Monthly Archives: september 2013

Stod utanför mitt jobb igår och rökte.
Då kom dom där tankarna över mig igen. Tankarna som säger hur jag ska göra, hur jag ska gå tillväga och hur jag ska klara det…

Jag mår bättre nu. Det säger folk till mig. Dom förklarar att det syns på mig och märks. Det syns att jag mår bättre.
Tänk om dom visste.
Du visste Daniel. Du visste hur jag mådde när vi träffades, och på samma sätt som du lät mig få inblick i ditt mörkaste rum och i dina mörkaste tankar, ja på samma sätt lät jag dig komma in i mina. Jag delade saker med dig som jag inte delat med någon annan tidigare, eller efteråt.
Så många dom nätterna som vi satt uppe, och vi kunde hålla föredrag för varandra om hur vi kände och tyckte om saker och ting, och den andra lyssnande och förstod.
Du visste att jag redan gett upp när vi träffades, och på samma sätt visste du att jag gav allt en chans till när du kommit in i mitt liv. Sedan försvann du, och varför skulle jag då leva? För varför lever jag Daniel?

Daniel, jag vill dö.
Det handlar inte om att jag lever i en värld där jag går omkring och tror att livet efter detta finns. Jag tror inte på sånt. Det handlar inte om att jag är någon patetisk fjant som springer omkring och snyftar ”Utan Daniel kan jag inte leva”, men visst visade vi bägge två att vi inte kunde leva utan varandra. Din hälsning den 12 september 2012, ja den visade det. Vi behövde varandra Daniel, och jag lika mycket dig som tvärtom.

Den här sidan finns inte för att jag tror att du i en himmel någonstans sitter och läser det här. Den här sidan finns delvis som terapi för mig själv, men den har också blivit mitt sätt att få säga det till dig som jag inte hann eller som kommit upp efteråt. Detta är mina djupt personliga tankar och känslor.

Jag vill dö, jag vill faktiskt det.
Jag har människor i mitt liv som jag vet skulle blir förkrossade om jag försvann, men jag drar mig allt mer undan alla. Jag gör mig allt mer försvunnen ur folks liv så att dom efteråt inte ska känna att det var något att sakna. För jag tror ärligt egentligen inte att jag är så mycket att sakna. En fet, vidrig, ful, äcklig människa som någon gång i sitt liv fick för sig att han skulle visa med hjärtat vad han kände för människor, men det äckliga yttre han fick bära överskuggade hjärtat.
Se på en del av dom som kallar sig för dina vänner. Till och med dom anser ju att du omöjligt kunde ha fallit för ett äckel som jag, och det är väl egentligen det enda jag håller med dom om. Jag är ett äckel.

Mina sömnproblem är inte bättre, snarare tvärtom. Jag sover när kroppen är så sjukligt trött så den mer eller mindre rasar ihop. Jag ligger vaken men visar inte att jag är vaken. Senast idag gjorde jag så. Henke viskade tyst ”Walle” innan han gick, men jag låtsades sova. Jag låtsas allt hela tiden. Allt är ett spel.
Jobbet är ett enda stort skådespel där jag med all kraft jag har spelar ”walle”, och när jag sedan lämnar huset är jag hur slut som helst. Det samma med det mesta jag tar för mig nu. Jag spelar teater för jag orkar inte visa folk hur jag mår.

Jag längtar så tills jag slipper vakna igen. Jag längtar så efter att få gå och lägga sig och att ens hjärta under natten bara slutar slå och man äntligen får gå in i det eviga mörkret.
Den dagen kommer komma snart, och jag kan inte knappt vänta på det.

Jag kommer nog inte hälsa på dig fler gånger Daniel, inte i Sävenäs för jag kommer nog inte till Norrland mer. Jag har gjort mitt, och när svaren kommer på detta års kamp, ja sen är det slut. Jag gjorde vad jag kunde, och du ska veta min tuss att känslan av att ha fått slåss för dig som det sista man gjorde, den känslan gör mig stark och stolt.

Livet är tillbaka där de var före tiden med dig. Livet blev som det var då.
Det liv som jag så önskar snart är över.

”Döden skrämmer mig inte, utan vägen dit är det som gör mig rädd”
Det är ett bra uttryck, och stämde så väl med mig en gång i tiden.
Nu är jag inte rädd längre för jag har redan gått den vägen…

Älskar dig, in i evigheten

/Walentine

Ögonen, de log så.
De log mot mig på ett sätt ögon aldrig lett mot mig innan på.
Ögonen, de visade sådan styrka, sådan kraft, och sådan kärlek.
Dina ögon, vad jag älskade dom.

Munnen, den talade så.
Den talade på ett sätt en mun aldrig talat till mig innan på.
Munnen, den talade om dina minnen, ditt liv och dina drömmar.
Din mun, vad jag älskade den

Din kropp, den var så vacker.
Den var vackrare än någon annan kropp jag någonsin sett.
Den visade så starkt vad den kände, och när jag höll om den stannade tiden.
Din kropp, vad jag älskade den.

Din själ, den fanns hos mig.
Den fanns på ett sätt ingen annan själ funnits hos mig tidigare.
Den gav mig styrka, och den gav mig hopp.
Din själ, vad jag älskade den

Du var så fin
Du var den finaste jag någonsin träffat.
Du gav mig hopp, och du gav mig kärlek, och du gav mig liv.
Du var det finaste jag någonsin haft

Jag är ensam nu
Jag är mer ensam än jag någonsin varit i mitt liv.
Utan dig, utan din kraft och din kärlek är jag död
Jag och du, vad jag älskade oss.

