Monthly Archives: maj 2013

Idag på WestPride frågade en tjej när hon såg mitt halsband…
”Är det din kille”
Jag blev ställd av frågan. Började direkt tänka på alla, allt som hänt och alla sjuka telefonsamtal jag fått som ifrågasatt min relation med dig, och samtalen som vänligt konstaterade att du gillade alla i hela världen utom mig. Sedan kom tankarna på alla dom som aktivt gjort allt dom kunnat för att vägra ge oss vår bekräftelse. Dom som vet så jävla mycket men som inte var med, såg ett skit och tror att dom vet.
Sedan hände något. …

Gamla Walle hade svarat ”Nej” eller ”ja jo men vi etc”.
Istället tänkte jag på Jennie som en gång sade ”Skit i vad folk säger. Om dom vill vara idioter så låt dom vara det. Jag sparkar dig i röven om du inte skärper till dig”
Jag tänkte på vad Savannah sade förra veckan i telefon.
Jag tänkte på vad Jenny sagt i telefon.
Jag tänkte på vad Hanna sagt i telefon och på vad jag, Helen och Nadia pratat om.
Så istället svarade jag.
”Ja, han var min kille men han är tyvärr död idag”
Det slutade med att tjejen som frågade kramade om mig, och jag själv gick därifrån med en annan känsla i kroppen. En känsla av att jag kanske börjar landa.
Jag skulle kunna skriva en bok till. Den skulle kunna heta ”666 dagar av idiotiska kommentarer och analyser av min relation med Daniel” men det låter jag bli.
För jag börjar landa. Det är ett viktigt steg för mig i min sorg. Att kunna stå upp.
Jag har slagits som en dåre för din rätt och upprättelse. Nu vågar jag äntligen också stå upp för vad vi hade. Inte som bevis eller strävan efter bekräftelse utan som bara en del av ens liv. Att minnas det som var vi. Att minnas det som var jobbigt, men också att minnas det som gjorde att jag faktiskt köpte mina röda skor.
Jag lär mig.  Även om det tar tid ibland.

Savannah hade rätt i det hon sade förra veckan. Jag tänker inte längre be om ursäkt. Jag tänker bära det jag vet, känner och har i mitt hjärta. Det vi hade.

Mitt halsband är mitt sätt att ha dig nära mitt hjärta. En dag kommer jag kanske inte bära det längre men den dagen är inte idag, och inte i morgon. När det sker spelar ingen roll och oavsett så i mitt hjärta får du stanna för evigt. Du som jag för ett år och en vecka för första gången kallade för min Tuss
♥

Älskar dig, in i evigheten

/walle

Så, då var ännu en dag är gjord och man är på väg till sängs.

Dagen har bestått av möten och sedan har jag donat lite med datorn och skrivit en hel del. Pratade med Nadia innan och passade på att tacka henne för det hon gjorde på sin wall. Hon var en av de få som gjorde det, tyvärr.

Känner fortfarande Daniel att livet mitt står stilla. Jag vandrar men kommer ingenstans, och ibland är det så jobbigt att känna det så.
Fast någonstans inom mig har jag bestämt mig för hur framtiden ska se ut, och vad jag vill göra. Frågan är bara om jag har kraften och styrkan för det, men det får väl tiden utvisa.

Det känns som ett nytt kapitel nu. Jag märker det när jag pratar om dig eller tänker på dig. Det tog lång tid innan man tänkte på dig i dåtid. Du var fortfarande levande, och det tror jag alla papper som skrevs hjälpte till med. Man höll dig vid liv, och om det var bra eller inte vet jag inte. Idag vet jag att man mer och mer agerar efter hur verkligheten är. Att du är borta.

Så livet är väl tillbaka där det var för lite mer än ett år sedan. Jag fick leva under några månader, men sedan gick det livet över till sorg och kaos och nu står jag på ruta ett igen.
Vänner som kan räknas på ena handens fingrar, och ett liv som består av tomhet, trötthet och allmän känsla av ”Skit samma i vilket”. Ett jobb jag inte vill ha…
Ett liv jag inte vill ha…

Gud Daniel, det är så jävla mycket jag skulle vilja skriva här. Om hur jag VERKLIGEN känner och tycker och vad jag anser, men jag får strunta i det, men jag vill. Gud vad jag vill!

Ska försöka sova lite nu. Har fått nya mediciner så kanske kan min sömn bli bättre.

