Monthly Archives: januari 2013

Det är egentligen konstigt hur denna låt numer så extremt är du för mig. Jag hade inte hört den före din begravning och nu så påminner den så om dig och saknaden efter dig.
Jag hittade denna på Youtube och måste ju bara lägga in den här till dig så du kan höra på den, men jag misstänker att du redan sett den här videon tidigare.
Älskar dig!

Man tror man mår bättre, man skrattar och man gör annat.
Så kommer smällen, den där jävla käftsmällen som gör så fruktansvärt ont…

Daniel är död!

Man faller ihop, mentalt och fysiskt. Man gråter, man darrar och man sörjer.
Man ser på något kort på dig, man gråter lite till, och man sörjer lite till.
Smärtan efter käftsmällen sitter kvar, och man önskar man slapp leva med det här.
Man önskar att det inte stämmer.
Man önskar att man slipper denna mardröm.

Livet går vidare, men vid min Gud vad svårt det är ibland.

Satt på Youtube och hittade den här.
Vad du älskade den här serien, och den är ju iofs hur bra som helst så bra smak hade du med 🙂

Kom tillbaka nu så vi kan se det sista avsnittet också! 🙁

Ingen älskade sin systerson som du Daniel.
Ingen ville förändra sitt liv så som du ville förändra ditt så att din systerson skulle få världens bästa morbror men det hade han egentligen redan från början.
Kevin, denna underbara lilla kille som du älskade så enormt och kände en sådan stolthet inför. Jag glömmer aldrig när du för första gången berättade om Kevin för mig. Du satt i ditt kök och pratade om när du fått veta att Jennie var gravid, och sedan när du första gången sett honom. Du berättade om andra gånger ni träffats och till slut rann tårarna på dig, och då kom dom även på mig. Jag tror inte att jag någonsin sett någon utstråla en sådan enorm kärlek som du gjorde just där. Sedan fick jag se er tillsamman. Du och han åkandes Farfars bilar på Liseberg, eller Kevins röst när han brast ut i ett ”Danne” och sen sprang fram och kramade om dig, eller när jag fick Kevin att springa omkring och skrika ”Morbror Danne är gammal”, en av mina största segrar 😛 Allt det där var så underbart att se.

Jag är så glad idag Daniel att jag fick ta del av det. Jag är så glad att vi satt där med dig när Lotta på Liseberg höll på. Jag och Kevin var ungefär lika ointresserade, men vi var där med dig och du var där med oss.
Jag kan fortfarande bli glad när jag tänker på samtalen där du pratade så glatt om att få se Kevin växa upp, och lika ledsen blir jag för att du inte får det.

Kortet här, taget den 11 augusti, är därför så värdefullt. Två killar som älskar varandra. En kille som ger sin systerson en sådan trygghet genom att vara roliga och snälla morbror Danne, och så en liten kille som ger sin morbror trygghet genom att sända ut äkta ren villkorslös kärlek, så som bara barn kan göra.

Kortet på er är så fantastiskt men är också en smärtsam påminnelse om att det inte blir fler kort, men kärleken mellan er två, den kommer aldrig någonsin försvinna.
För du kommer alltid i all framtid vara världens bästa och mest fantastiska morbror Danne.

Ikväll kom den där saknaden över mig igen.
Den där saknaden som gör så ont, och som liksom skär djupt inom en.
Den där saknaden som gör att man bara vill skrika rakt ut.
Den där saknaden som skriker i ens öra att man aldrig mera får se dig.

Saknar dig Tussen min 🙁
De e inte roligt idag alls

Hej Tussen.

Som du vet så har ju en av de saker jag lidit mest över varit att jag inte kunnat besöka din grav. För mig har det varit, och är fortfarande, så viktigt att få prata med dig. Att få känna att du är nära och vara på din plats. Jag kommer komma dit,  men just nu kan jag inte. Jag har helt enkelt inte råd även om det är det enda jag känner att jag vill göra. För jag behöver det Daniel. Jag behöver göra det avslut med dig som jag inte förmådde mig att göra på din begravning. Jag behöver få sätta mig ner och prata med dig, gråta, skälla och sakna. Jag behöver få säga några ord till dig där på platsen du vilar.