Vad jag längtar tills vi åter ses igen
Vad jag längtar tills modet får mig att komma dit du är
Vad jag längtar till dagen då jag slipper lida
Vad jag längtar efter dig

Kan inte sova, fast jag borde sova. Jag har börjat plugga förstår du. Japp, jag är student nu Daniel!
Ska jag vara helt ärlig är det en halvt påtvingad utbildning men den är roligare än vad jag trodde den skulle vara, och det går framförallt bättre än jag trodde så jag ska inte klaga. Fast idag skulle jag ägnat det sista åt att skriva klart en inte helt jätteroligt arbete om arbetsmiljö och sånt, och låt mig bara säga att just det ämnet är pisstråkigt.
Jag var ute och gick lite innan. Jag sover inte hemma inatt så jag har vandrat lite i Masthugget. Vet inte om du var här någon gång men detta område hade du gillat. Detta är så mycket Göteborg det kan bli liksom.

Jag kom att tänka på de där dagarna den 11 – 13 aug förra året. De där speciella dagarna. Sådana där dagar som antagligen en del av ditt umgänge lite småtyst till varandra säger att jag överdriver betydelsen av eller kanske att de inte hände, men vi vet ju vad som hände. Hade dom ringt dig kanske dom vetat det också, men dom blev ju bästisar med dig efter att du dog…

Tänk vad ett snabbt kort kan göra! Det där kortet på stenen som jag tog på dig den 11 aug i Trädgårdsföreningen, och vad det kortet kommit att betyda för mig sen. Ja inte bara mig ska du veta. Tommy, denna underbara människa, han har också kortet med dig på stenen uppsatt på väggen. Jag blev så rörd när jag såg det ska du veta. Han saknar dig också Daniel, något så in i helvete saknar han dig. Han är en fin vän Tommy.

Tänk om Kevin inte gått och kissat med Jennie just då. Ja då hade kortet aldrig tagits. Det finns en hel serie kort på dig därifrån. Du satte dig ner och jag gick runt dig med kameran, men detta blev absolut det finaste av alla och till och med du själv var ganska nöjd med det. Kommer ihåg att du lade ut det på din egen Facebook efteråt.
Innan det hade vi käkat kinamat. Kevin hade en röd bil med sig som han körde med överallt på bordet och det var faktiskt första gången jag också fick ”lära känna” Blixten McQueen. Jag hade ju aldrig sett filmerna ”Bilar” och ”Bilar 2”. Det har jag gjort nu kan jag lugnt säga.
Du blev så glad där på kinakrogen för jag hade fel! Jag hade tagit fel datum när du skulle åka tillbaka till Umeå efter Londonresan, och det gjorde du superglad kommer jag ihåg, haha!
Sedan gick vi till Trädgårdsföreningen och flera kort togs. Kort som då var viktiga men som idag är en påminnelse om dig, om oss, om allt och samtidigt så sorgliga. Ändå är jag glad att jag har dom korten, och alla andra kort.

Jag kommer ihåg att du promenerat till stan för att möta Jennie och Kevin den dagen, och vi hade gått över Göta Älvbron. Detta hade i sin tur resulterat i att ditt hår, enligt dig själv, inte låg helt bra men den krisen kom vi över snabbt och sedan var eftermiddagen hur mysig som helst. Det var ju också där vi bestämde att Jennie och Kevin skulle följa med på Lotta på Liseberg på måndagen. Vare sig jag eller Jennie längtade väl så där jättemycket direkt men vi tyckte det var roligt för din skull, och dina förväntningar var så stora så det räckte för alla tre.
Det var ju också då du tog bilden på ekorren som jag och Jennie hade så mycket roligt åt. Undra egentligen vad den ekorren tänkte om dig när du stod och, i vad som kändes som en evighet, plåtade den. Fast det blev ju ett bra kort till slut :P, och snygga stenar och trädstammar runt! Vet du att det skämtet funkar än! Jag älskar att lite då och då kommentera ett kort på någon med att kommentera allt annat än just det som är tanken med kortet.

Efter det åkte vi hem. Jennie och Kevin till sig och vi två till mig/oss.
Sedan blev det kväll….

Den kvällen Daniel. Ja den kvällen glömmer jag aldrig för vilken kväll det var. Jag tror ärligt inte jag känt sådan lycka innan som jag gjorde där med dig i köket den kvällen. På det mest oromantiska sätt man kan komma på lyckades vi göra saker så romantiska och allt kändes där bara så rätt, så fint och så naturligt. Den kvällen den 11 augusti 2012, vår kväll.
Vet du om att jag har flaskan som vi delade på kvar? Den står i vinskåpet fortfarande, och lär få stå där. Det är lite kvar och det skulle vi ju dela en annan gång bestämde vi. Så den får stå där som ett minne.

Söndagen den 12 var bara en mysdag. Det var då vi började se på ”riget”, och det var då du fick den briljanta idén att lära dig danska. Om jag var en bra lärare vet jag inte, men jag lärde dig vad smörgås, potatis och fläskstek heter på Danska, och jag lärde dig att alldeles perfekt säga ”Jeg elsker dig”. Det svåra var att liksom trycka bort Norrländskan. Jag skrattade så för du var annars så bra på att prata ”lite” norrländska, men av någon anledning ville den dyka upp i danskan, och danska och norrländska funkar liksom inte ihop.
På kvällen lagade vi våran gratäng med kassler och sedan såg vi på mera ”Riget” och lyssnade på George Michael innan vi somnade tätt ihop.
Sedan blev det den 13 aug och dags för Lotta på Liseberg.

