Jag fick detta kort av Jennie och jag älskar den här bilden.
Mina favoritkillar på samma bild!
Vad du älskade din systerson Daniel, och vad han älskade sin morbror.
Aldrig tindrade dina ögon så som när du pratade om Kevin.
Aldrig såg du så lycklig ut som när du berättade om hur du spelat Pippi i telefon.
Aldrig var du så glad som när du hade Kevin nära dig.
Kärleken till honom var total från din sida,
och Kevin älskade sin morbor lika mycket.
Mobo Danne.
Gud vad jag önskar att du varit här nu och sett Kevin växa upp.
Jag älskar den pojken Daniel!
Jag har ”lånat” han ibland, och han får mig att orka med livet just nu.
Han får saknaden efter dig att släppa för en liten stund,
för med Kevin blir det fart och fläng!
I morgon ska vi träffa Zuzzi igen, fast jag tror Kevin uppskattar Zuzzi mer än tvärtom 🙂
Jag önskar du sett din syster nu,
hur hon saknar dig men hur stark hon är.
Jag önskar så du var här just nu,
för du skulle så tyckt om det du såg.
Du skulle sett människor som älskade dig villkorslöst,
människor som bara skulle låtit dig vara Daniel.
Det hade du älskat, för det var ju det du alltid sökte efter.
Tänk om du bara sett att du hade det runt om dig hela tiden.
Livet är så tomt Daniel just nu,
men din syster och Kevin fyller det med glädje.
Men mest glädje hade vi alla känt om du var kvar,
här hos oss där du skulle vara.
Älskar dig Tussen
Saknar dig 🙁 Jag såg dig igår, inte på riktigt men på film. Det gjorde så ont att se dig, samtidigt som det var så fantastiskt. Jag påmindes om hur mycket jag saknade dig, och där blev jag också påmind om hur allt började. Jag saknar dig så fruktansvärt just nu, och jag har aldrig känt mig så ensam. Jag skrev häromdagen att jag skulle sluta slåss mot väderkvarnar, men jag vet inte ens om jag klarar det. Du var min man Daniel, och du skulle blivit min man på riktigt. Gud så mycket berg och dalar vi åkte på, men så är det i alla fall. Ingen hade hört talas om mig sägs det, men den 6 juli skrev vi detta på din Facebook… Men ändå hade ingen hört talas om mig sägs det. Spelar det någon roll egentligen? Det enda som är viktigt är väl att vi visste, och visst visste vi? Vi visste, och några få andra. Jag sörjer dig Daniel, och jag saknar dig. Idag har det varit hemskt, riktigt riktigt hemskt. I morgon kommer det kännas bättre, det är väl så det fungerar med sorg. Daniel Johansson – Andersson/Walentine Johansson – Andersson Det var så vi skulle heta bestämde vi tills vi enats om ett namn. För namnfrågan var viktig för oss. Du ville vi skulle heta Luoto, men det vägrade jag. Så vi bestämde att hitta ett annat efternamn, tills dess blev det lottning och Johansson kom först 🙂 Det var vi som gjorde det, vi och ingen annan. /Walle Din sanning behöver inte vara den sanning som är rätt, Ibland kanske din sanning är den du enbart vill höra på, Så öppna ögonen och öronen och lyssna på andras sanningar. Bilden där, kommer du ihåg den? Den är tagen den 8 juni i år. Högst upp i Lisebergshjulet var vi, och jag tog några bilder på dig också. En av de bilderna är bilden på din minnessida på Facebook. Det var en kul dag, den 8 juni. Det var dagen vi lekte på Universeum, käkade smörgåsbord, blev fullständigt dyngsura i regnet och så vidare. Det var också den dagen jag träffade Jennie och Kevin för första gången. Nåväl, tillbaka till mina väderkvarnar då. Jag är ganska, för att inte säga fullständigt, värdelös på att ibland se vad jag har. Istället lägger jag ner alldeles för mycket energi på att se vad jag inte har. Där är vi extremt lika du och jag. Vet du vilka som fått mig att inse det? Jo, dina vänner Daniel. En vän till dig sade till mig häromdagen att jag bär dubbel sorg. Jag bär sorgen efter dig men bär också sorg för en framtid som aldrig blev av. Visst är det så. En annan vän till dig sade ”Det är bara du som inte ser det Walle” när jag pratade om känslor. En tredje vän pratade om hur det kunde blivit om du stannat kvar här, och så vidare. Flera av dina vänner som kände dig har försökt få mig att fatta, och då jag är ganska trög uppenbart tog det ett tag innan det gick