Monthly Archives: januari 2014

Puh, har skrivit hela kvällen, och sedan har jag ändrat, raderat och strukit och lagt till. Nu inser jag att jag inte kommer blir klar ikväll, men vill ändå skriva lite till dig.

Jag har ju den senaste tiden förstått att en del människor verkar tro att jag faktiskt tror att dessa brev når dig. Att denna sida från början startade som min egna sorgesida, och även en sida som jag en gång vill komma tillbaka till och se på i framtiden verkar inte alla förstått. Andra är ju också ”Oroliga” för att jag skriver för mycket, hur jag skriver, när jag skriver, om jag skriver etc så det är fantastiskt vilken otrolig uppslutning det finns omkring mig Danne….. yeah right.

Det som är komiskt i allt elände är att allt jag publicerar gör jag här på till Daniel, och ingen annanstans. Så det måste va jobbit att först ”gå hit”, och sedan läsa och sen ja…
Men va fan Daniel! Jag har ju under 2013 fått veta att jag är misshandlare, för fet, ful, dum, elak och så det där med att jag kanske va Peddo också.
Tänk vad man lär sig om sig själv ibland tussen min.

Jag borde känna mig nedslagen idag, och va helt knäckt. Idag meddelade ju JO att de fina myndigheterna inte gjorde några fel och det finns ingen anledning till vidare utredning. Så jag borde vara knäckt men det är jag inte.
Som du vet är vi i startgroparna att starta en förening, och den kommer gagnas av detta. Inte av ditt fall enskilt. Vi har redan bestämt att föreningen inte ska ”handla om dig”, utan om Sverige i allmänhet och om all skit runtom. Du är vår inspiration har vi bestämt, och du finns med i föreningens stadgar som en ledstjärna och där ska du va, men samtidigt handlar det ju i grunden om vilket samhälle vi vill ha, och just nu suger det samhället tycker jag. JO visade idag att jag dessutom har rätt för uppenbart finns det inga rättigheter som patient i Sverige.
Så nej, slagen är jag inte utan mer säker på att jag gör rätt.

I oktober 2012 skrev jag ett inlägg som jag döpte till Lex Daniel.
Där tyckte jag att man skulle införa en ny lag för att förhindra att det som drabbade dig skulle upprepas. I förslaget stod det bland annat:

* Ingen ska behöva vänta mer än en vecka på att en individuell vårdplan upprättas.
* Ingen ska behöva vänta mer än en vecka på samtalskontakt
* Inför en tillfällig LPT, max en vecka, för personer med självmordsrisk. Under denna tid ska alla resurser sättas in för att kunna erbjuda en vårdplan som passar patientens behov och där självmordsrisken också bedöms. 
* Inför en nationell databas där alla patienters utskrivna mediciner registreras. Detta för att hindra att för mycket mediciner skrivs ut genom att man besöker olika läkare
* Landstingen ska vara skyldiga att erbjuda personer med ADHD (och andra Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar) kurser och stöd i sitt funktionshinder.
* Människor som missbrukat sina mediciner ska ej kunna få ut mer än en veckas ranson i taget på apoteken.
* Varje landsting ska vara skyldiga att erbjuda en psykvård som är anpassad för människor med NPF.

Kanske är det dags att börja slåss för den lagen nu för nu har vi på papper att det var OK enligt dagens regler det som hände med dig. Ja vi får se hjärtat, vi får se.

————-

Ikväll chattade jag lite med en person som kom att betyda enormt mycket för dig, och hon skrev en sak Daniel som värmde mig så enormt:
”Jag har aldrig sett en sådan stark och fin kärlek någonsin. Min dröm är att få träffa någon som vill älska mig lika mycket som du älskar Danne..”