Jag hade läkarbesök den dagen. Då mina njurar delvis lagt av på grund av min behandling skulle jag få dialys och den drog ut på tiden. Jag kommer ihåg hur nervös du var och när jag inte hade svarat dig på dina SMS blev du ännu mer orolig. Du hade skickat ett tiotal sms under tiden dialysen pågick och jag kommer ihåg känslan av hur glad jag ändå var att någon var orolig för mig. Kanske en egotrippad känsla, men det bjuder jag på.
Något jag starkt minns var hur fruktansvärt sliten jag kände mig när jag åkte till stan, och egentligen ville jag bara hem, men jag visste hur du sett fram emot Lotta så jag kände att jag fick rycka upp mig. Jag kommer till och med ihåg var i stan vi träffades. Det var utanför Hobbex på nedervåningen av ”femmanhuset” och bara att se dig gjorde att jag glömde av att jag var helt slut. Jag kommer också ihåg att jag lite skrytsamt sade till Jennie ”kolla in sugmärket Daniel har på halsen” och du visade sedan upp det. Gud Daniel, din syster måste tyckt vi var som två 13 åringar! 😀
Sedan tog vi en stilla promenad och jag fick Kevin att springa runt benen på dig och ropa ”Mobor Danne e gammal!”. Just den biten tror jag att jag uppskattade mer än dig, för Gud vad roligt jag hade åt det. Sedan var det då dags för Lotta på Liseberg!
Vi fick sitta  och vänta i evigheter, en timme tror jag det var, innan programmet, och någon dum brud från TV4 tjatade på publiken om hur alla skulle släppa alla ballonger de delade ut samtidigt på given order. Jag vet att jag var enormt röksugen och pissnödig men de va bara att stå ut. Innan vi satt oss hade jag vunnit, eller någon vann i alla fall, en låda med bilar som Kevin satt och lekte med sina öronproppar instoppade i örona. Han var så sanslöst söt och jag tror inte han tappade bilarna mer än 10 gånger eller nåt 😛
Sen började då Lotta och din lycka var verkligen total. Du hoppade, dansade, skuttade under hela programmet, och jag skämdes så jag höll på att dö när du och Jennie ropar högt som fan när David Lindgren kommer ut på scenen och Lotta säger ”Han är från Skellefteå”, sen hoppade du igen. Jag vågar säga att både jag och Jennie är idag så sanslöst glada att du fick uppleva det där för ingen har någonsin varit på Lotta på Liseberg och varit mer glad än vad du var då.
Jo! Innan Lotta hade vi ju haft en manlig tävling också. Jennie skulle vara domare i vem som drack öl manligast. Jag vann! Hurra! Som sagt, som två 13 åringar….

När vi kom hem den kvällen så kommer jag ihåg att du frågade om jag kunde sätta på kaffe medan du tog en dusch, vilket är ganska förståeligt med tanke på den träningspass du ägnat kvällen åt. Efter det kom du ut i de där gräsliga gröna joggingbyxorna som du alltid hade på dig här. Dom som också är sparade.
Sedan drack vi lakritsshots, en massa lakritsshots

Vad jag minns dom dagarna Daniel, och under tiden jag skrivit detta har tårarna kommit igen. När ska jag egentligen sluta sakna dig så här och när ska jag gå vidare?
Eller vidare har jag gått, men den där kärleken jag känner till dig finns där så starkt än. Jag klarar inte av att släppa in någon i mitt hjärta, och jag vet inte om jag är löjlig eller om det är normalt.
Tommy sade till mig häromdagen, ”Herregud Walle, det har bara gått ett år”, och kanske ska jag lyssna på honom. För jag vill liksom fortfarande inte ”Byta ut dig”. Det beror mycket på att jag anser att vi aldrig fick den chans vi båda förtjänade. Jag tycker fortfarande att vi var värda så mycket mer ihop, och att du var värd så mycket mer än det du fick.
För jag ville ha fler dagar som de jag berättat om. Jag ville vi skulle sitta varenda gång på Lotta på Liseberg, bara för att du älskade det så. Jag ville ju lära dig mer danska ju och jag ville ju att vi skulle få allt det vi pratade om. Framförallt ville jag finnas där för dig medan du gick genom den resa du påbörjade tidigt den sommaren, och jag ville stå bakom dig tills du gick i mål.

Ser du mig där du är nu Daniel? Ser du Jennie och Kevin? Ser du hur stor han blivit och ser du hur Jennie kämpar och hur bra hon är på det? Du har världens finaste syster, men det visste du redan. Det sade du ju till mig. Dina andra syskon har jag ju inte träffat så mycket så dom kan jag inte säga att jag känner, men Jennie känner jag och hon är det bästa jag har i mitt liv. Jag lovar dig att jag kommer aldrig svika henne och jag ska finnas där för henne i alla väder. Det har jag känt sedan innan du togs ifrån oss, och det känner jag bara allt starkare. Hon har blivit min egna vän idag, och även om jag vet att du inte var alldeles helnöjd över min förtjusning i henne så vet jag att du idag skulle tycka att det är bra att vi har varandra och haft varandra detta år.

