Monthly Archives: mars 2013

Sex Månader

Sex jävla månader

So the words you could not say
I’ll sing them for you
And the love we would have made
I’ll make it for two
For every single memory
Has become a part of me

You will always be
My love

Kortet ovan är ju ett kort som är flitigt använt på dig. Jag tycker själv väldigt mycket om detta kort. Det togs den 11 augusti och det var ju en speciell dag på många sätt.
Kortet stod också på din kista på begravningen och har använts här och där efter det. Det är ett fint kort på dig. Du är bara så vacker där.

Detta kort togs exakt 2 månader senare, den 11 oktober. Jag var i Trädgårdsföreningen och gick och råkade gå förbi stenen. Det var en sådan käftsmäll att se den. Jag har gått förbi den stenen hundra gånger och aldrig tänkt på den innan. Nu plötligt blev den stenen ett sådant bevis på att du nu var borta. Jag tog ett nytt kort och med ens blev overkligheten att du inte längre fanns lite mer jävligt verklig.

Idag, den 10 mars, gick jag och Kevin förbi den där stenen. Det är iskallt och det blåser idag i Göteborg men jag fick ett infall och bad Kevin sätta sig på stenen och så tog jag ett kort…

När jag kom hem sedan och körde bilden genom instagramfiltret insåg jag att där på stenen på den sista tagna kortet sitter livet för där sitter Kevin. Han lever, och genom han lever du Daniel. Denna fantastiska lilla underbara pojke som har så mycket kärlek att ge, och som är så nyfiken, och som får ens hjärta att för en liten stund bara glömma allt.
Inatt var det jobbigt som du vet. Efter att jag suttit uppe och bölat kröp jag ner bredvid Kevin. Han hade lagt sig rakt över sängen så jag fick flytta på honom och han vaknade till. 30 sekunder senare sov han tätt tätt bredvid mig, och med ens kändes livet lite enklare och hjärtat lite lättare.
Hela dagen idag har vi hittat på en massa skoj. Allt från att åka båt till att köra spårvagn på Barnens Museum. Vi har gått runt halva stan och vi var inne i Domkyrkan och tände ett ljus för dig, ett från Kevin och ett från mig. Kevin brukar säga att Morbror Danne busar när det blåser ute för det du som sitter i himmelen och blåser. Idag busade du mycket och Kevin sade till dig till slut att sluta busa.

Så idag satt livet på den där stenen. Det livet som måste finnas, och som måste gå vidare. Din systerson, honom som du är så lik. Han är framtiden och jag lovar dig en sak Daniel. Så länge jag själv lever kommer jag göra allt jag kan för honom och hans mamma. Jag gör det för din skull men mest för deras skull, för dom är framtiden. Under sorgens väg har jag hittat min egen vänskap med Jennie, och i henne finns det en underbar människa. Kevin var jag tokig i redan när du levde så det vet du.
Min lycka idag är att du fick träffa dom så mycket din sista sommar. Kevin pratar fortfarande om att ni körde bil på Liseberg. Jag vet hur viktigt det var för dig, och just att ni fick ses så mycket är en av de saker som gör att min relation med dig var så viktig. Att du fick träffa de få i ditt liv som du kände kärlek ifrån villkorslöst.

Älskar dig, in i evigheten
/Walle

Inatt var det jobbigt.
Jag vet inte riktigt vad som hände men jag tror inte jag gråtit så sedan jag kom till hotellrummet den 13 september.

Allt kom över mig på en gång bara. Jag grät för dig. Jag grät för att du var borta. Jag grät för att jag saknade dig. Jag grät för ditt öde. Jag grät för vårt öde. Jag grät för allt och allting.
Jag bara satte mig ner på golvet och snyftade i vardagsrummet och satt så och nästan skrek ut.

Samtidigt i tårarna fanns ilskan. Där fanns känslan av hur jag blivit behandlad.
Ignoransen, blickarna, kommentarerna och idiotin.
Där fanns ilskan över hur du blev behandlad och blir än idag. Där fanns ilskan över hur sjukvården behandlade dig, och behandlar dig än idag. Hur dom nu försöker rita om verkligheten och dig.

Det var som om allt bara släppte och kanske var det nyttigt att det hände. För mitt i anmälningar och allt finns ju faktiskt mitt privata jag. Den som faktiskt tyckte om dig. Den som älskade Daniel. Han som faktiskt försökte vara din vän och som 4 veckor efter den 12 september skrev brev till polisen för då hade han läst din rättsmedicinska utredning.