Idag blev jag så rörd. Din underbara syster var snäll och hjälpte mig att sätta något från mig till dig på din grav. Jag bad henne köpa något, något som liksom var från mig till dig, och på kortet här ser man vad hon valde och jag blev så glad och rörd när jag såg det. För det är så exakt det jag själv skulle valt, och det betyder så otroligt mycket för mig att ett ljus brinner där som är från mig till dig nu. Stenen som säger att jag tänker på dig säger ju hur det är, för jag tänker ju på dig så ofta. Ängeln står där för att du är ju en ängel nu, en annan sorts ängel än den du var när du levde.

Så tack vare Jennie fick jag ge en hälsning till dig, trots att du är så långt borta. Det där är bland det finaste någon gjort för mig, och än en gång visade hon hur fantastisk hon är. Har jag egentligen tackat dig för att du introducerade henne i mitt liv? Om inte så gör jag det nu. Tack för det Daniel, och tack Jennie för hjälpen.

Älskar er båda,

/Walentine

Idag fyller jag år Daniel. Det känns inte alls direkt kul om jag ska vara ärlig. Det har det väl egentligen inte gjort på flera år men i år är det så jävla jobbigt bara.

Jag stod under torsdagskvällen och fixade med lite mat för i morgon, och så slog det mig. Att jag inte har någon i mitt liv, igen, och nu tror jag det är för sent.
Gudarna ska veta att du och jag gick igenom himmel och helvete under vår tid, men jag tror och har under resans gång insett allt mer att helvetet vi gick igenom också lade grunden för framtiden. Jag trodde du skulle finnas i den framtiden Daniel. Jag trodde att vi tillsammans skulle möta demoner och annat och tillsammans skulle vi slå ner dom, sparka bort dom, och bygga någonting nytt. Våra sista dagar ihop visade ju det. Hur bra det kunde vara på alla plan.
Så idag när jag stod där med maten insåg jag att min framtid är i ensamhetens tecken, och vet du vad Daniel. Jag tycker inte att jag förtjänar det 🙁

Jag vet att jag int ser bra ut alls, och jag vet att om det kom upp en tävling där man skulle dela upp alla bögar på prispall utefter om dom såg bra ut eller inte, så hade jag kommit sist, men jag måste ju ändå ha någon positiv egenskap. Uppenbart föll ju du för mig, och du stod ju inte direkt utan kavaljerer och beundrare om man så säger, så något bra måste de ju va med mig.
När nerver och dålig självkänsla lagt sig efter den fruktansvärda begravningen så började ju jag inse det, att det faktiskt hade funnits en framtid och den togs ifrån mig, från oss, och från dig.

Nu slog det mig att jag igen någon gång i framtiden måste börja om, och jag orkar inte det. Jag orkar inte med de mörka tankar jag har om mig själv och att igen behöva utsätta mig för risken att förlora någon. För det är ju så mitt liv sett ut. Folk gör inte slut med mig, de dör ju för fan. Jag orkar inte en gång till sitta i en kyrka som någon vän där jag känner att några veckor framåt hade allt varit annorlunda.
Mia avled exakt 2 veckor innan jag och hon skulle gift oss, det är många år sen nu men jag minns det som igår. Du avled den dagen vi bestämt giftemål på. Hon lämnade världen på grund av Cancer, och du på grund av…ja du vet.