Jo, livet går vidare för oss alla, och det har det väl redan börjat göra, men sorgen jag och Jennie har finns där men vi kan dela den med varandra och det gör vi. Det är bara så fantastiskt att ha henne. För med henne kan jag gråta, skratta och prata, och vi pratar om allt och inget varje dag.
Kevin är det samma sak med. Det är ingen överdrift att säga att han räddat mitt liv. För Kevin är på så många sätt livet. Han får en att se att det finns en framtid, ett hopp och en vilja att gå vidare. Utan mina kvällar med Kevin när vi sett på ”Bilar”, och Pippi och när vi lekt, varit på Zoo, Slottsskogen, Universeum, Liseberg, i stan och allt annat, ja då hade jag gått under.
Jag drömmer fortfarande om att vi skulle varit barnvakt ihop och medan du var den busige så skulle jag bli Farbror Walle som läste sagor. Antagligen hade ni båda gillat det lika mycket, och du hade antagligen somnat före Kevin 🙂

Ja det finns glädje i mitt liv, men så kommer såna här stunder. Sådana stunder då jag bara vill ha dig här, prata med dig, krama dig, finnas där med dig. Sådana stunder som var du & jag. Sådana stunder jag aldrig upplevt med någon annan. För min relation med dig var så annorlunda mot allt annat jag någonsin upplevt. Stunderna med dig saknar jag enormt mycket, och kommer väl kanske alltid göra.

Jag brukar avsluta mina brev till dig med orden ”älskar dig, in i evigheten”.
Ta åt dig av dom orden idag Tussen min mer än någonsin tidigare för jag menar det så enormt.

Älskar dig, in i evigheten

/Din Walentine

Satt och tänkte på när jag hälsade på dig vid Sävenäs sist. Det var förra söndagen.
Jag skrev ju lite om det redan dagen efter men det var en sak som jag inte skrev om då tror jag och hela saken är så kluven för mig.

Vi hade varit vid Storforsen innan och sedan handlat men sen ville jag till dig. Jag bara kände att jag ville va hos dig en stund för det hade jag inte hunnit med sedan jag kommit till Norrland. Så vi åkte alla dit och alla hälsade på dig. Även Joacim som var med oss hälsade på dig. Han känner du inte men han känner dig kan man säga. Utan dig hade jag inte träffat honom på de konstiga vägar som jag stötte på honom på.

Efter en stund ville jag vara själv med dig, som jag alltid vill, och satte mig ner ensam vid din sten och pratade lite. Det var den 15 september detta skedde och du vet ju vem som fyller år denna dag, Kevin, och innan det blev försent ville jag säga grattis till honom.
Jag pratade först några minuter med Jennie och sedan med Kevin.
Det var så jävla sött att höra honom hur lycklig som helst berätta om sin fantastiska dag, men samtidigt gjorde det så ont i mig med tanke på var jag satt.
Tårarna fullständigt forsade fram när han berättade att han fått 15 presenter!, och detta samtidigt som man gjorde allt för att låta glad för det var ju Kevins dag!
Han berättade att han hade fått en kulbana, och mamma hade bakat tårta och allt hade varit så roligt, och dessutom var han stor kille nu!
Allt blev liksom så overkligt. Där sitter jag vid din grav, och pratar med pojken du älskade över allt annat på jorden och allt blev så jävla hemskt bara.

Efter samtalet grät jag ännu mer. Jag grät för ditt öde. Jag grät för oss. Jag grät för Jennie, för Kevin och för din familj och jag grät över det jävliga som hänt, och jag pratade med dig hela tiden, och skällde lite på dig också för du skulle ju firat Kevins dag tillsammans med honom.
Sedan slog mig ändå tanken att det kändes bra att, när saker nu är som de är, ändå ha fått sitta med dig när jag pratade med Kevin om hans födelsedag. För även om du inte är med oss, så är du ju där. Närmare dig än så går inte att komma idag, och på ett sätt kändes det som att du, Jennie, Kevin och jag i alla fall lite fick vara ihop den där dagen.
Du var med och fick höra om hans dag, och allt annat. Morbror Danne va med, och kommer alltid vara med.

Det kommer dröja tror jag innan vi ses igen vid Sävenäs, men tro inte att jag glömt dig. Jag kanske inte kan tända ljus själv där för dig, men här hemma brinner det ljus för din skull.

Älskar, in i evigheten.
Vi ses snart

/Walle

Hej.

Har haft några dagar som varit väldigt mycket upp och ner. Känslosamma till max av olika anledningar men säkert nyttiga eller något sånt.
De senaste dagarna har däremot varit väldigt bra, som följdes upp av en ännu bättre dag. Eller bra kanske man inte ska säga. Det beror ju på hur man ser på det.
Det som faktiskt är bra att man nu verkligen kan förstå allt, och jag är en person som måste förstå. Jag måste förstå för att kunna gå vidare, och det har ju varit några saker i all soppa man hamnade i som gjorde att man hade svårt att förstå och svårt att få allt förklarat. Nu känns det som att sista biten i det här pusslet är lagd och ordet bra är väl fel att använda här men de e ändå känslan som infinner sig.

Ändå slås jag fortfarande ibland av en fascination, skräck, sorg och faktiskt emellanåt en form av skratt över hur mycket åsikter det funnits och finns och hur folk spekulerar.
Tänk att det uppenbart måste vara en omöjlighet att du tyckte om mig Daniel. För med tanke på hur jag ser ut så kan du omöjligt ha gillat mig.
Egentligen vet jag inte om jag ska säga ”tack för den” till folk eller bara skratta åt det. För samma människor som spekulerar, ja det är dom som har så jävla mycket åsikter om allt men som inte kom på din begravning, som knappt aldrig ringde dig och som efter din död alla blev dina bästisar.