Älskar dig, saknar dig
In i evigheten

/Walle

Nej, det blev ju aldrig mitt namn: Johansson.
Inte Johansson – Andersson heller.
Fast hotellet trodde det, och vägrade under hela tiden jag var där att förstå att du inte var med verkade det som. Eller så berodde de mest på att jag pratade bättre engelska än vad personalen på hotellet gjorde,

Varje jävla gång jag pratade med någon hette jag Johansson. Varje måltid kallades jag Johansson, Mr Walentine Johansson.

Fy Fan vilket helvete den resan var, men samtidigt nog ganska bra. Det var ju en inkörsport till helvetet som startade då.

Orkar inte, orkar inte, orkar inte!
Orkar inte mer. Fan, jag hatar sådana här kvällar.
Nu vet jag vad som väntar.
En natt där jag kommer vanka fram och tillbaka.
En natt där jag kommer tänka, fundera, tänka och analysera.
En natt där jag kommer saknar dig så förbannat.
En natt där jag kommer känna mig ensam, övergiven, sorgsen och där allt bara kommer kännas som skit skit skit.

Fan ta dina läkare! Fan ta sjukvården! Fan ta socialstyrelser och all annan byråkratisk smörja! Fan ta alla dom som sket i dig! Fan ta dom som gjorde dig till den du blev, och fan ta alla dom som såg dig som den glada clownen men som inte orkade lägga ner 2 minuter på att försöka se människan bakom. Fan ta varenda bögjävel som lekt med dig, och fan ta alla andra som jag glömt nämna.
Fan fan fan ta dom allihop!
Jag hatar dom Daniel! Jag hatar dom något så gränslöst för att dom allihop gjorde så du försvann! Jag hatar dom för att dom förstörde dig och jag hatar dom för att dom förstörde allt. Jag hatar att du åkte härifrån den 4 sep, och jag hatar hatar hatar den läkare som gjorde vad han gjorde den 30/31 augusti.

Jävla fucking pisskväll, och det blir en jävla fucking pissnatt, och jag lever i ett jävla pissliv.

Fan åt allt, åt helvete med hela skiten. Åt helvete med livet, framtiden och allt annat med.
Vill bara krama någon, vill bara ha någon här som tröstar mig, men vem fan bryr sig om Walle?
Walle är ju bara lite hysterisk, men de går över…

Ja, det kommer gå över…

Sitter på balkongen och skriver detta. Dricker cola och använder netbooken för första gången sedan jag var i Norrland i oktober. Gillar inte att använda den här datorn. Den blev liksom du.
Varje gång jag sätter på den påminns jag om våra nätter ihop genom den…
Våra nätter ja…

Idag för exakt 1 år sedan hade vi vårt telefonmaraton, kommer du ihåg det?
Där jag sitter nu satt jag då den natten efter timme och åter timme av prat med dig. Vad glad jag var då Daniel. Jag kände liksom att jag hittat någon energi i mitt liv, någon som fick mig glad, som fanns där och som verkade tycka om att jag fanns där. Till fem pratade vi då. Vi sade godnatt vid 3 men sedan ringde vi upp varann igen och fortsatte prata i 2 timmar till. Efter det Daniel var du en del av mitt liv.

Idag för första gången på länge så kom overklighetskänslan över mig igen. Jag hade precis kommit hem från jobbet och var helt slut. Min fot krånglar igen och jag har en svullnad som en pingisboll på överdelen av hälen just nu. Det har resultatet i att ryggen kraschat och den har inte varit så här dålig sen 31 augusti förra året….
När jag kom hem satte jag mig vid datorn och kastade en blick på min collagetavla med dig, och så kom den där smällen, ”Shit du är död, men det kan inte stämma”
Det är då man vill se i sin telefon, men samtidigt vet man att du inte finns kvar där. Du finns inte på Facebook, eller någonstans. Du finns inte här hos oss, och när den där smällen kommer gör det ont.

Så nu sitter man här mitt i natten och sörjer, gråter lite och tänker. Jag tänker på dig, på våra planer, på dina planer och på allt som vi ville skulle ske. Tänker på det där telefonsamtalet och alla hundratals telefonsamtal till som vi hann med. Tänker på hur mycket vi faktiskt hann ses under sommaren och tänker på allt vi gjorde.
Tänker sen på de som tog dig ifrån mig, de som vägrar erkänna sina misstag och då blandas tårarna med ilska.

