Klockan är lite före fyra på natten. Tåget står still i Sundsvall och kommer stå här i en kvart till innan det börjar rulla. Jag har nu gråtit oavbrutet sen midnatt. Jag visste inte att det fanns så mycket tårar i ens kropp.
Jag har gått mellan toaletterna för att inte någon ska märka något med solglasögon på, och nu sitter jag i en nästan tom vagn. Jag mår så fruktansvärt dåligt nu Daniel, så fruktansvärt dåligt.
Det är dags för mig att ta farväl av dig, min älskade vän. Min älskade Daniel.
Det är dags för mig att begrava dig och lämna över dig till den värld du tillhör nu.
Detta kort har jag lagt upp så många gånger innan och kommer lägga upp det så många gånger till. Jag älskar detta kort så enormt mycket och av alla kort jag visat öppet är detta kortet det som betyder mest för i mina ögon är detta ett Walle & Daniel kort. Jag var så lycklig den kvällen och den natten och jag vet att du var det också. Där i mitt kök var det du och jag. Där i mitt kök fanns inga problem, inget ont och ingen smärta. Där i mitt kök den natten fanns vi, du och jag, och vår framtid.
Det blev ingen sådan framtid Daniel. Det blev ingen lycka utan istället kom döden och förstörde, och före det kom kaoset. Det kaos som jag anser att psyk skapade i samma stund de öppnade pillerburkarna och införde fri utdelning. Det kaos som ledde till att jag förlorade dig.
Dessa dagar i Norrland har varit så smärtsamma men samtidigt så underbara. Jag fick sätta punkt för så mycket och jag fick prata med dig. Förstår du hur jobbigt det var vid din grav? Förstår du hur jag grät? Ja, det gjorde du. Du var ju där. Jag har aldrig känt så starkt att du var med mig som när jag var på Sävenäs Kyrkogård. Förlåt mig om jag betedde mig konstigt där. Förlåt mig om känslorna fullständigt tog överhanden men det kändes bara så nödvändigt. Jag hade så mycket att säga dig, och där hade jag chansen.
Så mycket har spelats upp igen denna vecka men samtidigt är det så mycket som också knutits samman.
Jag älskade dig Daniel, jag lärde mig så snabbt älska dig. Så snabbt blev du en sådan viktig del i mitt liv, och så snabbt förändrade du mig och du förändrade hur jag såg på saker och ting. Livet fick en annan mening.
Allt med dig var inte enkelt. Allt med dig var inte lätt. Det fanns dom dagar, kvällar och nätter där jag kände att jag ”skiter i det här nu”. Ibland var jag rosenrasande, ibland arg, ibland ledsen och ibland sårad. Ibland förstod jag ingenting av det som hände och ibland blev allt bara kaos, men så fanns det andra. Samtalen, pratet, diskussionerna och kärleken. Skratten som blandades med allt det ljusa, och så planerna för framtiden.
Ibland ville jag ge upp ja men allt eftersom att tiden gått efter att du lämnat oss insåg jag att jag fått vara med om något som väldigt få personer fått med dig: Jag fick lära känna ditt rätta jag, på gott och ont.
Du berättade själv en gång att du ”testat mig” i början. Du ville se om jag stannade kvar när jag fick veta allt om dig, och det gjorde jag. Jag stannade inte där därför att jag är så mycket bättre än någon annan. Jag stannade kvar därför att jag helt enkelt börjat uppskatta dig så i mitt liv och det gjorde jag så enormt mycket.
Denna vecka har jag fått mycket av den bekräftelse jag sökt så detta år. Dina vänner har visa sig vara mina vänner, och deras ord och stöttning har varit så enormt viktig för mig. Timmarna då jag pratade med Johanna gjorde även dom så mycket för mig, och jag vill tro att dom var viktiga för henne också. För jag vet att jag är en pusselbit i din sista tid på jorden. Jag vet att jag inte kan svara på ur egen erfarenhet hur ditt liv var för 2 år sedan, men jag vet att jag kan det när det gäller din sista tid i livet.
Det var en tid med så mycket smärta, så mycket felaktigheter från vården, så mycket manipulerande människor i ditt liv men det var också en tid med kärlek: Vår Kärlek.
Denna vecka fick jag begrava dig. Jag fick läsa mitt tal för dig. Jag fick prata med dig, och om dig. Jag fick ta farväl.