in. Sedan är det väl klart att konversationer som innehåller meningar som ”Jaha, skulle ni gifta er. Så tokigt för jag vet ju att han gilla mig mest”, gör det kanske lite förvirrande ibland. Så jag ska försöka att sluta slåss mot monster som inte finns, och töntarna som faktiskt finns ska jag skratta åt. Allt det här har dina vänner lärt mig, stöttat mig i och hjälpt mig med. För Gud vad de funnits där för mig Daniel. När jag träffar dig igen kommer jag skälla ut dig, det ska du ha klart för dig. Först för vad du gjorde den 12 september, men sedan också för att du inte lät oss träffas alla när du levde. Fattar du hur jävla kul vi kunde haft ihop! Fattar du hur jävla bra du skulle mått! Du skulle haft ett gäng med människor omkring dig som sket i hur du såg ut, vad du sade och gjorde. Det skulle ha varit ett gäng som älskade dig exakt för den du var, utan krusiduller. Samma människor som idag sörjer dig för den du var, skulle då ha levt med dig för den du var. Ja, jag försöker Daniel. Ibland kraschar jag, men ibland försöker jag jobba med mig själv. Jag hoppas du förstår hur svårt det är att lära gamla bögar att sitta, men jag försöker så gott jag kan. Ikväll gick jag igenom en sak. Jag gick igenom natten den 12 september. Jag kollade en sak jag inte tänkt på innan och ännu mer fick jag bekräftat hur nära vi var, ändå fast vi var så långt ifrån varandra. Jag fick en bild av timmen mellan 3 och 4 på natten och den gjorde mig ledsen men gav mig också ännu mer känsla av just vår närhet. Helena var med mig när jag gjorde det, och vi kände båda en sorg men också ännu en bekräftelse. Allt kunde ha slutat så annorlunda, och just nu vet jag en sak. Du hade varit i Göteborg nu om du fått leva. Den saken är helt klar oavsett vad din läkare må ha sagt till dig på tisdagen. För jag behöver som sagt lära mig en sak Daniel. Jag behöver lära mig att ibland se livet, sanningen och saker för va de är, och inte vad min ruttna självkänsla säger till mig. Jag borde be min ruttna självkänsla att dra åt helvete ett tag. Jag tror jag skulle må bättre då faktiskt och kanske kunna lära mig att se saker, inte bara om dig, för vad de är. Nu ska jag sova, eller försöka sova i alla fall. Det går så där med sömnen. Älskar dig Tussen, för alltid, in i evigheten /Walentine Jag vet inte Daniel om livet jävlas med mig eller om det bara är djupt sjukt perverst. Jag hade behövt dig här nu. Jag hade behövt känna meningen att leva just nu. En vän till dig sade något klokt häromdagen. Hon sade att jag saknar dig på två sätt. Jag saknar det vi hade, men också det vi skulle fått. Jag tror hon har rätt i det. Eller jag vet att hon har rätt i det för jag trodde vi skulle vara där för varandra, att du blivit en del av min framtid. Det var inte så här det skulle bli. Det var verkligen inte så här det skulle bli, men det blev så. Du sade till mig att kämpa för din skull, och det gjorde jag. Kom tillbaka, jag behöver dig Jag önskar så Daniel att jag hade bättre självkänsla. Jag önskar så att jag kunde ta åt mig av det som vi hade och sedan bara stanna där, utan att fundera, tänka och grunna på något annat. Ibland blir jag så förbannad på mig själv för att jag inte klarar av det. Jag lägger ner min energi på människor som inte förtjänar den, och lägger ner energin på några få som försöker ta ifrån mig den Daniel jag kände och hade. Jag blir bara trött på mig själv men får väl jobba med den biten. För det handlar ju som sagt mer om min egen syn på mig själv än på något annat. Vi talade ju mycket om självförtroende du och jag. Ja vi talade ju mycket om precis allt, mycket och länge. Jag tänker ibland, eller ganska ofta, på våra nätter. Tänk så många gånger vi låg där och du sen förändrade dig och demonerna kom. Hur du alltid då ställde frågan ”Varför lever jag Walle”, och hur du satte dig upp i din säng och jag visste att nu skulle natten bli jobbig men vi klarade oss alltid igenom dom. Vi klarade oss igenom dom genom att prata, sjunga, skratta och ibland gråta. Vi klarade oss igenom dom utan Lyrica, utan Xanor, ja utan piller i någon form. Vi