Jag älskade dig Daniel. Förstår du det? Jag vet att du hade problem att inse det. Detta att du kunde vara älskad, men förstår du hur mycket jag älskade dig och hur mycket jag brydde mig om dig och hur mycket jag behövde dig!
Jag är så trött på att känna mig död och tom. Jag är så trött på denna ensamhet. Jag är så trött på att sakna dig. Jag är bara så trött så trött så trött. Jag är så trött på att hela tiden känna att mitt liv gick av på mitten, och det känns ibland omöjligt att binda ihop det igen.
Folk säger att det blir bättre, men hur ska det bli bättre Daniel?
Hur ska det kunna bli bättre när det enda jag vill är att han som ser på mig från kortet på väggen, han som ser in i kameran och skrattar, han som jag saknar så förbannat.
Hur ska det bli bättre när det enda jag vill är att just han ska komma tillbaka.
Ibland blir bara sorgen kaos liksom. Det är då saknaden efter dig är som värst.

Älskar dig, in i evigheten

/Walle

Sidan Till Daniel kommer att göras om lite.
Den här sidan har varit min kanal för att kunna skrika, gråta, prata och fundera över Daniel och mitt sätt att skriva till Daniel. Det kommer den fortsätta att vara. Att ha min egen plats för mig och Daniel har varit oerhört viktigt för där har jag kunnat få ha min relation med honom lite på samma sätt som vi hade när han levde och få ha den ifred. För fortfarande så är det för en del viktigare att vägra ge mig och Daniel något erkännande än att hjälpa till med att ge honom upprättelse. Därför har denna sida varit så viktig för mig. Det har varit min plats i Universum där jag kunnat få agera på alla de sätt som min sorg känt att den behövt agera.

Nu känner jag att jag vill göra något mer.
Daniels död har öppnat upp ögonen på mig och jag ser idag ett samhälle som jag är grymt besviken på. Ett samhälle där våra unga och vuxna dör för att vi inte tar deras problem och rop på hjälp på allvar. Ett samhälle som också så lätt skriker ut Självmord utan att ta reda på vad som egentligen hände.
Därför kommer jag så sakteliga börja skriva mer om sådant som rör det som tog Daniels liv på daniel.walentine.se Jag vill skriva mer om psykvård, mediciner, ohälsa och annat som drabbar så många och som tar så många människors liv. Jag vill också uppmärksamma bristerna som jag stött på när det gäller tillsynen och kontrollen av vården och särskilt psykvården. Kortfattat: Jag vill försöka dra ett litet strå till stacken för att det som hände Daniel inte ska hända igen och att Sverige blir ett land som tar psykisk ohälsa på allvar.

Sidan kommer fortfarande vara min personliga sida, och grunden kommer för alltid vara mina känslor kring Daniel, men den kommer breddas lite. Jag kommer också bli mer tydlig när jag skriver ”till” Daniel och om det gäller annat. Kategorierna kommer bli fler och mina personliga brev ”Till Daniel” kommer också heta just det.

Jag kommer också använda mig mer av Till Daniels sida på Facebook för att där kunna ha enklare att få kontakt med folk. Så gå gärna med på sidan om ni inte redan gjort det.

Stort tack till alla er som läser och stöttar mig. Det betyder enormt mycket.

Kramis!

Lay down
Your sweet and weary head
Night is falling
You have come to journey’s end
Sleep now
And dream of the ones who came before
They are calling
From across the distant shore

Why do you weep?
What are these tears upon your face?
Soon you will see
All of your fears will pass away
Safe in my arms
You’re only sleeping

What can you see
On the horizon?
Why do the white gulls call?
Across the sea
A pale moon rises
The ships have come to carry you home

And all will turn
To silver glass
A light on the water
All souls pass

Hope fades
Into the world of night
Through shadows falling
Out of memory and time
Don’t say:
”We have come now to the end”
White shores are calling
You and I will meet again

And you’ll be here in my arms
Just sleeping

And all will turn
To silver glass
A light on the water
Grey ships pass
Into the West

Hörde att din sten kommit på plats.
Betyder det att du inte kommer tillbaka nu då Daniel?
Betyder det att du faktiskt aldrig mer kommer hit igen?
Antagligen gör det väl det 🙁

Det är inte rättvist!
Det är sjukt, så jävla sjukt.
Det är bara fel fel fel fel fel fel.
Det är bara så jävla fel!