Kanske är det också därför som det nu känns så hårt. Kanske är det därför det nu känns så jävla ruttet för jag ville inte ta farväl. Jag ville inte säga dom orden, men jag var ju tvungen för du finns ju inte kvar hos mig mer och du kommer inte komma tillbaka.
Jag är så glad Daniel att jag var din vän från början. Vet du? Jag är glad att jag ”nobbade” dig från början också. Jag är glad för det för när vi kysstes första gången så var det en riktig kyss. Det var en kyss som betydde något, och en kyss som var varm. Det var annorlunda från annat, och den jag kysste kände jag på djupet.
På samma sätt är jag glad att vår vänskap handlade om allt från det svåraste till det ljusaste. Jag är stolt över att jag fick veta dina mörkaste tankar blandat med de ljusaste. Jag är stolt över att jag fick dela allt med dig, och att jag kunde göra det samma. Du tog med dig hemligheter om mig som ingen annan vet, och jag tror aldrig jag kommer kunna dela dom med någon annan i framtiden.
Jag är glad att det som vi kallade för ”åldersnojan” faktiskt försvann när det gäller oss. För jag vet att det för dig var ett problem och ser man tillbaka på ditt liv är det inte konstigt, men med oss försvann den. Ålder, avstånd och allt var inte viktigt utan det som var viktigt var vi.
”Du behöver en Walle i ditt liv”
Så sade du till en person i augusti 2012. Jag blev så glad när jag hörde igår att du sagt så. Du hade sagt att jag kämpade för dig och fanns där och visst var det så, men jag gjorde det för att jag älskade dig, och din lycka blev min lycka för det fanns ingenting jag älskade mer än att se dig må bra. Samtidigt gjorde jag det därför att du gjorde det samma för mig, men det var också en av de saker du alltid hade så svårt att se. Att du var viktig för andra.
Du var viktig för mig Daniel. Jag vet inte hur många gånger jag skrivit och sagt att du förändrade hela mig och mitt liv så snabbt, och på samma sätt gjorde det att jag nu känner mig så vilsen. För jag känner mig så fruktansvärt ensam fortfarande. Den del i mitt liv som blev dig är fortfarande tom, och just nu här på tåget så känns den tomheten så fruktansvärd.
Så Daniel, jag fick till slut säga Vila i frid till dig. Jag saknar dig, ja jag saknar dig just nu något så vansinnigt mycket. Du var en del av mitt liv, och när du dog så dog också jag. Jag har inte hittat tillbaka än, men det kommer ja kanske.
Men just nu på detta tåg sörjer jag dig. Jag sörjer att jag aldrig mer kommer få höra din röst, ditt skratt och dina ord. Jag sörjer att jag aldrig mer kommer få se dina ögon le på bara det sätt du kunde. Jag sörjer att jag aldrig mer komma få vakna bredvid dig efter att ha somnat bredvid dig.
Jag sörjer att jag aldrig fick ditt efternamn trots att jag har din namnunderskrift som säger att jag skulle få det. Jag sörjer att jag aldrig fick kalla dig för Herr Johansson – Andersson. Ja, jag sörjer allt just nu och smärtan i mitt bröst är värre än någonsin. För nu ska jag tillbaka till Göteborg igen, och till den värld jag hatar så. Den värld du gjorde lite ljusare. Nu ska jag tillbaka till mina så kallade vänner som är så upptagna och som fortfarande inte ringt tillbaka trots att jag satt snyftande vid din grav i torsdags och ringde allihop men ingen hade tid att svara. Nu ska jag tillbaka till ensamheten, den ensamhet vi båda hatade men som försvann när vi hade varandra. Nu ska jag tillbaka till det liv som jag vet en dag kommer skicka mig över gränsen….
Vila i frid min älskade Daniel. Vila i din himmel men vaka över mig. Jag glömmer dig aldrig, jag älskar dig för evigt. Du är alltid en del av mig, och du är min ängel.
Du var mitt livs kärlek Daniel, en kärlek som inte dog med dig och som aldrig kommer dö.
Du lever i mitt hjärta för evigt.
Din Man
/Walle
Som en del säkert redan känner till var jag på besök i Umeå förra veckan. Jag avklarade då också en hel drös med möten om både det ena och det andra.