klarade av dom för vi hade varandra. Folk frågar mig ibland hur jag orkade, och svaret är så enkelt. Jag klarade det för att vi blev en, och vi var tillsammans. Då fanns ingenting annat i världen än du och jag, 90 mil ifrån varandra men ändå tillsammans. Där motade vi bort demonerna och vi gjorde det därför att jag vet att du visste att jag brydde mig. Du behövde inte vara snygg för mig. Du behövde inte vara naken, kåt, glad, sprallig, cool eller något. Du kunde vara allt det om du ville, men du kunde också vara allt annat. Därför klarade vi nätterna ihop. Vi klarade dom för att jag vågar påstå att din och min relation var en av de få äkta relationer som vi haft. Kanske blev det också så jobbigt emellanåt just på grund av det. För vi var inte vana vid det. Vi var inte vana vid kärlek utan krav, och den kärleken som vi byggde upp växte upp snabbt och den handlade inte om sex, och den handlade inte om att behöva spela ett spel. Vi behövde inte spela. För det var ju mycket i ditt liv som var spel. Därför gråter jag nu, för jag vill ha det tillbaka och jag vill ha dig tillbaka. Jag vill inte att det här ska vara slut. Vad ska jag göra nu Daniel. Vad ska jag göra med mitt liv? Jag är kanske sjuk igen Daniel, jag vill ju ha dig här nu. Jag vill du ska finnas här och stötta mig. Jag vill inte ta detta ensam. Fattar du det, jag är ensam. Det gör så ont just nu, ondare än på flera veckor. Jag sitter här i min soffa med datorn framför mig och försöker skriva något men det blir bara flum. Fan, tårarna rinner så jag ser knappt skärmen och jag har panik. Jag pratade med en vän idag som kände dig väl. Han sade att varje gång jag tvivlar på oss kommer han påminna mig om motsatsen. Han berättade att du berättat vad du kände för mig när ni stod och rökte under hans köksfläkt. Att du älskade mig för jag såg igenom dig, jag accepterade dig för den du var och jag fanns där för dig och att jag älskade dig för den du var. Därför ville du gifta dig med mig hade du sagt. Kanske är det så Daniel att vi under sommaren växte ihop så starkt så vi inte klarade oss utan varandra. För en sak är klar: Jag är på så många sätt död jag också. Jag må andas, och jag må ha ett hjärta som slår, men det är också allt. Själen i mig är inte närvarande just nu. Vart den är vet jag inte, men i mig är den inte. För om jag dog idag Daniel så skulle samma sak hända med mig som har skett med dig. Folk som inte bryr sig ett jävla skit om mig skulle plötsligt bli mina närmaste vänner. De skulle gråta stora tårar för min skull och Gud vad de skulle sakna mig. Ja, Walle skulle plötsligt bli världens viktigaste person i deras liv, men nu när jag lever så har de ingen aning om hur jag har det. För där Daniel alltid var glad i folks ögon, där är Walle alltid den som är engagerad. Walle ordnar allt, men hur Walle mår, det skiter man i. Folk som säger sig ha känt mig i flera år skulle skriva fina ord och lägga in bilder på änglar och så vidare, men om någon av dom skulle få frågan ”Hur mådde Walle den sista tiden” så skulle ingen av dom kunna svara. På samma sätt var det för dig. På samma sätt var vi så lika. Vi var lika ensamma i en värld som vi kanske heller inte förstår. Idag säger folk att de önskar att de kunde fått dig att vara kvar. Ja, varför gjorde dom inte det då? Varför försökte dom aldrig se den Daniel som jag såg så lätt. Älskar dig Daniel, saknar dig mer än någonsin i natt. Gråter mer än jag gjort på länge och sörjer dig mer än vad jag gjort på länge. Älskar dig in i evigheten /Walentine Jag slogs för dig när du levde, och jag tänker slåss för dig nu Det rör på sig min Tuss, och det ger mig styrka. Älskar dig Tussen min. Jag slogs för dig när du levde, och jag tänker slåss för dig nu Det rör på sig min Tuss, och det ger mig styrka. Älskar dig Tussen min. 
Vår sång
Sorgenatt
Jag är rädd Daniel, jag är rädd för vad som komma skall. Vecka 49 börjar helvetet igen, och senast var det du som fick mig att orka. Nu har jag ingen längre att kämpa för, nu har jag ingen att älska. För det var ju dig jag älskade. Hör du det Daniel, jag älskade dig.