Den senaste veckan har jag fått veta ganska mycket skvaller om mig. En del från Umeå och annat från Skellefteå. Det som kommer från den sistnämnda staden lämnar vi därhän för det är bara så jävla dumt alltsammans och handlar i grunden inte om dig, men låt oss säga att det sista som jag inte blivit ifrågasatt på…ja nu är/var vi där.

I ”filmen” Historien om Daniel skrev jag en sak som faktiskt stämmer in väldigt bra på dig…

Daniel gjorde tiden innan psyk en enorm resa med sig själv.
Han ville verkligen förändra sig, men här kommer
man till en sak som blev lite av en förbannelse för Daniel.
I många människors ögon kunde Daniel inte utvecklas och
detta var något som Daniel kände av ibland och pratade om.
Efter hans död har jag som sagt samtalat med många och alla
har, som normalt blir, sin bild av Daniel. Man har sina
minnen, sina upplevelser och sina erfarenheter. Det som blir
slående när många, dock inte alla, pratar om honom är att den
bilden man själv har är den som ”måste stämma”, och Daniel
verkar till skillnad från alla andra människor ha saknat
förmågan att förändra sig. Inget kunde vara mer fel.

Det var lite så det var runt dig Daniel. Du kunde inte förändra dig i vissa människors öde. ”Det var ju Daniel de”, var en mening man hört ofta och mycket om dig.

OK, jag ser inte bra ut. Ska vi vara helt ärliga ser jag förjävlig ut och hade antagligen kunnat få jobbet som Phantom of the Opera utan att de behövde sminka mig, men jag vill tro ibland att jag har andra saker och egenskaper som kanske väger upp att jag inte ser ut som en blandning av Brad Pitt och Eric Saade (Personligen hade jag velat skriva ”Idol-Danny” här men honom gilla ju inte du)
Men ihop var vi inte Daniel, sorry! Du gillade inte heller mig så allt jag skrivit det senaste åren är lögn och förbannad dikt! Jag överdriver vår relation och det vet dina bästisar som finns i högar lite överallt.

Så går vi då till den 4 september 2012…
Även där vet folk en massa, delvis iofs på grund av dig själv men kortfattat handlar det om att du blev utslängd av mig?!
Vet du, jag tänker inte förklara det där. Dom få människor som vet vad som hände runt dig vet även vad som hände där och det räcker men en sak förvånar mig väldigt och det är att alla verkar ha glömt av din syrra. Du vet hon som bor i Göteborg, hon som du pratade om med alla, överallt, hela tiden, med alla. Henne har dom glömt dom där som vet allt.
För varför åkte du inte till henne? Om jag slängde ut dig, tvingade jag dig under pistolhot att också åka tillbaka till Umeå? Knappast va.
Nej du kunde tagit första bästa buss/spårvagn/taxi till henne och du hade kunnat stanna i GBG, men det tänker inte folk på. Kanske för att dom inte vet att du bestämde långt innan jag kom in i bilden att du skulle flytta ner till GBG.
Kanske för att dom inte läst den SMS konversation du hade med din syster dagen du åkte hem. Kanske för att de egentligen inte vet så värst mycket men de gillar att döma, skvallra och snacka sin bajs.
Skulle dessutom din syster umgås med mig och jag betett mig som ett svin mot dig och förstört ditt liv och att du en vecka senare avlider? Knappast va!

Vet du, och detta låter kanske konstigt för att komma från mig, men jag tar inte åt mig längre på samma sätt. Jag är iofs lite småtrött på att förklara men under detta års jobbiga resa har jag lärt mig att dels lyssna på mig själv men också ty mig till dom som faktiskt betyder något och som jag vet betydde något för dig. Jag har ju haft glädjen att få träffa många av dom, och i Umeå har jag fått träffa både Tommy, Sara och Linus, Jenny, Daniel, Savannah, Hanna och många andra, och dom dömer inte.
Men det gör mig ändå förbannad för jag anser att det är dig som de leker med i sina analyser och kommentarer. Nog för att gruppen på QX som ville framställa mig som din sugardaddy var i grövsta laget men detta är inte speciellt annorlunda.
För det är ju dig som de dömer egentligen, inte mig.

Visst, du kanske lekte med mig. Du utnyttjade mig, gjorde narr av mig och….men…
Hur utnyttjade du mig? Pengar fick du inga för de hade jag inga.
Saker fick du inga förutom en spindeldödare och födelsedagspresenter.
Nej, du utnyttjade mig inte ett skit och det vet jag och det vet du.
Vi var vänner du och jag. Faktum är att vår vänskap blev en av de mest betydelsefulla vänskaper jag haft i mitt liv. Det var så de började. Allt som hände sen kom ur den, precis allt. Det har hänt andra innan och kommer hända andra efteråt.

Det är egentligen bara synd att sånt här ska uppstå för saken är den Daniel, och nu låter jag kanske lite elak men…
Du var ingen picknick.
Även om jag inte skulle vilja byta bort en sekund med dig så var priset högt. Den kärlek jag kände för dig, den vänskap jag kände för dig och allt det ljusa, ja det priset har varit högt.
Därför gör det mig ibland lite irriterad när folk vill ha det till att jag försökt försköna allt så, för det finns ganska många exempel på denna sida där jag gör allt annat än det. Det är inte samma sak som att jag ångrar att jag hade dig i mitt liv för det kommer jag aldrig göra för i allt det jobbiga finns det andra. Det som gjorde att jag orkat slåss i ett år för dig, och kommer fortsätta orka slåss. Allt det som var du, och som gjorde att jag tyckte så mycket om dig. Allt det gör allt annat värt det, för ingen var och ingen är som du, och ingen kommer någonsin vara som du.
Den relation jag hade med dig var det stormigaste, märkligaste, konstigaste, och ibland mest utmattande relation jag haft. Fast den var också den starkaste, roligaste, finaste och stärkande som jag haft, och vinner. Det ljusa vinner alltid.

