Varför ringde du inte?
Du ville ju.
Du sade ju att du ville.
Du sade det till så många.
Du ville inte ha det som det var.
Du ville reda ut, du ville ju tillbaka.
Du skulle ringt! 🙁
Monthly Archives: februari 2013
Att kämpa
Solen lyser idag Daniel. Inte i den riktiga himmelen men i vår himmel lyser den idag.
Kommer du ihåg hur vi ibland pratade om att ”pick your fights” och samtidigt hur viktigt det är att man vågar slåss för det man tror på? Vi pratade ofta om det.
Jag tror på dig, och vill slåss för dig, och har ville slåss för dig efter att jag känt dig i ungefär 20 sekunder.
Idag Daniel fick jag ett sådant där besked om att jag är på rätt väg. Ingenting är fastslaget, ingenting är klart. Kanske blir till och med min anmälan ”nedröstad”, men oavsett så vet jag nu att det vi gjorde kommer leda till förändring. Det är det viktigaste. Saker har skett, kommer att ske och vi har hjälpt till med vår del.
Så många har sagt till mig att jag är dum som gör det här. Så många har sagt till mig att jag knäcker mig själv. Andra tycker bara jag är skum, konstig och märklig.
Dom ska veta hur stolt jag är nu. Hur stolt jag är att jag kunde göra något åt dina egna önskemål, och att jag gjorde det som du ville när du levde. Hur stolt jag är att jag inte lyssnade på någon utan följde mitt hjärta
Det har varit tungt detta, och är fortfarande tungt. Besvikelsen på så många har varit jobbig att ta in, men just nu känner jag bara att allt varit värt det.
Du var en ängel Daniel, redan när du fanns på vår jord var du det. Du var en skör ängel som aldrig riktigt ville passa in i de regler som människan skapat. Du gick din egen väg, och du hade din egen syn. Kanske är inte vår planet gjord för änglar. Kanske borde vi ändra på det då.
Så skrev jag i mitt tal till dig, och har insett allt mer att vår planet verkligen inte är gjord för änglar som dig. Det ska vi ändra på Daniel.
Jag är så ledsen att du inte är här. Tänk, dig vill jag ju ringa nu och berätta allt det jag inte vill eller kan skriva här för jag kommer inte skriva något i detalj förrän vi vet och tills beslut är fattat kan så mycket hända. Dig vill jag ju dela detta med, och på ett sätt gör jag det. Framför mig på väggen ser du ner på mig leende. Det värmer just nu att se på dig så, men smärtar mig att du numer bara kan le på det sättet.
Ibland har jag också känt mig som Don quixote, som slåss mot väderkvarnar men nu vet jag att jag är på rätt spår.
Saknar dig så enormt Daniel. Jag hoppas du tycker om det jag gör, och att du är stolt över mig. Jag gör vad jag kan för att det som hände dig aldrig mer ska drabba någon annan. Det är mitt mål med allt. Det och att du en dag ska få din upprättelse. Det kommer du få, det svär jag på!
Älskar dig, in i evigheten
/Walle
På Gatan där jag bor
På gatan där jag bor
Där bor ingen som är ensam
Där bor det bara människor
Som håller av varandra
Dom rastar sina hundar
I parken här bredvid
Dom håller alla löften
Dom givit till varann
Dom åker ut till landet
Och utomlands ibland
På gatan där jag bor
Där bor ingen som är ensam
Natt med ångest
Klockan är halv fyra när jag börjar skriva detta. Har suttit och sett om någon är vaken för jag vill så gärna ringa någon. Jag vill så gärna ha någon som kan lyssna på den jävla ångest och sorg jag känner just nu.
Jag satt idag och lyckades rädda en del kort som försvann förut. Bland annat en hel drös kort på dig. Kort tagna i juni, augusti och september. Kortet här togs vid midnatt den 11-12 augusti. Kommer du ihåg den natten Daniel?