Ibland önskar jag att jag inte hade anmält dom Daniel. Ibland önskar jag att jag inte gjort något alls. Ibland önskar jag att bara kunde tagit min sorg och gått vidare med den. Kanske har jag utsatt mig för alldeles för mycket påfrestningar av det här. Ingen visar ju något intresse i alla fall, ingen utom din syster och några få andra av dina vänner från förr. Sorgen är för svår får jag veta och om det säger jag inget. Så är det säkert, och det är fullt förståeligt. Jag anmälde för att jag inte vill att andra ska drabbas av samma öde som du, men varför ska jag egentligen bry mig om det? Varför ska jag vara den ende som orkar bry mig? Det rätta här verkar ju ändå vara att bara strunta i felaktigheterna och gå vidare. Sörja dig som att du istället ramlat ner för en trappa och skita i att 2 månader på NUS gjorde dig till ett komplett vrak.
Det är ju uppenbart så att det är ok att skriva ut mediciner som kan döda en häst. Det är ju uppenbart så att det normala är att sitta på ”Båten” och dela Sobril med varandra. Det är ju ok att snika till sig lite sex samtidigt som en person har ångest, för sex är ju det som binder människan samman…. eller?…..
Det är ju ok att dela ut morfinpreparat till någon som redan är hög. Det är ju OK att knarka ihop med minderåriga. Det är ju ok att hela jävla samhället behandlar en som en klippdocka.
Det är ju det beteendet som är ok menar jag. Det normala här är ju att att skriva till folk och berätta om ens penis två dagar efter att du dött i brist på andra kärleksyttringar, etc etc etc etc etc etc.
Det är ju det som är det normala för dom som gjort det håller ju ihop. Dom vet ju allt. Synd att dom inte visste att du var på väg att dö också. Eller vänta, det gjorde dom ju…

Jo han hade sagt efter att han träffat Daniel  att ”Daniel är fan på väg riktigt ner i skiten”

Jag vet ibland inte vet vem fan jag sörjer emellanåt. Jag vet inte vad vi hade. Vad vi skulle fått, och vad som egentligen fanns. Kanske är jag bara löjlig. Kanske har ”gänget” rätt. Kanske skulle jag bara skita i allt, plocka ner den här sidan, ta ner tavlan på väggen, riva alla papper och bara sen se framåt och samtidigt se vår tid som något som egentligen inte fanns. Kanske är det så jag skulle göra. Du och jag var några som pratade med varann och sen dog du, and that’s it.

Men då kommer den andra sidan fram.
Då kommer berättelserna om hur du den 10 september suttit och pratat och sen Pippidockan. Då kommer dina äldre vänner fram och får mig att inse vad vi hade. Då kommer den andra sidan fram och ställer sig på tvären mot allt det jag tvivlar på. Då kommer din blogg fram, det du skrev, gjorde och sade. Då kommer journalerna fram….

Fan för allt Daniel. Fan för att du försvann. Fan för sjukvården. Fan för hela jävla fucking Umeå. Fy fan för alla små äckliga jävla bögsvin som utnyttjat dig.  Fan för hela jävla skiten. Fan att jag inte en gång för alla tar mig mod och skriver här vad jag egentligen vet och känner. Fan att jag inte berättar om allt jag gjort efter din död. Fan att jag inte bara är lite lite starkare. Fan för hela jävla skiten.

FAN FAN FAN!

Jag brukar ju göra små ”videos” när jag har tråkigt eller i terapisyfte.
Nu när det närmar sig dagen 6 månader sedan du lämnade oss så fick jag för mig att göra något med alla de fina texter och bilder som lagts ut på din minnessida på Facebook. En hyllning till dig men också bevis på den gemensamma sorg alla känner.
Så jag satte mig och valde en låt som jag vet att du älskade och plockade sen texter och bilder som alla lagt upp. Ja alla utom en.
Du hittar ingenting i videon från mig, anledningen till det skriver jag om snart men mest handlar det om att jag inte vill förstöra för dig.

Saknar dig så Daniel just nu.
Fan det tog 10 min att skriva det här. Tårarna rinner mer än på väldigt länge.

Hoppas du tycker om videon. Jag gjorde så gott jag kunde. Något jag alltid försökte med när det gäller dig. Jag önskar jag varit lite bättre och lite starkare. Kanske hade du levt idag då.

På din minnessida på Facebook skrev jag några rader den 17 september.
Jag mådde inte bra då, och på många sätt känner jag likadant än som jag gjorde då…..