Varför får jag inte älska dig för vissa? Varför tar ingen det vi hade på allvar? Gjorde dom alltid så mot dig Daniel? Brukade dom alltid hånskratta dig bakom ryggen när du hade en kille? Brukade dom alltid ifrågasätta allt, eller är det bara vår relation som har den äran att få den skiten och att bli ifrågasatt.
Eller var det för att du inte ringde femtioelva samtal denna gång och berättade för alla, är det just på grund av det som gör att allt denna gång är så konstigt? Men du berättade ju för vissa, och du sade som det var.
Jag behöver ingen credit, jag behöver inget över huvudtaget. Det enda jag vill är att kunna sörja den Daniel du var. Den Daniel som var här, och den Daniel jag såg här, som jag levde med här.
Jag orkar inte längre analysera varför det hände, eller hur det hände. Jag vill bara kunna sörja dig, och jag vill också kunna sörja det vi skulle få.
För vi hade ju planer Daniel. Vi skulle varit i Köpenhamn nästa helg. Vi skulle sett Love never dies. Vi skulle besökt ”Riket” bara för att du gillade serien så mycket. Fan, vi hade tre avsnitt kvar av den ju! Du skulle ju jobbat på bemanningen! Du skulle ju pratat med någon här nere, och du skulle ju ha en framtid här.
Det vill jag sörja.
02:36, 03:13, 03:24, 03:36 och 4:09
Det är klockslagen du var inne här på denna sida din sista natt i livet. Vi var med varandra till slutet, det är så jag vill se det, och det är så jag ska se det.
Jag kommer få det tufft framöver och jag vet ärligt inte hur jag ska klara det denna gång när jag inte har min tuss, men jag måste väl. Jag har ju inget val. Denna gång måste jag lägga mig under helvetesmaskinen utan att kunna tänka på att jag ska ringa dig sen. Denna gång står jag ensam, igen. För det var ensamheten vi hatade bägge två, och den ensamheten försvann när vi hade varandra.
Jag bara önskar att min självkänsla vore bättre, jag önskar att min känsla för mig själv inte var så låg så att jag lät mig dras ner. För jag ska skita i det där, och jag ska bry mig om de som inte förstör. Vi är så lika där Daniel, vi ser aldrig skogen för alla träden. Vi ser hellre det som är fel, än det som är bra.
Sanning
men den kan vara sanningen som var rätt för stunden.
Så min sanning kanske inte är samma sanning som din,
men ingen av våra sanningar behöver vara osanna.
men det kan betyda att du förlorar sanningen om annat.
För den sanning du lyssnar på, och som du tror på,
det är den sanningen som kanske inte alltid stämmer.
Deras sanningar kanske inte är de du vill höra på,
men deras sanningar kanske kan förklara mer än du tror.
För sanning kan ibland bygga på annat än just sanningen.
Att sluta slåss mot väderkvarnar
Vet du vad Daniel, jag har börjat lära mig en sak tror jag. Jag har slutat, eller i alla fall börjat försöka sluta slåss mot väderkvarnar.
Ok, du fattar inte vad jag menar, det inser jag, men jag har i alla fall det.
Dom träffade jag idag föressten, tillsammans med Johanna och Simon.
Honom känner du inte, men han är snäll. Jag är ganska säker på att du skulle gillat Simon faktiskt 😛
Jag har faktiskt haft samma problem när det gäller dig och oss. Jag har hakat upp mig på fel saker, funderat på fel saker, grunnat på fel saker och tänkt i banor som varit åt helvete för destruktiva för mig själv.
Fattar du vilka underbara människor du hade i ditt liv? Antagligen gjorde du inte det fullt ut, men du var ju också ganska värdelös på att se sådant som var positivt, ännu en sak som vi är så lika på. I alla fall har jag pratat mycket med dom och dom har fått mig att inse det, hur jag själv gömmer mig bakom någon fasad av negativt tänkande mot mig själv och sånt runt om mig. Jag har samtidigt stenhårt hävdat mig, oss och vår relation. Fast samtidigt som jag gjort det har jag dessutom tryckt ner den och försökt få den att inte verka så speciell.
Vem försöker jag lura frågar jag mig nu? För visst fan hade vi en speciell relation, och det vet ju vi utan att behöva gå in på några detaljer. Ändå har jag av någon anledning varit så dubbel till allt, och det har sårat mig enormt. Jag har själv tryckt ner mig i skorna, och jag har ingen lust att sitta där nertryckt. Snacka om att vara självdestruktiv!