Du var helt slut där när jag snabbt slet fram kameran och tog kort på dig. Du hade hoppat, sprungit, dansat, kramats, pussats och dessutom tatt dig en svängom med Zuzzi som inte alls uppskattade dansen. Du var genomsvett och du hade lyft telefonen för du skulle SMS’a Savannah. Själv hade jag precis innan meddelat Jennie att hon skulle bli min svägerska. Den 11 augusti var det, en dag som känns som igår men som samtidigt känns som ett annat liv.
När jag såg korten idag blev jag först så glad att jag fått tillbaka dom, men sedan kom 
sorgen. Du är så glad på bilden och jag var så glad. Våra San Fransiscos smakade extra gott och allt var bara så toppen. Hela dagen hade varit så underbar. Vi hade varit i
Trädgårdsföreningen och tagit bilden där du sitter på stenen. Vi hade käkat middag ute och sedan hade vi åkt hem. Det var på alla sätt en sådan underbar dag och jag var så lycklig för att du var här nere. Jag var så lycklig för att du var i mitt liv, och jag var så lycklig för att jag skulle få en svägerska som var syster till världens goaste, mysigaste, vackraste, underbaraste kille/man. Ja, jag var lycklig då, och jag vet att du var lycklig då. Det var ju också då du fick den märkliga idén att du skulle lära dig tala danska plötsligt.
Natten mellan den 11 och 12 augusti, en månad innan…..
Nej, jag vill inte det här nu Daniel. Jag är så jävla trött på att sörja. Jag är så jävla trött på att sakna dig och jag är så jävla trött på att hela tiden komma tillbaka till denna förbannade självanklagelse om att jag inte gjorde tillräckligt. Den äter upp mig Daniel. Jag är på väg att dö känns det som. Jag är på väg att tyna bort i ett liv där jag inte ser någon ljusning, någon framtid eller någon sans och balans.
En del dagar är ok, andra är fruktansvärda. Denna natt är mer fruktansvärd än på länge. Jag har legat och gråtit så jag har ont i ögonen. Jag har ont i kroppen och jag har ont i själen. Jag minns vad vi sade den där natten den 11 augusti och jag minns vad som hände. Jag minns varenda stavelse, vartenda ord och varenda känsla. Minnena vill jag ju ha men de är samtidigt så jävla smärtsamma, och ibland känner jag att jag inte har någon att dela de minnena med eller smärtan. Den ende jag vill dela dom med är dig, men du är ju för fan inte här mer. Du är ju borta! Jag vill inte det! Hör du det! Jag vill inte det!
Jag vill skrika som ett barn som blir argt. Jag vill slänga något i väggen och protestera, och jag vill krypa ihop hos någon som bara kan stryka mig i håret tills allt det onda försvinner.
Jag vill inte vara stark mer. Jag vill inte vara den som slåss för dig. Jag är ju för fan svagast av alla! Jag är ju knäckt! Jag är ju för fan den som istället för att stå på Bee den 12 september och säga ”Ja” till dig nu fått läsa om din död! Förstår du hur det känns Daniel? Förstår du hur det känns att du försvann ifrån mig DEN dagen?!!!
Jag vill inte mer nu! Jag vill inte veta hur du dog, eller hur du mådde. Jag vill inte veta vad psyk gjorde och inte gjorde. Jag vill göra som alla andra, bara sörja. Jag vill inte vara den Walle som minsann ska visa att du ska få din upprättelse, för jag vill ju knappt acceptera att du är död! Jag vill inte vara den fucking jävla starka Walle för jag är inte stark. Jag är svag, utstött och dömd till ett liv utan dig.
Ibland önskar jag att jag fick komma till dig. Att jag bara fick somna in och inte vakna mer, men jag tror ju inte på livet efter detta. Så dör jag kommer jag vara lika jävla ensam då, men jag lider Daniel och just nu mer än på flera månader.
Jag älskade dig så enormt, och aldrig i mitt liv har jag lärt mig älska en människa så snabbt och så ömt. Förstår du hur jag mådde vid begravningen? Förstår du hur jag mått över att jag aldrig ens fått ha vår tid för oss själva? Förstår du hur jag känt mig, hur vilsen jag varit och hur ensamheten gjort ännu mera ont? Förstår du hur jävla fucking helvetes hormycket jag bara vill blunda och när jag öppnar ögonen igen så ska du stå här.