Jag blir glad när jag hör eller får läsa sånt. Medan vissa starkt gör vad de kan för att visa sin avsky gentemot mig, så finns det vissa som gör tvärtom, och det värmer och orden idag gav mig kraft. Ibland blir jag nedslagen av den kyla man möter men jag försöker bara svälja det.
Snart kommer dessutom boken Danne, då ska MIN historia komma ut.
Den historia som till slut kom att handla om 69 dagar i helvetet. Det helvete som startade i samma sekund de skrev in dig på psyk, och där jag försökte göra vad jag kunde för att hjälpa. Vår vänskap ska den handla om, och vissa lär bli förvånade…

För du visste väl när du levde hur jag försökte va? Ja det visste du. Jag har äntligen kommit till den punkten då jag insett att jag faktiskt vet att du visste det, och det känns bra här i vårt lilla hörn i universum.
Utanför där finns allt annat, men här finns vi, och ibland trivs jag med att det är så med tanke på hur det blev. Ibland behöver jag min sida, denna sida, där jag får skriva av mig.
Redan nu har jag ibland gått tillbaka och läst och tänkt ”Så mådde jag då, och så tänkte jag då”, och det har varit nyttigt.

Nej, nu ska jag sova. I morgon har jag en lång dag, och dagarna framöver kommer bli ännu längre, och dom kommer bli svåra. Hur det kommer sluta vet jag inte men det får vi se.
I värsta fall kanske vi ses snart, men jag är inte rädd längre. Kanske har jag haft det för länge över mig för att det ska skrämma mig, men om det vet bara ödet om. Fast tills vi vet kör jag på som vanligt.
Så vi får se…

Älskar dig Daniel, in i evigheten

/Walle

Utan dig hade jag inte lärt mig älska den norrländska naturen, surströmming, mormorssaft och allt. Min sorg är att jag aldrig fick vandra där med dig, men ändå är det dig som jag kan tacka att jag fann detta paradis.

En natt som denna då sömnen inte vill komma satt jag och pusslade ihop lite bilder som jag tog sommaren 2013.

Musiken känner du igen. Det vet jag 🙂

Fick beröm idag för ”Till Daniel”, boken alltså.
Det värmde, men när jag kom hem så blev jag bara depp.

Önskar så att jag aldrig hade mått så.
Så som jag gjorde då,
så som jag gör ibland än.

Saknar dig idag.
Känner mig ensam idag.

Om jag bara hade någon som visste….
som visste allt.

Nån som brydde sig…..

Det är söndag kväll, och jag är trött. Känner mig sanslöst sliten.
Den senaste tiden har jag haft stora problem med min andning, och även andra saker som du känner till sedan vår sommar har gett sig tillkänna, men de får vi klara. Hade önskar du var med mig, men jag får blunda och låtsas att du är hos mig.

Den senaste veckan har varit ett helvete Daniel. Det är så enormt mycket som hänt, men samtidigt också mycket nyttigt. Jag har fått lära mig mycket om mig själv, men också om andra. Jag har fått lära mig att om jag ska ha någon chans att överleva så måste jag lära mig att lita på mig själv, tro på mig själv, och se till de fördelar jag ändå har som människa. Kort sagt så måste jag börja acceptera Walle.

I sorgen efter dig finns smärtan över att jag fick bevittna på så nära håll det som sjukvården utsatte dig för, och känslan av att man inte räckte till kommer ofta över mig fortfarande.
Sommaren 2013 lärde jag känna en person, som jag iofs inte fick samma känslor för som jag hade för dig, men en person som jag trodde jag kunde rädda, och som jag tyckte väldigt mycket om.  Då förstod jag det inte, men nu gör jag det, att det jag inte lyckades med dig, ville jag göra med denna person. Jag ville hjälpa honom för han mådde inte bra då.
Tyvärr insåg jag försent att den personen inte var som du. Den personen hade en helt annan agenda, och alldeles försent insåg jag att personen lekte med min sorg efter dig. Personen visste vad som skulle sägas för att få min oro att explodera totalt.
Tyvärr är jag dålig på att lyssna på mig själv. Så istället svalde jag det och låtsades om att ”Det blir bättre i morgon”, men det blev aldrig bättre. Istället slutade det med att ingen person någonsin gjort mig så illa som denna människa. Fast det är jag som varit dum! Det har personen starkt poängterat. Personen själv är offret i detta som i exakt precis allt annat i sitt liv.

