men det gör vår relation speciell. Det lever jag på trots allt. Det och andra minnen.

Så, ett år ”för sent”, har väl processen kommit till det stadiet att jag nu faktiskt ser dig som död, och insikten har kommit att om jag själv ska leva måste jag göra det utifrån mig själv. Jag måste komma tillbaka till att bli en Walle som jag trivs med.
Den Walle som slogs/slåss mot idioterna på NUS, ja det är den riktiga Walle, och den Walle vet jag att du tyckte om, men den Walle måste också lära sig att slåss utan bekostnad av sig själv. Det måste jag träna på, och har väl egentligen redan börjat genom att jag avsagt mig kontakten med många som enbart suger ur energin ur mig. Det var ett steg, men det finns många kvar.
Jag måste också börja lära mig leva ett liv som jag vill ha det, inte som andra vill. Jag kan lika lite sörja dig genom andras relation med dig som jag kan leva mitt liv enbart genom att finnas till för andra. Nu måste jag försöka hitta mig själv, och inatt är det lätt att skriva de orden. I morgon kommer det säkert kännas som en omöjlighet, men man får ta en dag i taget.
De dagar som känns ok nu får jag njuta av, av de som är de jobbiga får jag försöka uthärda helt enkelt.

Snart är det sommar Daniel och då ska vi släppa böcker. Jag skulle vilja montera in små kameror i varje bok för jag vet att så många kommer sätta kaffet i vrångstrupen när de läser vissa delar, och jag skulle vilja se varenda min hos dom men jag har en liten känsla av att jag kommer få veta en del hur det tas emot i alla fall…

Nej mitt hjärta. Nu ska en Walle försöka sova lite. Tror jag kommer kunna somna gott idag vilket i så fall är första gången på hur länge som helst. Sådana nätter får man njuta av. På samma sätt som jag får ta dina få vänners fina ord till mitt hjärta, och njuta av dom, och bevara dom där. För där växer dom, och blir en styrka. En värdefull styrka.

Älskar dig, in i evigheten

/Walle

Det är sent, klockan är strax fem och jag ska väl försöka sova snart.
Har pratat länge med en vän till dig inatt, en fin vän som jag vet att du älskade enormt mycket.
Vi pratade om dig, om oss, om mig, om henne, om allt, och så pratade vi om saknaden efter dig och hur fel allt blev.

Ibland skrattade jag faktiskt, och log med sådan värme. Hon var verkligen din ”Helena”.
När du var arg på mig skrev du till henne, ”Kolla så dum Walle är!”, samtidigt som jag skrev till Helena ”Kolla så dum Daniel är”. Dom höll med lite lätt men visste att i morgon är allt bra igen, eller så är det bra redan om 20 minuter. Jag tror dom känner/kände oss bättre än vad vi känner/kände oss själva. Dom såg och dom visste att vi nog inte riktigt fungerande utan varandra. Dom visste våra planer och dom visste att det inte fanns någon förljugen askungesaga utan att vi båda var väl medvetna om den verklighet som rådde.
Vet du? Vi fungerande verkligen inte utan varandra. Din sista vecka är ju ett väldigt bra exempel på det, och mitt liv sedan den 4 september när medicinerna ”vann” är ett lika bra exempel på det.
Det är i alla fall så skönt att ha henne, och hon är en av de få jag kommer ha kontakt med i framtiden av de som jag träffade på efter din död. Hon är en person som blivit min egna vän. En person som också saknar dig enormt, och som också ibland fortfarande har svårt att förstå att du är borta.

Jag saknar dig så enormt just nu Daniel. Tänker så mycket på dig, och idag, eller inatt, bestämde jag mig för att göra en sak jag hittills inte klarat av. Platsen du har här i klädkammaren som fortfarande ekar tom förutom några av dina kläder. Det är dags att göra ordning den nu. Ja inte just nu, inte idag men snart. Ett steg till mot livet utan dig. Ett nödvändigt ont som måste göras, även om man inte kanske vill.

Vi ses snart kanske, ja väldigt snart kanske om myndigheterna vill. Jag behöver få komma till dig nu känner jag. Det behöver jag för min egen själ och för andra orsaker.
Nu ska jag sova Tussen min.
Kom till mig i mina drömmar, och kom även till din vän. Vi behöver det.

Älskar dig, in i evigheten
/Walle

Hej tussen min.

Ännu ett litet brev från min hörna på jorden till dig där i himmelen. Det var ett tag sedan jag skrev. Kanske för att jag inte har samma behov att skriva lika mycket längre. Tiden går ju, men också för att jag inte skriver så mycket alls just nu. Faktum är att jag skriver inte ett dugg på något för tillfället.

Jag är sjukskriven nu, och har varit så i en månad. Jag mår faktiskt inte så speciellt bra. Kanske har allt kommit ikapp mig. Jag har en depression säger dom, och det stämmer nog.
Eller nog, det stämmer kort och gott. En depression med inslag av ångest, och nätterna med det Daniel. Ja, sådana nätter känner du ju till.