I allt detta är jag fortfarande ledsen, men det känns annorlunda idag. Det är som att min sorg idag är lättare att bära samtidigt som den är tyngre. Den är lättare för att det känns mer äkta, men samtidigt tyngre för att jag allt mer inser vad jag förlorat. Fast den sorgen får jag ta för jag har ju inget val direkt men det är samtidigt ”enklare” att sörja något när man faktiskt vet vad man sörjer.
Allt det jag såg ikväll fick mig ännu mer att inse att det dina vänner nu sagt till mig i snart två månader stämmer och jag är en dåre som inte tagit åt mig av det. Det ska jag som sagt försöka ändra på nu.
Tror det skulle ha varit väldigt nyttigt och jag får väl försöka ta små steg i taget.
Som du vet har jag tagit en 2 veckors paus när det gäller boken, men det är väldigt nyttigt. Det har gett mig lite tid till tankar och funderingar som jag tror varit nyttigt, men sedan ska jag berätta din historia igen. För den är värd att berättas. Världen ska få veta vilken människa du var, och världen ska få lära sig av den. För det ville du. Det sade du i maj, och det sade du sista gången till mig den 2 september.
Tussen min
Av alla kort som du lade upp på dig själv blev detta med en gång ett av mina favoritkort.
Gud vad söt du var i dina glasögon Daniel. Jag kommer aldrig glömma när du för första gången visade dig i glasögon på skype. Du hade huvudvärk och berättade att du egentligen hade glasögon men ”int ville ha dom”. Jag tjatade som sjutton på dig att du skulle ta på dig dom och när du gjorde det blev jag bara helt ”aweeee” för något sötare hade jag aldrig sett.
Sedan dagen efter det tog du det där kortet på dig och lade det på Instagram och Facebook med texten ”Jo haha, jag har faktiskt glasögon :D” Jag kommer ihåg hur jag skrattade då, och bara tyckte så mycket om dig.
Det vi pratade om i mitt kök i början på juni, nu är det här igen…
Du gav mig en sådan mening, och jag har inte riktigt hittat någon annan sedan du lämnade oss.
Vet du, det känns som att alla andra gått vidare men jag står kvar på samma plats. Saknar jag dig för mycket? Är jag fast i min sorg? Är jag sjuk? Är jag patetisk?
Jag tycker inte att jag fastnat. Ja, jag gråter över dig än ofta, men är det fel då? Får man inte göra det?
Ja, jag skriver ofta till dig och om dig, men det är ju mitt sätt att få ur mig allt. Jag vill skriva om detta nu, är det fel? Vad ska jag skriva om? Saker som inte intresserar mig. Jag har alltid skrivit från hjärtat, och just nu är du i mitt hjärta fullständigt.
Jag känner mig så där liten igen nu, och när jag känner mig sådan så känns det bara som att det är du och ingen annan som kan få mig att sluta känna mig liten, och du är inte här.
Jag insåg en sak idag Daniel, jag är tillbaka till början på maj, och jag känner just nu i denna stund samma känsla som jag kände då: Jag vill inte leva längre
För varje dag blir jag mer och mer ”jag skiter i vilket”, samtidigt som jag försöker gömma det bakom en fasad där jag slåss, och så vidare, men mitt eget liv, det är ingenting värt mer.
Jag är nog inne i något mer än sorg, jag är nog inne i en depression och det skrämmer mig. Det som skrämmer mig mest är just det faktum att jag faktiskt inte längre bryr mig om jag vaknar mer.
Snälla Daniel, rädda mig 🙁
Vad gör jag nu då?
Vad gör jag nu då? Du var ju det som fick mig att vilja leva.
Hur ska jag klara det denna gång?
Idag gör det ont :(
Klockan är redan morgon, och jag sover inte. Kan omöjligt somna idag, men jag får väl skylla mig själv.
Jag hörde dig prata idag Daniel. Jag hörde på det där radioprogrammet som du var med i, och varför jag var så dum så jag lyssnade på det vet jag inte, men det var rent idiotiskt. För jag är självklart inte redo för det än, inte på långa vägar. Det var så fruktansvärt smärtsamt att höra din röst, och det blev inte bättre av att höra det du pratade om. Jag tänkte så på det vi pratade om, och hur dina tankar och känslor då brukade låta. Jag tänkte på alla våra nätter och dagar i telefon, på skype, och här i Göteborg.
Daniel var alltid så glad heter det, men de som kände dig, de som orkade lägga ner 3 sekunder av sitt intresse insåg att du inte var så speciellt glad men du dolde det väl.