Precis när du lämnat oss satte jag upp några bilder på en vägg här. Det fick bli min gravplats att besöka med tanke på att du ligger 90 mil ifrån mig. Efter ett tag tog jag ner dom och hängde upp en stor tavla istället. Nu har jag hängt upp den bilden som kommer att få hänga där. Denna är jag så nöjd med.

Det är många bilder i ett collage. Det är bilder som för mig betyder enormt mycket. Bilder från när vi sågs första gången, bilder på dig, Jennie och Kevin. Bilden som nästan fick mig att svimma när jag insåg hur söt du var. Bilder från ”vårt” köksbord och bild på Pippi, ring och annat. Det är min Daniel som hänger här framför mig, det vi hade tillsammans.
Påminnelser om glädje och sorg, vänskap och kärlek, förtvivlan och hopp.

Känner att närmaste veckan kommer bli jobbig Daniel. Det närmar sig ett halvår nu…

Älskar dig, saknar dig, vill se dig igen.
/Walle

Denna älskade jag när jag var ung för tusen miljarder år sedan. Den har alltid varit min favvislåt. Numer, sedan den 1 september 2012, betyder den något mer.
Idag gör det ont att höra den, men jag lyssnar i alla fall.

Saknar dig 🙁

We could have been so good together,
We could have made this dance forever…
But now, whos gonna dance with me?
Please stay.

Precis bredvid jobbet ligger en liten kyrkogård och en gammal kyrka. Ja du såg ju den när du var här, vi stod ju bredvid och rökte ihop med Amal då.
Mitt på kyrkogården ligger en liten minneslund där jag brukar sätta mig ibland.  Ibland sitter jag där bara några minuter och ibland längre. Ibland gråter jag som ett barn, och ibland sitter jag bara tyst. Ibland pratar jag med dig, eller med Mia och numer med Patrick.

Idag satt jag där ett bra tag. Jag var ledig 2 timmar på dagen så efter jag slängt i mig lite lunch så gick jag en promenad runt området och kände bara hur den där sorgen kom över mig igen.
Har känt mig extra nere idag. Kanske för att min feber är tillbaka och för att den tar på en, men också för att det idag är den 4 mars.

Idag är det sex månader sedan jag sade meningen ”Om du åker ifrån mig nu så dör du Daniel. Det går åt helvete om du åker tillbaka till Umeå”.
Jag hatar alla dessa dagar där man minns allt så jävla väl och där allt känns så extra jobbigt.

Jag hatar också att jag inte vet hur jag ska känna inför att jag fick rätt. Jag hatar att jag visste och kände att det skulle gå som de gick, och jag hatar att du hade en hel jävla sjukvård runt dig som lät det hända. Jag hatar ignoransen du möttes av och jag hatar att ingen såg det som vi 90 mil ifrån såg.

Saknar dig idag, liksom jag gjorde igår och som jag kommer göra i morgon.

Älskar dig, in i evigheten

/Walentine

Kommer du ihåg när jag visade dig mina kläder från när jag var liten. Du tyckte dom var så retro, och jag försökte förklara att när dom kläderna kom var dom inte retro nånting alls 🙂 Ibland märkte man av att de skilde sig något år mellan oss :p
Jag fick Kevin att testa mina gamla  byxor igår. Dom satt perfekt 🙂

Kevin sov här inatt, och allt gick hur bra som helst. Vi har tittat på film, melodifestivalen och lekt och pratat. Kevin är nog den nyfiknaste ungen som finns. Han vill veta allt om allt, och det är så jäkla mysigt att sitta och berätta saker för honom för han lyssnar med stora öron på allt man berättar. Nu vet vi till exempel att Lejon lever på Savannen och Tigern lever i djungeln.

Tänkte på dig så inatt Daniel. När Kevin hade somnat satt jag och tittade på honom en stund. Han sov så djupt på samma sida som du sov på exakt 6 månader tidigare. Jag tror inte det finns några ord som kan förklara hur viktig Kevin blivit för mig denna tid och han har så enormt hjälpt mig med känslan att livet måste gå vidare.
Fast du skulle varit här! Du skulle passat Kevin också ju! Du skulle ju varit här och hjälpt Jennie och som skulle funnits där som den underbara morbror du var. Ju längre tiden går desto mer fel blir allt. Ju mer jag får veta desto mer förbannad blir jag. Inget i ditt liv var som det skulle, och inget i ditt liv verkar få vara normalt ens när du inte längre finns kvar hos oss. Likgiltigheten dödade dig, och den likgiltigheten har jag förklarat krig emot.

Skriver mer sen till dig idag. Har så mycket jag vill säga till dig nu.
Älskar dig!

/Walle