”Jag behöver inga piller när jag sover bredvid dig Walle”
Dom orden sade du den 2 september. Jag var så lycklig då. Jag var så jävla lycklig då. Jag var så jävla lycklig över att du bestämt dig för att du skulle försöka.
Varför försökte du inte! Varför gav du dig inte en chans?! Skit i mig men du skulle levt för fan! Du hade ju allt att vinna. Du hade ju hela jävla livet framför dig!
Nu har jag inget kvar förutom några kort. Några kort som är du och jag, andra som är du men alla korten visar den Daniel jag älskade.
Hör du det Daniel! Jag älskade dig! Jag älskar dig än, och jag är så jävla trött på att må så här. Kom tillbaka! Snälla underbara söta Daniel!
Snälla Tussen min….
Kom tillbaka!
Tankar för dagen
Idag satt jag och lyssnade på P1 Morgon och så dök detta upp.
Det var så oerhört träffande vad Carl Otto Werkelid pratade om och på många plan kan jag känna så med han som förlorat sin älskade fru. Alla borde lyssna på det här minst 3 gånger
Sorg borde vi prata mer om.
Ljudfilen finns under ”Gillaknappen” här i inlägget
Tillbaka
Jag har så mycket kort på dig, och även om jag lagt ut många kort kommer många aldrig läggas ut någonstans. Dom korten är våra. Det är våra minnen, på samma sätt som andra har liknande kort. Kortet här i alla fall skulle du antagligen hata. Mest för att ena sidan ser konstig ut på grund av blixten, och sen för att du inte var beredd när jag tog kortet.
Jag tycker du är vacker på kortet Daniel, fast jag tycker du är vacker på alla kort för du var ju vackrast. Du är också vacker för jag minns vart vi var, vad vi gjorde och hur vi mådde på vartenda kort.
Jag är inne i en liten kris Daniel. Det har hänt en del saker i familjen som gör att saker just nu är lite extra kaos, och jag behövde inte riktigt det också nu. För redan innan detta hände hände jag mig bara depp.
Jag ville ringa dig igår, men det kunde jag inte. Så då ville jag ringa Patrick, men det kunde jag inte heller. För ni är båda borta, och jag är kvar här nere.
Förstår du hur jag igen vill ha dig sittandes där vid det där köksbordet? Förstår du hur mycket jag vill ha dig här? Förstår du hur mycket jag vill höra din röst?
Jag har så många frågor Daniel! Jag vill veta vad sjutton som hände den 5 juli, eller den 19 juni, eller den….. eller den….
Jag vill ju berätta för dig hur anmälan går! Jag vill ju inte ens ha den här jävla anmälan gjord, utan jag vill ju göra den anmälan som VI bestämde att vi skulle göra. Jag vill ju skriva boken om dig MED dig. Jag vill ju bara att du ska vara här igen. Jag vill inte vara utan dig mer nu!
Lyssnade på din röst nyss. Bröt ihop totalt, men det kändes ändå bra på något sätt.
Nu ska jag bara vänja mig vid tanken på att jag aldrig någonsin mer kommer få höra dig säga något nytt.
Nu ska jag bara vänja mig vid tanken att jag aldrig någonsin mer kommer få krama dig.
Nu ska jag bara vänja mig vid att du är borta för evigt.
Hur gör jag det?
Snälla Daniel, kom tillbaka.
Älskar dig, in i evigheten
/Walle
Lång natt
Saknar dig inatt. Kom att tänka på saker man helst inte ska tänka på klockan 1 på nätterna, sen va de liksom kört.
Pusselbitarna faller på plats allt mer och det gör mig mera sorgsen.
Saknar dig Tussen 🙁
Saknar dig så förbannat jävla mycket.
Jag vill du ska leva. Jag vill inte att du ska vara borta mer nu.