Jag kommer inte igen våga utsätta mig för det här. Jag kommer inte ännu en gång våga hoppas på en framtid med någon som sedan dör. Fan, normala människor är i förhållanden och sedan gör folk slut med varandra. Dom dör inte.
Jag vill inte vara ensam. Jag tror mig vara en människa som har en del att ge till de jag älskar, men det är som att högre makter inte vill se mig lycklig.
Så det här kommer bli ännu en sådan där skitdag. En dag då jag mest hoppats på att du skulle vara här. Vi hade inte behövt fira mig egentligen, för ålder är ingenting direkt kul att fira, men vi kunde kanske sett på Riket? Eller vi kunde gått ut och ätit? Eller vi kunde lagar kasslergratäng ihop eller varför inte haft Carola maraton. Vi kunde gjort va sjutton som helst, bara du var här.

Nu ska jag försöka sova lite, om 4 1/2 timme är tanken att jag ska försöka jobba några timmar tills det är dags för läkarbesök. Det är mitt liv det numer. Jobb som jag hatar och läkarbesök. Jag behöver något eller någon att älska i mitt liv, så som jag älskade dig.
Så som jag älskar dig än.
In i evigheten

/Walle

Jag kommer aldrig någonsin i hela mitt liv glömma när vi sjöng duett på denna över webcam och du sen tappa fattningen totalt. Du ställde dig upp i din svarta morgonrock och tja, rockade loss 😀
Jag skrattade så jag grät åt allt.

Löve U!

Hej Tussen.

Sitter och korrar och läser, och läser och korrar. Alltså man får väl inte svära i himmelen så läs inte detta brevet högt så Han hör dig men Daniel FAN vad bra vår bok blir. Detta är utan konkurrens det bästa jag skrivit i hela mitt liv. Det kommer bli film av det här! Så bra är det.
Jag tänkte att jag spelar mig själv så kanske Bill Skarsgård kan spela dig? 😛 Eller, Brad Pitt! Ok, du kanske inte var så himla lik Brad Pitt så vi får hålla oss till lilla Bill 😀
Nej men ärligt, detta är faktiskt förbannat bra. Jag är så säker på att du verkligen tyckt om detta. Du hade kunnat stå bakom det, och det är det viktiga för mig. Det handlar ju inte om att hänga ut dig, mig eller någon annan. Det handlar ju i grunden om en relation mellan två personer men också om hur vårt samhälle tar hand om sina invånare, och samhället tog fan inte hand om dig alls om du frågar mig. Det är det jag vill visa, och jag vill visa hur snabbt det kan gå utför när man blundar för hur människor mår. För offret i berättelsen är och var du. Det blir också en berättelse där jag får förklara den kärlek jag kände för dig. För den var en stark kärlek jag kände, en kärlek som visade sig på så många sätt.
Boken har varit nyttig för mig i terapisyfte för jag behövde göra något sånt här. Jag behövde själv gå igenom allt, reda ut tankar och känslor, för så mycket av allt som hänt har jag också fått reda ut själv. Vem skulle jag fråga liksom? Vi levde ju vårt egna liv? Visst kan jag berätta om allt för folk, men vad spelar det för roll liksom. Dom vet ju inte och det är ju inte så konstigt heller. Det valde du också själv.
Du hade många som kände dig, men många kände också en annan Daniel än den jag kände. Eller egentligen stämmer inte det. Mycket av det jag hört om dig före tiden vi träffades är egentligen samma historia, men med annan bakgrund. Det var i ärlighetens namn inte så fruktansvärt svårt att saker om man öppnat ögonen.

Men jag är stolt över att jag klarade av att skriva detta, jag behövde det. Vi behövde det.
En del kommer säkert undra, och undrar säkert redan nu, om något speciellt kommer avslöjas. Om det kan jag säga att kapitlet om begravningen kommer nog chocka en del. Den begravningen var det värsta jag gått igenom i mitt liv, på flera sätt och anledningar än en.