Att jag försökt slåss för dig efteråt, ja det har jag gjort för att jag tycker att du förtjänar det. Samma personer som säger sig veta så mycket verkar också veta väldigt mycket om varför du dog vilket är intressant för det finns inte en stavelse i deras påståenden som stämmer och när det gäller det borde dom i ärlighetens namn mer bara hålla käft och bara respektera en person som är död.
NUS dödade dig. Det var inget missbruk som gjorde det och inget jävla självmord.
Det var NUS, and that’s it!

Så trots att ett år gått så pratas det än. Tänk om den kraften istället lagts på att gå samman och ge dig rätt mot dom som borde ställas som ansvariga för din död. Istället för att springa med sin skit kunde man istället gjort något bra av det. Man kunde använt den kraften och sett till att detta inte skulle ske igen, vilket det gjort.
Man kunde slutat tävla och istället stöttat varandra i sorgen och saknaden efter dig. För oavsett vilken relation man hade med sig så togs du ifrån oss, och det är just det som är det viktiga. Det var det saken handlade om på din minnesstund den 12 september i år. Där samlades alla för att minnas dig och hylla dig. Hur vi kände dig, och från vart vi kände dig spelade ingen roll. Det var Daniel som vi älskade som vi ville minnas tillsammans.
Fast även där fanns en sorg i mig för även om det var mycket folk så var majoriteten från dina sista 2 månader i livet. Inte för att dom är mindre värda, absolut inte, men var fanns alla andra? Alla dom som vet så mycket, kände dig så väl och där ingen var din polare utan alla kände dig som bästa vän/lite mer än alla andra. Jag måste vara bland de få som inte kände dig bäst egentligen.

Fast kanske ska jag bara se allt från ett ”komiskt” håll . Som när VK kom ut och ”vi” var med där och folk istället för att prata om att det som hände dig var förjävligt så pratade man om ”Var dom verkligen ihop”.
Idag skiter jag i vilket på ett sätt. Idag bryr jag mig om att jag, till skillnad från dom, valde att slåss för dig och det gör mig faktiskt stolt, och jag vill tro att du i din himmel sitter och skriker ”Go Walle” för du älskade ju när jag blev så där arg och skulle protestera mot något.

Eller det kanske inte stämmer det heller. Fan du kanske inte ens va här?!
Kanske är allt en dröm bara. Kanske sitter det en Daniel i Umeå med alla sina engagerade vänner just nu och han får ha kölappar för att hinna med alla som känner honom så väl.
Tänk va underbart om det hade varit så. Tänk vad underbart det varit om du levt idag, men det gör du inte, och det är ju det som allt handlar om. Att du togs ifrån oss.

Så vi var kanske inte ihop, och jag slängde ut alla dina saker på gården mitt i natten, och du gillade aldrig mig. Jag var inte din typ alls för jag var inte 18 år. Mogna kunde du inte och du var likadan hela livet ut.  Din elaka hemska syster i Göteborg struntade dessutom i att du fick sitta på gatan mitt i natten och sedan fly i ”panik” till Umeå och fortsatte sedan umgås med mig efter att du lämnat oss just för att jag är så jävlig. Att jag och hon pratade med varandra i 2 månader innan du avled, ja det har heller inte hänt.

Men som sagt, jag tar inte åt mig, men kände ändå för att skriva. Nu går vi vidare tussen och ser till att göra landet bättre så att fler inte ska drabbas på samma sätt som du. Det är mitt mål, och skitsnacket överlämnar jag åt de som tycker att sånt är roligt. Ume och Skelleftebor verkar ha jävligt lite att göra på sin fritid faktiskt…

Kram min Tuss (Ja om du nu blev kallad det av mig. Kanske är jag tokig?! Jag hör av mig när CT scanningen är färdig :P)

Älskar dig, in i evigheten

/Walle

Hej Tussen

Skulle egentligen skriva något mycket längre till dig idag. Det skulle handla om rykten och om hur folk väljer att lyssna på en sak samtidigt som dom vägrar se allt från alla håll.
Sånt fascinerar mig lite, men jag skriver i morgon om det istället. Är för trött nu.

Istället skickar jag bara med en liten bild som är väldigt bra och en puss.
Ska drömma om dig inatt Daniel, för jag saknar dig.
Saknar dig som fan!

Hej tussen min.
Sitter på tåget från Umeå och är på väg hem.
Jag trodde aldrig att jag skulle säga det men det ska bli skönt att komma hem från Norrland nu. Hem vill jag iofs inte till, men å andra sidan har jag ju aldrig haft något hem. Det har aldrig funnits någon plats där jag känt mig hemma, och så har det ju varit i hela mitt liv. Göteborg har aldrig varit min stad, och kanske är det därför jag känner som jag gör just nu och gjort så länge. Jag har bara varit vilsen och känt mig övergiven.