Vet du, jag hade behövt någon som Skypade med mig just nu. Någon jag kunde ringa till, prata med, bara få vara med. Någon som var som vi var. Fast jag har ingen sån, och vet heller inte om jag vill ha någon annan än dig faktiskt till det.
Något som allt med dig gjort är att jag idag är fullständigt livrädd för att skapa mig nya relationer. Tänk om dom också dör? Tänk om samma jävla nedtryckande mottagande möts mig igen sen efteråt? Nej, inte mer. Jag klarar inte det en gång till.

Så nätterna tillbringar jag gråtandes, och med dödsångest. Ibland vet jag inte om jag är rädd för att dö eller rädd för att leva. Jag vet faktiskt inte längre någonting förutom en sak, och det är att jag är där jag var när vi träffades fast med stor skillnad. Nu har jag ännu mer att sörja, och fundera på. Det är som att livet tog ett steg framåt i 2 år, och sedan hoppade det tillbaka men där alla såren efter de 2 åren är kvar.

Jag har så mycket i mig Daniel. Så mycket som behöver komma ut, men jag är rädd att öppna den ventilen för jag tror inte den går att stänga igen då. Vad gör man i ett sånt läge? Få hjälp av psyk? Knappast! Vem som egentligen får hjälp av dom är en sån där fråga som bara Gud kan svara på. Men egentligen vet jag vad felet är, men hur jag ska lösa det, och få det ur mig vet jag inte.

Det som skrämmer mig är att jag så totalt saknar drömmar idag. Jag har inga planer för framtiden, och inga drömmar om framtiden, och ingenting där framme att se fram emot.
Jag som alltid varit en ”projektmänniska” har fullständigt tappat all form av kraft.
Kanske är det naturligt, och kanske är det ”bra” just nu. För nu ska jag ju läka mina egna sår, och faktiskt Daniel lämnade du en del sår i mig. De flesta av dom kan du inte hjälpa, ja knappt några av dom, men sår finns där och en del går djupt in i mig.
De kommer väl läka kan jag tro. Med tiden, och när den tiden sedan kommit är det väl dags för att försöka pussla ihop en igen till att bli något man trivs med.

Gud Daniel, det är så jävla mycket jag vill skriva här, men av någon anledning så måste jag visa så jävla mycket hänsyn hit och dit. Jag är så trött på att visa hänsyn så du anar inte, och en dag kommer de nog braka, men det är i så fall bara positivt.
Klart är i alla fall att ju mer tiden går desto mer inser jag att allt jag funderat på, tänkt på och skrivit här och för mig själv stämmer. Alla tankar, och alla misstankar jag hade före du försvann stämmer. Allt det du sade stämmer och det enda som egentligen var fel var att vi/du/jag förminskade det vi trodde och anade.

Nej, nu ska jag försöka sova. Ska drömma om dig inatt. Det gör jag ibland ska du veta. Mest då om våra nätter där vi satt och pratade hela natten lång. De nätter då våra förvirrade liv fick lite trygghet, och lugn.

Älskar dig, in i evigheten
/Walle

Det är natt, och jag är så trött Daniel, men sova kan jag inte.
Får jag citera dig lite?
”De e inte så bra med mig nu”
Nej, de e inte det. Jag har väl gjort det som så populärt kallas ”Gått in  väggen”, men det är väl egentligen inte så konstigt kanske.

Jag har så mycket jag vill skriva till dig, men det är som att mina ord tagit slut.
Jag sätter mig gång på gång vid datorn och ska skriva, men ingenting kommer ur mig.
Jag är så trött, och så sliten, och så jävla ensam.
Fast nu har jag själv valt att backa från alla. Jag orkar inte känna att jag är i vägen mer, och jag är trött på folks ignorans.
Vad lika vi var du och jag….

För 2 år sedan vid den här tiden hade jag bestämt mig…
Allt mer kommer den känslan tillbaka.
Allt mer kommer tomheten, och likgiltigheten in i mig igen.
Hur ska jag klara att stå emot det?
Skit samma egentligen, det är inget viktigt.
Ingenting är viktigt.

Inatt har jag haft ångest, men inatt ringde jag ingen, och skickade inga sms.
Ingen svarar i alla fall så varför kränka sig själv?
Jag satt på golvet och rökte istället och försökte svälja de mörka tankarna bara.
Det gör ont i mig, och jag har ingen att dela den smärtan med.

Jag tror vi ses snart Daniel.
Jag vill det faktiskt. Inte bara för din skull.
Nej, jag vill bara sluta leva.
Kan man göra det?
Kan man låta bli att ta sitt liv, men ändå slippa leva?

Jo, det är ångest inatt.

Älskar dig min ängel
In i evigheten….