Jag saknar dig Daniel, jag saknar dig något så oerhört. Dom senaste dagarna har jag förändrats känner jag. Dagarna är lite enklare nu, men nätterna är fortfarande så jobbiga. Det var ju nätterna som var vi, och det vi gjorde ihop då. Våra samtal, chattar, hur vi sov och allt. Det som blev Walle & Daniel, det saknar jag så mycket än. Ändå börjar jag nog landa lite. Det är fortfarande guppigt, och det skakar ibland men jag börjar kanske landa.
Idag när jag gråter över dig så känns det bra att göra det. Jag gråter idag för det vi hade. Förr grät jag också mycket för jag var så osäker på vad vi egentligen hade. Det är jag inte längre. Jag skiter i vad folk säger, vad folk tror och vad folk gör. Jag vet idag. Jag ville veta sanningen och jag ville veta vad som hänt och det fick jag. Den sanningen gjorde så ont att läsa, för det var att läsa om dina problem och din ångest, men jag fick också lära mig om oss och jag behövde det, och vet du en sak Daniel. Jag har aldrig riktigt tackat dig. Jag har aldrig tackat dig för det enorma förtroende du gav mig där i slutet på våren. Jag har aldrig tackat dig för att jag fick komma dig så nära, så enormt nära, kanske närmare än någon annan fick. Jag fick en del av dig som inte så många andra fått, och den äran är jag tacksam över. Jag vet hur ofta du trodde att du bara var till problem. Jag hoppas att du i din himmel nu ser hur jag mått och hur jag saknar dig. Det hade jag inte gjort om det var som du trodde.

Ju mer jag försökte ta reda på, desto mer bekräftelse fick jag. Den där natten den 12 september klockan 4:09, då vet vi vad du gjorde men jag vet också vad du gjorde efter midnatt den 10 september, eller hela dagen den 9 september, eller den 8 september, eller… och så vidare… och när jag skriver detta finns din Pippidocka här bredvid mig. Den kommer följa mig tills jag själv en dag dör.

Det är dags för mig att ta farväl Daniel. Jag har nog inte riktigt gjort det, mest för att jag inte velat men också för att jag inte kanske förstått. Jag vill fortfarande inte ta farväl av dig, det kommer jag aldrig vilja, men du är död Daniel.
Du är död Daniel, och jag måste börja inse de.

Jag har nog kommit in i nästa fas i min sorg nu. Jag kommer sörja dig länge till och jag måste på något sätt få möjligheten att få besöka din grav. Jag måste få göra det där avslutet jag aldrig fick göra riktigt den 5 oktober, men ändå har jag så sakta börjat inse att du inte finns mer. Tro inte att det är med lätthet. Du skulle se mig när dessa ord skrivs, men någonstans börjar min hjärna inse att jag aldrig mer kommer få se dig Daniel.
Därför känner jag också att min tacksamhet mot dig idag är så mycket större än tidigare. För jag fick vara din vän, din man, din pojkvän, din älskare och din kamrat. Jag fick vara allt det där i en värld där vi tillsammans slogs mot demoner som var oss övermäktiga. Jag önskar ingenting annat än att vi varit starkare, att du varit starkare. Jag önskar ingenting annat än att du skulle klarat detta, men så blev det inte. Jag kommer göra allt jag kan för att du ska få din bekräftelse och din upprättelse. Det är jag skyldig dig, och den ska du ha. Jag gör det inte va tvång, utan jag gör det av kärlek till dig.

Den Daniel jag träffade och kände kommer jag bevara i mitt hjärta, och det är också den Daniel jag vill minnas och tänka på. Någon annan Daniel kände inte jag. Du var min Tuss, min älskade lilla Tussen, det var ju han som var min.
Och vet du Daniel, du var min, och jag var din. Gud vad jag älskade dig, och Gud vad jag älskar dig än.
Jag vill inget annat än att få gå in till min säng nu. Du ska ligga där och jag ska försiktigt krypa ner bakom dig och jag ska lägga armen om dig. Du ska lukta Daniel och jag ska somna med dig bredvid mig, men så kommer det aldrig bli mer.
Jag vill inget annat än att se dig på min skärm, att höra din röst, att läsa dina SMS, men så kommer det aldrig bli mer.
Gud vad jag älskade dig Daniel Johansson, men du finns inte kvar här mer, och sakta börjar jag inse det.

Älskar dig, in i evigheten
/Walle