Jag har brakat samman Daniel. Jag är slut. Mitt psyke orkar inte mer.
Jag förstår om det låter väl dramatiskt men samtidigt är det just så jag känner. Det sista strimma av framtidshopp har försvunnit och jag ser absolut ingenting längre som ens i en liten gnutta kan kännas som en framtid.
Vägen hem inatt, som jag så klart spenderat vaken, känns som den sista resa jag gör. Jag vet egentligen inte varför jag känner så här, men det är som om all kraft nu är över och slut. Kvar finns bara mörkret och det mörkret skrämmer mig inte längre.
Så mycket skit, så mycket förnedring och så mycket ifrågasättande som jag mötts av detta år, och nu kom den sista spiken i kistan, och nu orkar jag inte längre.

Det var så skönt att få sitta en stund hos dig i söndags. Jag satte ner två små blommor i jorden framför din grav och kände när jag reste på mig och gick därifrån att detta skulle bli den sista gången som jag satt hos dig så. Jag sade ju det till dig då. Att vi inte skulle ses mer så här nu. Nästa gång jag kommer till Sävenäs är det av samma anledning som du fast inte på samma plats givetvis men vi kan ju hälsa på varandra.

Jag är inte rädd längre Daniel. Jag är inte rädd för det där mer. Nu känner jag bara att jag längtar tills dagen då jag slipper vakna mer. Jag längtar tills jag slipper be varje kväll när jag lagt mig att få somna in. Jag längtar bara tills jag får komma härifrån.
En del tycker inte man ska skriva så, eller för den delen känna så men det är ju så jag känner. Jag orkar inte ens stå emot känslorna mer nu utan jag skiter i vilket. Hela mitt liv har varit ett skådespel där jag hoppats på att om jag är snäll och omtänksam så kommer jag finna kärleken och jag kommer finna lyckan. Så blev det inte utan istället blev det ett liv i ensamhet, sorg och för många gravar att besöka.
De jag älskar dör, det jag drömmer om dör, det jag bryr mig om dör. Så har det alltid varit och så kommer det för alltid förbli och nu har jag tröttnat. Kanske för att jag insåg att det som jag trodde fanns där uppe i norr inte fanns. Kanske för att jag insåg att det som jag längtade så efter och som jag drömde om att jag ville ha i själva verket inte fanns det heller. Kanske för att jag insett att jag är fullständigt ensam och det är så det ska vara i mitt liv. Det jag trodde fanns inte i Norr för det saknades inom mig, och det hålet växer för varje dag och nu vet jag inte längre hur jag ska kunna spela glad mer. För glad är jag inte, och har inte varit på, ja jag vet inte hur länge.

Någon normal relation fick jag aldrig mer, någon kärlek fick jag aldrig mer, och jag orkar inte vänta på den. Lika lite som jag orkar vänta på allt annat som inte kommer ske, ja lika lite vill jag vänta på den. Mitt liv har hela tiden varit just en väntan, en väntan på det som inte kommer ske och nu har jag tröttnat.

Jag är så glad och tacksam Daniel att jag fick träffa dig i det som skulle bli början till slutet. Jag är så lycklig över den tiden vi fick, och jag är stolt över att jag orkade slåss där ingen annan orkade efter din död. Jag är stolt över att ha fått upp ögonen för folk hur fel din död var och hur orättvist allt var som hände dig. På samma sätt är jag glad att det på en bro på en ankdamm vid NUS samlades människor som alla älskade dig i torsdags. Det hade inte skett utan mig, och det gör mig stolt och glad för din skull. Jag har äntligen lärt mig att våga erkänna att det som skett det senaste året har skett därför att jag vågade. Det gör mig glad, och det gör mig också varm för jag gjorde det för din skull. För den Daniel som så snabbt fick en sådan stor del i mitt liv.
Fast nu är det slut Daniel, nu är det min tur att snart gå dit du är för det var ju där jag ville vara innan jag träffade dig. Ett tag fick du mig att ge det en chans, men allt mer den senaste tiden har jag känt att den känslan inte längre finns.

Nu är tåget på väg mot Göteborg, min sista resa från Norr närmar sig sitt slut. Allt närmar sig sitt slut

Älskar dig, in i evigheten
Och i evigheten ses vi. Där finns du, Mia, Putte och så många andra.
Längtar tills jag får se er alla igen

/Walentine

Hej tussen min.

Sitter på Costas, du vet ditt ställe i Umeå. Dom har byggt om här sedan du var här. Det är skitsnyggt här nu, och du hade älskat det.
Tommy jobbar så jag roar mig med att titta på när han far omkring här. Gud, jag känner mig 30 år äldre än han. Han har energi som en 20 åring den mannen medan jag själv mest vill gömma mig tills bakfyllan går över.
Jag älskar verkligen Costas, och du hade rätt. Det finns inget bättre kaffe i världen än det dom har här.

Jag är ganska sliten idag. Det var en lång dag igår som avslutades med sprit och öl för att dels försöka döva den där smärtan man kände men ändå blev det en bra dag. Eller så bra en dag som den 12 september kan bli.

Vi blev ett ganska stort gäng som träffades uppe vid NUS för att sedan gå ner mot ankdammen. Där tände vi ljus och pratade lite. Det blev en fin stund med känslor och tårar men också en del skratt.
Jag läste ett litet tal för dig som jag skrivit. Vet inte om det var så bra men jag kände ändå att jag ville göra det. Jag fick en jättekram av Patrice efteråt, och det kändes bra. Hon hade gjort en sån fin kruka till dig. Tyckte det var så sött och så fint att hon kom, och det vet jag att du skulle uppskattat. Eller jag tror att du uppskattade alla som var där på samma sätt som dom uppskattade dig när du fanns där.