Varför utsätter jag mig för sånt här Daniel? Hur kan jag tillåta mig själv att prata med människor som vet allt jag gått igenom och ändå ringer mig och berättar att ”De beställt Lyrica” enbart för att de vet vilken jävla ångest bara det namnet ger mig?
Varför tillåter jag inte min ilska som poppar upp att fortsätta vara just ilska utan varför kväver jag den hela tiden? Varför vill jag inte lita på min magkänsla för den brukar ju stämma. Personen och jag träffades nåra gånger och det var helmysigt, och trots att varje hjärncell sade till mig att det inte kommer ske igen att vi skulle ses så ville jag inte lyssna på det. Istället försökte jag tänka ”Jo då, du har fel Walle”, men saken är den att jag inte haft fel i något av det som jag trott skulle hända, men ändå lyssnar jag inte på mig själv.

Vi är några hejare på att va självdestruktiva du och jag Daniel.

Samtidigt är jag ledsen för de minnen jag har av denna människa, ja dom vill jag ändå att dom ska få vara det jag trodde att dom var. Ställen vi besökte och speciellt en kväll när vi satt ute och rökte ihop nere vid en älv. Det var så underbart då, och jag blir tårögd bara av att tänka på att det antagligen inte var så speciellt fint ändå, och framförallt gör det ont för att man trodde att man skulle få uppleva det igen. För den kvällen var en av de finaste kvällar jag upplevt, och framförallt blev personen där någon som efter dig blev så viktig. Där den kvällen kände jag att mitt liv skulle gå vidare, men sen när allt som jag trodde funnits visade sig vara allt annat gjorde det ännu ondare än innan.
Jag önskar så att det inte slutade som det gjorde, men allt är egentligen mycket enkelt. Jag behövdes inte mer….

Ja denna vecka har varit jobbig på många plan. De närmaste veckorna kommer jag få tillbringa mestadels på sjukhus, och emellan där ska jag väl försöka leva men det får gå.
Det måste väl gå eller nåt.

Det är annat som skett också, saker som gjorde att jag en gång för alla fick ur mig lite av det jag känt omkring dig till vissa, och det kändes bra. Två idioters beteende en sen natt fick mig över tröskeln där också, och deras agerande blir bara värst för dom själva.

Men om det berättar jag i morgon, nu ska jag försöka vila lite. Att ha svårt att andas tar enormt med kraft har jag lärt mig.
Du som alltid sa att jag va gammal hade skrattar nu för nu känner jag mig som 90 🙂

Älskar dig, in i evigheten

/Walle

Ingen faktiskt

Vilken dag Daniel, jag säger bara det! Vilken jävla dag.

Jag skriver på femtioelva saker samtidigt just nu, och kommer inte bli klar med mitt inlägg om IVO inatt så jag får göra färdigt det i morgon.

Allt har varit upp och ner idag, men det blir väl bättre i morgon. Natten avslutades i alla fall för att jag fick garva enormt mycket åt något helt annat som bara är så extremt dumt. Det kändes skönt att skratta så. Lite på samma sätt som man skrattar åt nakna pistolen för att det är så korkat, och i det här fallet är det ju inte så långt till nakna pistoler……
(om du drar dig till minnes den 1 september så vet du vad jag pratar om)

Om inte annat så har jag fått 2 svar idag på saker jag funderat på:

1. Myndigheter är inte kloka
2. Synen på mig hos andra kvarstår

Vet du Danne. Jag är trött nu, och less. Det är för mig en farlig kombo. För när jag blir sån blir jag ännu mer envis, men jag får va envis en annan dag.
Nu ska jag sova.

<3