Dom tog dig ifrån oss 🙁
Älskar dig, saknar dig, gråter över dig
Gosedjur
Jag var hos mamma igår, och hittade en liten sak jag köpte till Maria när hon precis blivit sjuk får en väldans massa år sen. Jag tog med den hem till Göteborg så nu får den hålla om Pippidockan här på skrivbordet.
Tänk, de två jag älskat mest och av de få saker jag har kvar av er så är det just två små gosedjur/dockor.
Jag sade till Jennie idag på lite cyniskt allvar att det blir snart en samling med gosedjur från folk jag vart ihop med som inte längre finns kvar i livet. Jag vill inte ha fler gosedjur nu, det räcker!
Nu vakar dom här två i alla fall över mig i mitt rum, eller kanske ska jag säga att nu vakar rättare sagt ni, Du och Mia. Kanske kan ni få mig att somna då, för sömnen vill inte riktigt infinna sig här idag.
Kommer du ihåg Daniel när vi besökte Mias grav? Det betydde väldigt mycket för mig att du följde med dit. Då var det jag som visade en del av mitt gamla liv för någon som jag trodde på något sätt skulle bli en del av mitt nya.
Jag vet att jag tänkte när jag satt på knä vid hennes grav att jag att jag inte var så ensam längre.
Nu är jag ensam igen, så jävla helvetes ensam
Älskar dig, in i evigheten
/Walle
Djurparksbesök
Idag var jag och Kevin på Borås Djurpark. Dom hade vinteröppet och dom ljög inte om det där med vinter. Det kändes som rena Norrland där i Borås.
Det var en underbar dag med din systerson, ännu en underbar dag ska tilläggas. Han är så rolig att ha med sig. Han frågar om allt, vill veta allt och är så nyfiken på allt. Ni är så lika där du och han. Vi har hittat på en hel del nu jag och Kevin och jag älskar det!
När jag kom hem satte jag mig som vanligt och laddade upp bilderna jag tagit idag på Facebook. När jag såg igenom dom blev jag så sorgen samtidigt. För du skulle ju verkligen ha varit med idag Daniel. Du skulle ju varit på några av de där bilderna. På samma sätt som du skulle varit här för alltid.
Ännu en gång kom den där overklighetskänslan över mig: Att du är borta, men att man inte förstår det riktigt. Ännu en gång kom ilskan över vad som hände över mig. Ännu en gång kom kärleken till dig över mig.
Jag saknar dig Daniel. Jag saknar dig fortfarande något så enormt. Livet går vidare, det gör det. Livet tar sina små stapplande steg mot den nya framtid som finns där borta, men det gör inte saknaden efter dig mindre, och det gör inte ilskan över allt som hände mindre brinnande.
Fast jag gör det jag kan för att protestera och jag tänker fortsätta med det. För allt med det som hände med dig var fel fel fel fel. Jag står ganska ensam i den kampen har jag förstått, men de som du räkande med, ja de finns med.
För du skulle varit med idag. Du skulle lekt med Kevin och medan han satt förstenad och tittade på elefanterna skulle vi suttit bakom och bara lett åt honom. Sedan skulle hans morbror busat med honom på det sätt som bara du kunde. Ja du skulle vara här!
Älskar dig, in i evigheten
/Walle
Så kom kraften tillbaka Tussen! Oh Yeah!
Tänk så de kan slå om Daniel!
För 12 timmar sen exakt just nu var jag ungefär 1 minut från att braka ihop, men höll emot. Sedan kom jag hem, lade mig för att vila men precis när jag skulle somna kom posten. Jag bestämde mig för att kolla den och vad glad jag är för att jag gjorde det. För idag fick jag ett brev…
Det brevet fick mig att bli påmind om det viktiga. Det som betyder något. Det som faktiskt har varit det som drivit mig. Det var som att jag fick en uppenbarelse, och all den där ångesten, tvekan och allt försvann. Ja, kraften kom tillbaka, igen.
Det var som det var med oss.
Det var som det var med dig,
och det var som det var med mig.
Aldrig att jag ger mig.
Du ska få din rätt.
Löve u! Forever!
/Walle