Sedan tände vi ljus för dig vid apberget och gick sedan till Costas för att avsluta kvällen hemma hos Tommy senare tillsammans med Linus och Sara. Jag skulle till vandrarhemmet egentligen men somna på Tommys soffa.

Det kändes bara så bra att avsluta kvällen så med tre personer som alla är väldigt vettiga. Det var ju första gången jag träffade Linus men även han var så go.
Jo, det blev en fin kväll till din ära men många gånger önskade jag att du varit med oss där och någon gång under kvällen bröt jag ihop även om jag försökte stå emot. Jag är inte bra på att visa mina känslor öppet. Jag skriver om dom hellre.

Idag känns det avslaget och jag har känslorna där i skallen som emellanåt kommer över mig. De där känslorna som alltid skriker, ”Det här händer inte, Daniel är inte död”
Idag när jag gick från Tommy gick jag förbi Fiskegränd en stund. Satte mig vid gungan där och rökte en cigg och gjorde inte så mycket men ändå kändes det bra att göra det.

Jag har fått många vänner tack vare dig Daniel, och får nya fortfarande. Det är jag tacksam över. Att ha några att dela tankarna om dig med, men också att skratta ihop med, känns så viktigt för hur mycket jag än älskar att vara här uppe i Norrland så finns också hela tiden en kniv i hjärtat att jag aldrig fick se detta ihop med dig. Vi var ju så nära att fara till Umeå tillsammans men….så blev det inte 🙁

Nu är livet så annorlunda, och dagar som dessa gör att man ännu mer tänker på dig och saknar dig.
Livet blev inte som man trodde, och ditt liv togs ifrån dig. Ändå lever du Daniel, i mitt och så många andras hjärtan.

Nu ska jag packa ihop mina saker och snart fara mot Skellefteå. Jag kommer till dig i Sävenäs snart. Tror jag köper med mig lite Polly då.

Älskar dig, in i evigheten

/Walentine

Ett år, ett år av saknad, av sorg, av ilska, av frågor, av förtvivlan och av tårar. Ett år sedan idag vi alla nåddes av beskedet att Daniel inte längre finns med oss. Vi kommer aldrig glömma var vi var när vi möttes av beskedet, och vi kommer aldrig glömma känslan när marken under oss rämnade sönder.

”Du var en ängel redan när du gick på vår jord”.
Så sade jag i mitt tal för Daniels begravning, och visst var Daniel en ängel.
Hans leende, hans sätt och hans äkthet tog alla med storm och ingen glömde honom. Aldrig någonsin glömde man Daniel, och aldrig någonsin kommer man glömma Daniel.

Ett år har gått sedan Daniel gick in i evigheten, men ändå lever han kvar. Han lever i våra minnen och han kommer för alltid leva som en del av oss och det samhälle han ibland så starkt ville förändra, och Daniel är på väg att göra något han drömde om. Han kommer göra vårt samhälle bättre. Hans död kommer leda till att andra får det bättre. Det gör inte oss gladare en dag som denna, och det får inte Daniel tillbaka men aldrig att jag kommer acceptera att Daniels död ska ha varit förgäves.
För Daniel ville inte dö, han ville leva, och han ville leva i en värld som förstod honom och som förstod den han var.
För världen förstod inte alltid Daniel, och det var Daniels sorg. Han kände ibland en ensamhet som slog emot honom så hårt, men som han försökte kämpa emot med hela sin kraft och när han bestämde sig för att söka hjälp gick allt fel.
Kanske ska vi inte prata om det idag, men samtidigt är det också därför vi står här. Vi står här därför att allt gick så fruktansvärt fel. Vi sörjer idag för Daniel fick inte den hjälp han borde fått, och det är därför vår himmel idag har en ängel som istället borde fått gå med oss här nere istället.

Ändå ska vi komma ihåg Daniel för det ljusa. För det är det ljusa som gör att vi sörjer, och en dag som denna lämnar vi ilskan därhän.
Sorg är priset vi får betala för den äkta kärleken säger man, och visst stämmer det. Sorgen är priset men det är värt varje sekund av smärta att få ha fått träffa en person som Daniel. Saknaden är värd varje tår när man tänker på den människa som så starkt kunde få ens hjärta att brinna.

Låt mig läsa lite ur Daniels blogg…

”Men jag har bestämt mig, alla jävla tabletter och sån skit ska fan i mig inte vinna detta! För är det något jag hatar så är det att visa mig svag. Jag kan ju för fan inte sitta å visa mig svag.
Varför skulle jag vara svag. Precis, så nu jävlar världen ska ni få se på nya tag. Jag sätter nu ner foten och säger hej till de nya livet, men jag kan inte lova att det kommer gå bra. Men jag ska tamefan göra allt i min makt för att det ska gå bra”

Det var Daniels ord, 10 dagar före den 12 september 2012.

Dom orden har varit med ledstjärna detta år. Dom orden talar till mig och säger ”Jag ville leva Walle”, och dom orden har själv fått mig att aldrig tveka på att kampen för Daniels upprättelse har varit riktig och också mycket viktig.

Daniel var när han levde en unik människa, och han stod för något unikt. Hans kraft smittade av sig på samma sätt som hans sätt och sprallighet gjorde det. Den kraften kommer göra att mitt i sorgen efter honom jag en gång döpte till ”Tussen”, så finns kraften att göra samhället bättre, och det kommer Daniel lyckas med.
För änglar har kraften att förändra, och ingen ängel är starkare och vackrare än Daniel.

Du är för alltid saknad Daniel av oss alla. Älskade älskade vän, kamrat, bror, morbror, son, kompis, pojkvän och ängel