Som din vän skrev ”Han hade inget annat val än att dölja sin sorg bakom sitt skratt”. Det stämmer så väl.
Med mig kunde du skratta, men du kunde också gråta, och du visste att jag fanns där även när du var ledsen. Du kunde visa dina svaga sidor, och du visste att jag respekterade dig i alla fall. Du lät mig ifrågasätta dig och du lät mig säga saker som kanske ingen annan vågat säga till dig. Det var det som byggde vår relation, men den gick också åt andra hållet. Även du kunde ifrågasätta mig, skälla på mig och säga till mig när jag ADHD’ade bort i flum. Allt det hade vi, och allt det hade vi ihop du och jag.
Jag blir så glad när jag hör sådana ord, för det värmer mig att veta att du faktiskt förstod det. Att du faktiskt insåg hur jag kände och tyckte. Ändå kommer min dåliga självkänsla in och förstör emellanåt.
Kanske ska jag be om ursäkt när jag tvivlar på dig Daniel, men samtidigt är det väl inte så konstigt. För jag har heller aldrig haft någon relation med någon som dig innan, och en del saker med dig var speciella. Det kan vi ju vara överens om. Jag tänker så på sista veckan, men samtidigt behöver jag ju inte ens där undra vad som gällde när jag tänker efter.
Jag såg ju dig på nätet. Jag såg dina statusuppdateringar och jag såg hur olycklig du var. Jag vet att du efter mitt mail på lördagen blev ”ledsen och förvirrad” och jag vet att du även på söndagen hade ”Ledsen” som status på QX, oavsett vad du må ha hittat på den kvällen, och jag vet hur den kvällen slutade när kvällen blivit natt och ångesten tog över. På måndagen hade du statusen ”Förtvivlad” och sedan blev det tisdag och sedan….
För jag satt där mitt emot dig den 4 september. Jag satt där på golvet med en jävla glasskiva i foten som jag ju fick efter att jag trampade på ett glas men som jag inte orkade bry mig om just då. Jag var förtvivlad och hade försökt få ångesten och den rena psykosen du uppvisade att försvinna och jag grät och sade ”Lämnar du mig nu dör du Daniel. Åker du tillbaka till Umeå kommer det gå åt helvete”. Det var exakt de orden jag sade, och det var exakt så det slutade.
Jag försöker inte få mig att bli mer betydelsefull än vad jag är. Alla som känner mig vet att jag normalt brukar glömma av min egen betydelse i ungefär allt, men när det gäller oss så tror jag faktiskt att vi var så viktiga för varandra. För det var vi två i en värld som inte riktigt förstod sig på oss, eller brydde sig.
Därför blev jag så ledsen idag när jag hörde radioprogrammet för det var så sorgligt att du behövde ringa dit. Det var så sorgligt att du kände att du just där inte hade någon annan att ringa till. Hade vi känt varann då hade du ringt mig, och jag hade lyssnat. Sedan hade vi skypat och sedan somnat. Vi hade lagt oss, tittat på varandra och lett mot varandra och sagt godnatt och sen ”Jag älskar dig”, och sedan hade vi sträckt fram handen som att vi rörde vid varandra. Så som vi alltid gjorde.
Det kan ingen ta ifrån oss, och jag önskar bara att min självkänsla, eller självplågarwalle, kunde ge fan i att ständigt försöka ta det ifrån mig.
LEX Daniel
Du ska få din upprättelse Daniel. De som är ansvariga för att du inte längre är med oss, ja de ska få veta att de gjort fel.
Det får inte dig tillbaka, men det kan hindra andra från att behöva drabbas av samma öde. Ingen ska behöva gå igenom det du tvingades göra, och ingen ska behöva tvingas gå igenom det vi som är kvar tvingas göra nu. Kan allt detta leda till att saker blir bättre så har vi gjort något bra du och jag. Det som vi så ofta pratade om, att göra saker bättre.
Du ska få din upprättelse
Du ska få din upprättelse Daniel. De som är ansvariga för att du inte längre är med oss, ja de ska få veta att de gjort fel.
Det får inte dig tillbaka, men det kan hindra andra från att behöva drabbas av samma öde. Ingen ska behöva gå igenom det du tvingades göra, och ingen ska behöva tvingas gå igenom det vi som är kvar tvingas göra nu. Kan allt detta leda till att saker blir bättre så har vi gjort något bra du och jag. Det som vi så ofta pratade om, att göra saker bättre.
